Ärvde vi skogen?

Jag kan inte riktigt släppa den här frågan om skogen, har ingen aning om hur det står till och besväras av det. Det skrivs en hel del utöver det som Macijej Zaremba skrivit i sina artiklar, kanske det är just för att han skrivit som det helt plötsligt finns en massa information i ämnet….

Men jag är en sån som hakar upp mig på språket, ty språket är ju tankens förlängning som bekant. Genom att använda ett bestämt språk visar man sina tankar eller försöker påverka andras tankar, det är vad retorik och debatt handlar om.

Så jag undrar, vem eller vilka ärvde vi skogen av? Finns det något annat vi ärvt? Himlen, haven, stenar, skuld? För att kunna ärva något måste väl detta ha ägts av någon annan? Hur kom skogen i besittning? Haven? Stenarna?

När man frågar så här mycket blir det lätt så att man frågar lite till, vem ska äga allt detta och med vilken rätt?

Nu blir det svårt så jag slutar fråga och berättar i stället en historia om arv som mina barn är upphov till: Storasyster som är fem år har hört att lillebror får ärva en del av hennes kläder eftersom hon växt ur dem, En dag sitter hon och tittar på kopparsaker som är upphängda på vår köksvägg och frågar vad det är för något.
”Det är aladåbformar som jag fått ärva av min mormor” blir svaret. …”Jaha, var de för små för henne?” kommer repliken från en logisk femåring 🙂

Här är en skog som ingen borde ärva. I stället borde vi befinna oss i den, precis som vi befinner oss under himlen:

Skogen är mitt skydd, den kan inte ägas.

Tags: , , ,

3 Kommentarer till “Ärvde vi skogen?”

  1. EG Westlund skriver:

    Så vacker skogen på bilden är! Den borde verkligen inte kunna ägas.

    Jag har en känsla av att uttryckssätt som ”Skogen vi ärvde” är ett slags poetiskt uttryck för att vi alla är delaktiga i skogen. Och i naturen och marken och vad som finns på den. Det har inte att göra med ägande i legal mening, förstås. Om vi bara ser skogen som en förmögenhetstillgång, så är det inget vi som allmänhet ärver. Det handlar mer om ett kulturellt arv. En rättighet att få njuta av den på olika sätt, medan ägande i den vanliga meningen innebär rätten att efter eget bedömande få tjäna pengar på den.

    Jag är inte socialist. 1900-talet prövade socialismen som koncept för hur resurser skulle styras och förvaltas, och resultatet talar för sig självt. Men inte är jag heller anhängare av någon oinskränkt egendomsrätt.

    För många år sedan såg jag en TV-intervju med en gammal friherrinna Ramel på Övedskloster, Sveriges sista fideikommiss. Hon fick bland annat frågan hur det kändes att äga ett sådant stilfullt och traditionsbemängt gods. Hon svarade att Övedskloster inte var något man ägde. Det var något man förvaltade. Legalt sett hade hon rätt. Men sådana arrangemang är ovanliga. Stiftelser fungerar på det sättet. IKEA ägs av en stiftelse, och Ingvar Kamprad brukar förneka att han själv äger IKEA. Hans ställning inom koncernen liknar nog mer den gamla friherrinannans i relation till fideikommisset.

    Jag menar att vi måste finna nya former för hur viktiga nationella tillgångar ska förvaltas. Men det handlar nog mycket om en mognadsprocess inom kulturen. Jag har inget förslag till hur det ska lösas, men jag reagerar starkt mot att finansintressen ska kunna förfoga godtyckligt över naturtillgångarna. Det är helt enkelt en moralisk fråga.

    • Thomas skriver:

      Tack EG. Den här frågan är nog olöslig, det handlar ju om att värdera känslor/moral mot ekonomiska värden. En del människor gillar pengar mer än de gillar att vandra i en vacker skog, och så finns det de som tycker tvärtom. Men man tycker att demokratin borde kunna lösa de motstridiga värderingarna.

      Ha det gott! /Thomas

      • EG Westlund skriver:

        Förhoppningsvis kan demokratin på sikt lösa sådana problem. Men vi kommer inte ifrån det, demokratin är just nu inne i något slags kris. I Sverige kanske det inte känns så mycket, men krisen finns där också. Jag har haft anledning att fundera över saken efter att precis ha läst Alvin och Heidi Tofflers bok ”Tredje vågens samhällsbygge”.

Lämna ett svar