Bokslut

Januari 2088

Miss Mim slog igen bokföringsboken med ett belåtet leende på läpparna. Hon kunde se revisorns ansikte framför sig när hon lämnade över boken. Först skulle han grimasera över hennes envishet med att föra bok på riktigt, ”det är stenålder” skulle han säga. Hennes revisor var snäll, han skulle kunna bli rosenrasande och vägra ta emot boken eftersom det blev hans besvär att skanna in alla siffror och föra in dem i ”ett riktigt system.”
Men sedan skulle han le när han tittade på siffrorna, det var återigen rekordvinst och med sådana siffror kunde han stå ut med hennes ständiga påpekande ”I den boken finns inga datavirus.”

Enkelhet, noggrannhet och försiktighet. Det var Miss Mims ledord och med dem hade hon skapat ett framgångsrikt företag. Revisorn skulle nog även lägga till orden nätverk och förutseende som bidragande faktorer i hennes marknadsdominans. Tack vare ett oavbrutet bloggande och chattande i unga år, till sina föräldrars förskräckelse, hade Miss Mim ett gigantiskt nätverk över hela landet och hon verkade vara personlig vän med var och en av dem. När hon sedan anade vad som var på gång med biografbranchen var hon förutseende nog att mobilisera sina styrkor i god tid.

Det var staten som sett till att hon blivit rik. När biografbranchen höll på att gå under för femton år sedan föll staten till föga och gick med på en rad av deras krav. Ett av kraven var att filmerna skulle visas i hermetiskt tillslutna biosalonger dit filmen strömmades via nätet direkt från filmbolagets server. Biobesökarna fick passera en helkroppsskanner på väg in i salongen och de som hade någon form av inspelningsutrustning blev plockade ur kön och sedan polisanmälda.
Naturligtvis bidrog detta inte till fler biobesök så ett annat krav från branchen var statliga subventioner så att biljettpriset kunde sänkas. Underligt nog gick staten med även på detta och efter ett års tillvänjning återvände besökarna till biosalongerna, i mängder.

Miss Mim hade följt processen noga och var tvärsäker på vad som skulle komma. Mycket riktigt, när biograferna etablerat och investerat i den nya ordningen kom motkraven. En hermetiskt tillsluten biosalong måste vara säker. Det måste finnas dubbla system för ventilation och framför allt måste det vara brandsäkert. Kravet var att en biosalong måste kunna utrymmas på tio sekunder per besökare. Om man inte kunde visa upp ett intyg på en lyckad utrymning blev det höga straffskatter. Många biografägare knöt näven i fickan och betalade, så fick staten tillbaka en hyfsad del av sina subventioner.

Men Miss Mim hade en lösning. För en något mindre summa än straffskatten kunde hon mobilisera sitt nätverk. Hon kände tillräckligt många i varje stad med biograf för att kunna fylla upp den med ”utrymmare”, som hon kallade sina anställda. De första gångerna behövde de träna men sedan kunde de sina biografer och sin rutin så en utrymning gick i snitt på sex komma tre sekunder per besökare. En gång om året kunde en imponerad biografägare se på hur ungdomarna rann som vatten ur salongen medan inspektören stod bredvid med stoppur. Miss Mims utrymmare fick se en film gratis och veckan efter betalade hon ut en väl tilltagen fickpeng, medan biografen fick sitt intyg förnyat.

Framgång föder avundsjuka. Nu har det bara gått en vecka sedan Miss Mim lämnade sin bokföring hos revisorn och hon har åkt tåg till Falköping för att övervaka utrymningen av en ny biograf. På tåget kan man också se på film, en skärm som kan fällas upp från armstödet visar en gammal film i 2D. Efter trettio sekunder visas ett meddelande ”För att se hela filmen, stoppa in kreditkortet i kortläsaren. Pris €40”
Vilket ocker, tänker Miss Mim, för den dinosaurierullen. Men såklart har inte EJ några filmsubventioner, dessutom är det säkert en originalfilm tänker hon, det är värt en del förstås. Bara själva grejen att se en originalfilm är lite kultigt, plus att man slipper de löjliga omskrivningarna av originalstoryn, som naturligtvis är skyddad.

Framme vid biografen i Falköping går det åt nästan två timmar av nätverkande IRL, hon måste passa på att vårda sitt nätverk när de kan ses på riktigt. Sedan är det dags att ta plats i salongen. Filmen som visas heter ”Ryhar Topter och fången från Abbastan”, den handlar om en kille som går på bio och ser en gammal film. Vad den filmen heter får man aldrig veta men alla vet ändå att det är den gamla succésagan ”Harry Potter och fången från Azkaban”. I princip alla remakes inleds på det här sättet, någon ser en film eller läser en bok och sedan kan den riktiga storyn börja. Enkelt, och Miss Mim gillar enkelhet. Tyvärr jobbar väl juristerna dygnet runt för att hindra även detta sätt att återberätta gamla historier.

Eftersom det är en ny biograf så ska de se hela filmen först innan de börjar utrymningsövningarna. Alla har fått en stor skål med popcorn, en ny sort som faktiskt smakar bra och belysningen släcks.
I kontrollrummet kikar Benita Gross ner på publiken, detta är hennes stora dag. Många år och mycket pengar har gått åt att nå fram hit, idag ska hon tillintetgöra Miss Mim och ta över hennes armé av utrymmare. Inte de som sitter därnere förstås, de har sett sin sista film, men alla andra, tänker hon och trycker på en knapp.

Popcornen, som är kryddade med ett militärt nanosubstrat, börjar brinna och folk får panik. De rusar mot utgångarna men Benita Gross har stängt av säkerhetssystemet och de dubbla ventilationssystemen. Någon riktig brand blir det aldrig, popcornen brinner bara en kort stund men tillsammans med människornas panik har de snart förbrukat allt syre i salongen.
”Jag gissar att jag inte får något intyg för min biograf” tänker Benita Gross och ler. Men en nedlagd biograf är en struntsak, hon har besegrat Miss Mim, det är vad som räknas.

Enkelhet, noggrannhet och försiktighet. Tre egenskaper som tagit Miss Mim till toppen och som höll henne kvar där, även denna gång. Att gå in i ett hermetiskt tillslutet rum utan reservluft är höjden av oförsiktighet, så Miss Mim tog snabbt fram ett dykarmunstycke ur sin handväska. Luftpatronen i väskan skulle räcka minst femton minuter och det tog bara tre minuter innan hennes vänner på Aktiebolaget Brandsläckning hade brutit upp dörrarna till biosalongen. På hennes förfrågan hade de valt att äta lunch på en restaurang rakt över gatan och parkerat en brandbil utanför biografen. Miss Mims telefon var förprogrammerad så ett enda knapptryck var vad som behövdes för att brandmännen skulle reagera.
Skadorna kunde räknas samman till ett brutet finger och en stukad fot plus en massa blåmärken men inget värre än så, jämfört med fyrahundra döda var det en hjältebragd för brandmännen.

Snipp, snapp, bok slut.

Tags: ,

2 Kommentarer till “Bokslut”

  1. Ernst Göran Westlund skriver:

    Usch vilken rysare! Kommer mig att tänka på när de byggde om en biograf i Nyköping till bokhandel. Först rev de förstås ut hela biografinredningen. När de rev dörrarna till reservutgången fann de bakom dessa enligt alla bestämmelser korrekt skyltade dörrar med lampa över — vadå? Jo, en massiv tegelmur!

    Där hade det kunnat bli 400 döda!

Lämna ett svar