Jag frågade en bildlärare i grundskolan en gång ”varför har man ämnet bild i skolan?” Svaret blev en vass blick och orden ”Det är ett kommunikativt ämne, precis som svenska och engelska.”
Givetvis är det så men jag visste inte det då och bad om ursäkt för min okunskap, sedan hade vi ett långt samtal om bild och konst. Det här var i mitt glapp mellan film- och digital fotografering, jag hade några kameralösa år då intresset hade paus.
Kanske var det det där samtalet som väckte intresset på nytt, eller så berodde det på att digitalkameror började dyka upp i annonser och skyltfönster. I vilket fall har jag alltid kommit ihåg bildlärarens ord sedan dess.
Häromdan fick jag en tidning i handen som påminde mig om orden. Jag förstod inte ett dugg av texten i tidningen men bilderna talade för sig själva, jag förstår dem trots att jag kommer från en helt annan kultur än tidningen. Här är förstasidan, bilderna inuti tidningen följer samma stil:
Jag tror det är ett familjemagasin
Jo men. Själv är jag mycket mer tränad att uttrycka mig i ord än i bild. Man föreställer sig att det verbala språket har en större precision än den oförklarade bilden. Fast det beror väl på vad man försöker säga förstås. Bild och text tillsammans säger ofta mest. Så vad försöker jag säga? När jag väljer att publicera en bild? Tråkigt nog vet jag inte det just nu. Kanske kommer jag underfund med det om jag håller på och fotografera och publicera bilder under lång tid. Det enda jag säkert vet är att det fyller något slags behov. Skulle jag hålla på och fotografer om jag inte hade någon att visa bilderna för? Det vet jag inte heller, men jag gissar att jag skulle det. Förr i tiden visade jag inte mina bilder (dia) för så många. Men jag tittade mycket på dem själv och hade stor glädje av det.
Med andra ord: det är klurigt det här 🙂
Jag tycker att man egentligen skulle kunna säga att allt man ser runt sig är bildspråk…så fort man öppnar sina ögon på morgonen så strömmar bilder till hjärnan. Varför är det bara ”bilder” när det gått genom en kameralins…
Oavsett om man tycker som jag så tror jag man är mycket bättre på att tolka och förstå bildspråket, än man är medveten om. (Med stor precision… ?)
På en sekund har man sett att det blåser i träden, att grannen ser bakfull ut, att arbetskamraten är ledsen, att kaffet är klart, att Ica är öppet…oavsett om det är i verkliga livet eller på en bild någonstans.
Både det verbala språket och bildspråket kan vara tydligt och enkelt och välriktat…precis som det kan vara svårt och mångtydigt och komplicerat, förstås.
Båda språken kan dessutom vara välbalanserade, nyanserade och vackra…eller precis tvärtom, vilket också talar till oss på olika sätt.
MVH lena
MVH Lena
I all enkelhet en väldigt bra kommentar om bildspråk tycker jag. Den ger mig åtskilligt att fundera över. Vi har förstås alla ett bildmedvetande medfött. Själv har jag inte tänkt så mycket på det förrän på senare år. Genom att fotografera tränar jag mig att berika mitt eget liv med vad mitt bildmedvetande ger mig.
”På en sekund ser jag att grannen ser bakfull ut” 🙂 Skön iakttagelse! Jag läste en gång att en bild kanske inte säger mer än tusen ord men att en bild kan säga niohundra ord snabbare än blixten, så är det ju.
Bildspråk är så mycket. Det jag menar med bildspråk i blogginlägget är de bilder som har valts för att illustrera eller berätta något. Familjeliv kan ju illustreras på många sätt, beroende på vad man vill berätta, hur man vill berätta och varför man vill berätta. Detta vad, hur och varför borde vara kulturberoende tänkte jag och blev förvånad när jag bläddrade i tidningen; bilderna skiljer sig knappt något från en evensk tidning.
Vi har ju säkert ett nedärvt bildspråk…till viss del arketypiskt, förmodligen…t.ex. vissa symboler anses ju vara arketypiska.
Sedan kan man ju fundera på hur pass tongivande den västerländska kulturens bildspråk är…i den övriga världen.
(När man är utomlands och ser på hotelltv, har jag slagits av att reklamen t.ex ser preciiiiis lika dan ut, världen över.)
Intressant med bildspråk eller hur!
Hälsningar både till Ernst Göran och till dig Thomas, förstås! / Lena