Naiv som en femtonåring, det är jag. Ända till just nu har jag trott att ”Lucy in the sky with diamonds” bara var en knäpp titel på en beatleslåt och inte nog med det, jag har aldrig haft en tanke på att mr Dick har brukat LSD. Sån är jag, lättlurad! Men nu har jag kollat wikipedia och vet bättre.
Men det är lite häftigt ändå. Jag har läst fyra av hans böcker, en bråkdel av allt han skrivit, och är nu inne på en femte: ”Do androids dream of electric sheep”, den bok som är förlaga till filmen Bladerunner. Jag gillade filmen stenhårt; Den dystopiska filmografin, lagom våld och hyfsad spänning, plus förnimmelsen av ett budskap att ta med hem och fundera över.
Boken är hittills något helt annat men inte någon besvikelse för den skull, snarare tvärtom. Jag tycker att den ger ett gott tuggmotstånd som stärker skuggperspektivet på vår vedertagna tillvaro. Hittills uppfattar jag den som enkelt och raktframt skrivet, med lite futuristiska dekorationer (ur ett sextiotalsperspektiv, huvudpersonen Deckard använder fortfarande tjock-TV-skärmar.)
Men dekorationerna är sekundära, det är människans villkor i framtiden som är det intressanta. Jag är ännu bara inne på kapitel tre så här får det stanna.
Däremot kan jag fortsätta med vad som fick mig att skriva det här inlägget. Inne på en femte bok av Philip K Dick vill jag säga: Att läsa honom är som att ta en drog. Han har skrivit 36 noveller, 121 berättelser och 14 berättelsesamlingar. Det är förmätet av mig att säga att jag fått grepp om honom men nu när jag vet mer om honom och hans drogexperiment så förstår jag mer om varför jag ibland inte förstår något:-) Det känns som att jag förutom fantastiska historier också får en riskfri tjuvtitt in i drogruset.
Jag vet inte riktigt om jag gillar ruset men sett i det perspektivet får böckerna en dimension till. Det gör dem inte bättre, men som helhet lite intressantare. Hittills tycker jag att det är märkbar skillnad mellan författarskapet, stilen och stämningen i de böcker jag läst. Jag funderar över vad det är som fångat förläggarna som publicerat honom, det vore kul att få veta om han skulle blivit antagen bland dagens förläggare.
Nu ska jag kasta mig över nästa kapitel av Do androids dream …, jag tror att jag får anledning att återkomma till mr Dick.
Tags: litteratur, science fiction
Fast när jag läser på Svenska Wikipedia, så förnekade gruppen något samband mellan Lucy och LSD. Men de rökte marijuana, den saken är klar. De var tidvis lite förslöade av det, vilket lär ha skapat svårigheter när de skulle medverka i inspelning av filmen Help. De hade svårt att komma ihåg sina repliker.
Inte vet jag. Jag har faktiskt alltid själv trott att Lucy handlar om en LSD-tripp.
Sedan kan man ju fråga sig hur viktigt det är. Jag var väldigt förtjust i Beatles musik men har inga skivor kvar (jag hade vinylskivor som jag gjorde mig av med när jag skippade den gamla risiga skivspelaren). Sedan dess har jag ibland tänkt att jag skulle skaffa några CD-album med Beatles, men tillsvidare har det inte blivit av.
Kan du inte köra Spotify där du är? Sedan jag skaffade konto hos dem har jag knappt lyssnat på något annat, förutom bilradion.
Jag var inne och nosade på Spotify när det var nytt, men det funkade verkligen inte bra då, vad jag minns. Så jag klev av. Kanske prövar det igen. Faktum är att jag mest lyssnar på SR, både musik och t ex Spanarna (ett störtkul program, tycker jag). Och Studio Ett, det är också bra.