Gatufoton eller veckotidningar?

Vad gör du helst, tittar på gatufoton eller läser veckotidningar? Tänk samtidigt på att det finns större mängd ”dåliga” gatufoton än det finns ”bra” sådana, och att man ibland kan hitta något intressant även i en veckotidning.

Jag kollar nog ändå helst på gatufoton men det är egentligen ointressant, för vad jag tänkte komma fram till är varför man är intresserad av att titta på gatufoton. Min teori är att man gör det av samma orsak som man läser veckotidningar.

Vi är nyfikna varelser, mest nyfikna är vi på andra människor. Men vi är också bekväma, om något är för ansträngande så får nyfikenheten stå tillbaka. I veckotidningar kan vi enkelt få serverat bilder och skvaller om människor i vår omvärld, mest kändisar förstås men de kan ju också vara intressanta.

Om man är nyfiken på de som man möter på trottoaren kan man ju stanna och prata, men för det mesta sneglar vi bara en kort sekund innan mötet är över, förresten kanske vi mest ville titta och inte prata. Men gatufotografer fryser de där mötena, så att vi enkelt kan sitta hemma och titta utan att behöva prata.

Veckotidning får ni köpa själva men jag kan bjuda på ett gatufoto:

Det började regna

Ingen höjdarbild, på min mac-skärm är den väldigt mörk. Men det var allt dagen hade att bjuda på.

Tags: ,

7 Kommentarer till “Gatufoton eller veckotidningar?”

  1. Ernst Göran Westlund skriver:

    Bilden är väl i mörkaste laget. Men till och med denna webbvariant kan ljusas upp i skuggorna utan problem. Nog tycker jag att den blir lite mer tillgänglig då. Men var är det? Jag tycker mig känna igen gatan men kan inte komma på vilken det är.

    Detta om bilden. Frågan om varför vi är roade av gatufoto har onekligen sitt intresse. Och säkert inget enkelt svar. För egen del kan jag inte känna någon likhet mellan min respons på skvallertidningar och på bra gatufoto. Äkta gatufoto förmedlar en autentisk känsla. Detta förklarar på ett sätt varför jag är road av dem, men ger inget svår på frågan varför de påverkar mig på det sättet. Så det är bara att vända runt grundfrågan ett varv.

    En sak jag inte väntade mig när jag tog upp mitt fotointresse igen för sju år sedan efter ett antal års sparlåga var att gatufoto skulle fascinera mig mycket mer än makrofoto. T ex på fotosidan finns massor av fint makrofoto, och ett antal fotografer som är passionerade makrofotoentusiaster. Nog kan jag förstå dem, det är en fascinerande och överraskande bildvärd. Medan gatufotot bara visar mer eller mindre välbekanta och vardagliga saker. Ändå är jag själv mycket mer berörd av gatufoto än av makrofoto. I princip. Det kan ju förstås finnas både ointressanta gatufoton (tror jag :-)) och intressanta makrofoton. Men jag dras inte till makrofoton alls på samma sätt som till gatufoton.

  2. Ernst Göran Westlund skriver:

    Kan inte motstå frestelsen att notera att jag i många år ägde en blå penna likadan som den som finns i sidhuvudet här. Men lite speciell: det stod ”Tillhör statsverket” på den 🙂 Jag var dock legitim ägare till pennan, för det var min tjänstepenna. Och när jag lämnade min befattning var den mer eller mindre utstliten. Om jag insisterat på att få lämna tillbaka den hade vår vaktmästare slängt den. Men troligast är att han helt enkelt vägrat att ta emot den. Han fann min inställning till dessa saker både ovanlig och hedervärd, han berättade att på vår myndighet med 100 anställda kunde utan vidare flera tusen pennor konsumeras under nåpgra månader. Att folk snodde pennor fann han föga märkligt, men han kunde inte förstå hur så många kunde gå åt, år efter år. Han tänkte sig att kanske folk plussade på ungarnas dagis genom att skänka en låda pennor.

    Jag jämför med nyköpingspampen Pelle Nilsson, som i sin ungdom var bankvaktmästare. Han har berättat att när hans penna (en sådan där som man vässar) blev för kort fick han knacka på hos bankdirektören själv och vördsamt anhålla om en ny. Direktören granskade pennan för att bedöma om det fanns något verkligt behov. Om begäran om ny penna godkändes, tog han fram en låda med pennor ur en garderob i sitt tjänsterum, tog upp en penna och överräckte.

    Oh tider, oh seder!

    Är detta en kommentar till din blogg? Absolut! Den har ju den pennmodell till signatur, som troget följt statliga tjänstemän under decennier 🙂

    • Thomas skriver:

      Den här tillhör också statsverket men numera har de skippat texten på dem. (Observera att jag bara lånade den för att ta ett foto på den.)
      Med din krönika får den blå pennan en tyngd som saknats tidigare. Bloggens vikt hamnar uppe i hörnet, fast förankrad mot mediastormar och annat oknytt:-)

      Tack EG!

  3. Johan skriver:

    Bra och tänkvärt inlägg!

    /Johan

Lämna ett svar