På tunnelbanan är det lika mycket folk som vanligt, känns det som. Men något har ändrats, jag ser mig omkring. Där jag tidigare kunde se skolungdomar och stressade föräldrar sitter nu endast fokuserade, sammanbitna, ansvarstagande yrkesarbetare i femtioårsåldern och uppåt. Någon enstaka tjugoåring ser vilsen ut i det täta stimmet av gråhåriga.
När det inte är sportlov syns de inte, dessa vardagens arbetshästar. De försvinner i stojet bland yngre och snyggare människor och det trivs de med, de vill inte synas. De vill bara komma till jobbet och sköta sitt arbete.
Men den här veckan fyller de ytterligare en funktion: Om det inte vore för dem så skulle staden vara helt folktom.
Inte en människa i sikte