Jag såg den här videon på TED och det fick mig att tänka en hel del på varför man egentligen fotograferar. Taryn Simon, som vi kan höra i videon, är en oerhört engagerad person som fotograferar. Men hon gör mycket mer än så, hon sätter sig in i vad det är hon fotograferar och hon berättar om vad det är vi ser på bilderna. Fascinerande och fängslande, videons sjutton minuter rinner iväg på nolltid.
Det blir många saker att fundera på när man har sett henne. Personligen tänker jag mest på om jag vet något om det jag fotograferar och om jag i så fall berättar det. Om inte, så är chansen stor att mina bilder är ganska ointressanta. Om jag gör det -berättar alltså- så är det en viktig krydda i receptet för en intressant bild.
Kan man skapa en intressant bild om man själv som fotograf inte är intresserad av det man plåtar?
Jag tvivlar på det. Jag menar inte att man måste ha expertkunskaper om sitt motiv, man behöver faktiskt inte veta någonting om det. Men man måste ha en vilja att berätta om det man fångat på bild och en önskan att själv få veta mer om det.
Det behöver inte vara text eller tal, man kan berätta med sina bilder. Men det är svårt, många av Taryn Simons bilder skulle vara helt obegripliga om hon inte talade om för oss vad vi ser på hennes bilder.
I mina två tidigare inlägg ville jag laborera med det här genom att först ge berättelsen och därefter själva bilden. Att det är just den bilden som jag valt beror på att jag har mycket att berätta om den men också för att det är en bild som lätt förbigås som ”tråkig” av de flesta utomstående.
Jag vet inte om den blev så mycket intressantare för att jag berättade något om den, det får ni gärna skriva en kommentar om. Men den fyller i alla fall mina snabbt uppfunna kriterier; en bild som jag kan berätta om och som jag ändå vill veta mer om.
Nu är det inte alltid så att bilden står i centrum, många bilder finns bara som illustrationer till något viktigare. Som en mer eller mindre lyckad dekoration. Men i det här blogginlägget är det bilden som står i centrum, paradoxalt nog saknas det bilder i just detta inlägg…
Tags: fotografering
Taryn Simon är en märklig person. I sin stil som föredragshållare verkar hon fullständigt humorlös, rent av stentråkig. Men hon har ett budskap. Vad detta budskap egentligen är blev jag dock inte klok på. Visst berättar om många saker, där de flesta av oss inte känner till detaljerna. Men i princip vet man ju om allt det där. Är hennes budskap politiskt? Kanske vill hon bara väcka dem som inte har klart för sig vad det finns för problem i vårt samhälle? Lycka till i så fall, fru Simon! Jag är skeptisk till projektet, inte för att det inte är välmenande, utan för att jag betvivlar att det funkar. Vi peppras ju dagarna i ända av budskap från samhällets mörka sida. Antingen är vi medvetna om den, eller också kommer vi inte att lyssna denna gången heller.
Din bild blev avgjort intressantare av din berättelse. Tycker alltså jag. Som jag sagt förut, det är fotoetnografi. Det är inte just nu den (tillsammans med berättelsen) är mest intressant. Det börjar om 10+ år. Jag tänker i sammanhanget osökt på en utställning av vardagsföremål från 50-60-talen som jag såg i Nyköping för tio år sedan. Plastmuggar, billiga lampor, enkla städredskap etc. Ingenting var så märkvärdigt att det hade förtjänat en utställning 30 år tidigare. Men när den visades gav den en stark känsla av tidens flykt, av att så mycket hänt sedan dessa saker köptes på Epa, Tempo och Ikea. En ren nostalgitripp! 🙂