Sarah Moon på Fotografiska

Det ska sägas direkt: Hälften av bilderna är suddiga! Men det är inte för att se skarpa bilder man går och ser den här utställningen. Det kanske inte ens är för bildernas skull man går dit, jag misstänker att det är en utställning om Sarah Moon man ser.

För så kan det vara med suddiga bilder. De är fotografens förtvivlade ord, ett försök att berätta om sig själv eller kanske ett försök att förstå sig själv. Att det som betraktare blir svårt att greppa är inte konstigt, till på köpet är många av bildernas texter på franska och där står jag mig slätt.

Två språk som jag har svårt att förstå alltså, bildspråk och franska. Trots det tycker jag att det är en sevärd utställning. Jag fick insikten att det jag såg inte var en utställning av fotografier, det var en fotografiutställning. En helhet alltså, inte en samling foton som man tittar på ett och ett.

På vägen ut stannar jag i bildskärmsrummet eller vad det kallas. Där rullar bilder från ett antal svenska fotografer. Jag tänker på det jag nyligen bloggade om, att man måste ha ett intresse för det man fotograferar. Det syns verkligen i några fotografers bilder; ett intresse för andra människors livssituation och en vilja att visa upp det för oss.

Samtidigt visar de en bild av sig själva som fotografer, sådant går ju inte att undvika. Men det har inte varit huvudsyftet med bilderna utan är en bieffekt. När jag jämför detta med Sarah Moon blir jag ännu mer övertygad om att man någonstans i utställningen kan se henne, att det är det som är meningen.

Tyvärr såg jag henne inte så tydligt men jag såg en bild av en Maraboustork. En ensam, underlig varelse avbildad i något som ser ut som en cirkusmanege. Det blev min absoluta favorit av alla bilderna. Var det Sarah jag såg?

Tags: , ,

Lämna ett svar