Nu e’re jobbigt

Två familjemedlemmar som dött, en häromveckan, och en tredje som velat dö i flera år nu fast nästan en hel livstid återstår. På jobbet finns det tyskar som verkar döda fast de rör på sig, kanske zombies, de ger mig hjärtinfarkt eftersom mitt schema kraschar pga. deras försummelser. Till på köpet har jag belagts med ordförandeskap i en förening vars ledamöter ibland verkar frukta för sitt liv om inte jag svarar i telefon i tid och otid.

Låt se, det där blir bara tre men jag trodde nyss att jag hade fyra heltidsjobb. Kan det vara tvättkorgen som jag tänkte på? Den har kräkts ut över hela badrumsgolvet och vägrar ta emot fler plagg. Eller är det kanske bilen som står på parkeringen och gnäller och är rädd för den kommande besiktningen? Det kan förstås vara köket som gör sig påmint, där finns ett tomt kylskåp och en hög med disk som försöker charma den flottiga spisen.

Jag hoppas att det bara är en dröm, att alla saker finns på sin plats så att man kan hitta dem snabbt när man behöver. Att tunnelbanan och pendeltågen fungerar som någon ville när de uppfanns, att folk tittar åt samma håll som de går. Jag vill röra mig framåt i tiden och önskar att min närmaste omgivning vill samma sak, så att jag inte ständigt måste simma mot strömmen.

Framed

PS. Jag vet faktiskt inte om tyskarna rör på sig men jag får mail från dem, så jag antar att de trycker på tangenterna.

Tags: , ,

3 Kommentarer till “Nu e’re jobbigt”

  1. Thomas skriver:

    Det här är dystopi, det kan jag erkänna.

  2. EG Westlund skriver:

    Jag ser på din egen kommentar att du väntade dig att jag skulle dyka upp 😀

    Fast jag brukar inte kalla människors personliga elände för dystopi, det är bara när de gör en svartmålning av världen i allmänhet som det ordet kommer för mig. Jag finner ingen anledning att skämta om andras dystra känslor och tankar rörande sitt personliga liv.

    Av en egendomlig tillfällighet läser jag just nu en liten bok med titeln ”Det goda skrattet” av Görel Kristina Näslund. Den handlar faktiskt om hur man kan sträva efter att må bättre (oavsett yttre omständigheter) genom att metodiskt odla munterhet. Jag har läst den förut, den är inte nyutkommen. Jag känner mig svårt träffad av många tankar i boken. Jag skrattar alldeles för lite. I alla fall om jag är angelägen om min goda hälsa, vilket jag är. Det måste bli ändring!

    Jag har den senaste tiden haft att göra med en person med uppenbara problem. Det är en takläggare som lagt vårt plåttak för flera år sedan. Det läcker vatten genom ventilen i köksfläkten. Vi påtalade saken för en månad sedan. Det är en garantireparation. Förr var han alltid serviceinriktad och gladlynt, men nu har han ändrat sig intill oigenkännlighet. Han drar på sina insatser så länge som möjligt, kommer inte när han har sagt att han ska komma, och är otrevlig i tonen när man ringer honom. Och hittills har han inte lyckats göra något åt läckan, troligtvis för att han slarvat. Vi har en gemensam vän som berättar att han har diverse personliga bekymmer. Hans företag gick så det rök om det för några år sedan, men nu är byggbranschen på ön stendöd. Så han får söka uppdrag på andra ställen, så gott det går. Samtidigt har han köpt sig ett dyrt hus och har troligen problem med räntorna.

    Han har min medkänsla, men trots allt är jag hans kund. Jag kan inte finna mig i att han behandlar mig surt och nonchalant, utan nu går vi någon annanstans för att lösa problemet.

    Jag vet inte vad jag vill säga med detta egentligen. Kan du inte ge föreningen på båten i alla fall? Sådant ska man bara göra om det är roligt!

    • Thomas skriver:

      Tack EG. Vad du än ville säga så kändes det bra att läsa det! Jag kan tillägga att läget dessutom känns lite bättre idag.

      Ha det gott! /Thomas

Lämna ett svar