Jag kan inte låta bli att fundera över det här. Det tog inte ens en arbetsvecka innan den sökbara betaltjänsten över svenska domslut försvann från nätet. Jag hann inte titta efter vad man kunde hitta där men enligt media fanns åtminstone domar som fallit över privatpersoner att hämta mot betalning. Kanske fanns där andra ”snaskigheter” också.
Och det var för mycket för Sverige verkar det som. Orsakerna till att Lexbase i skrivande stund är borta från nätet är inte helt solklara. Det hänvisas till hackerattacker och osäkra tekniska lösningar, det hänvisas till avhopp från bolaget och en del annat men det mesta är luddigt.
Vad som är klart, enligt de artiklar jag läst, är att Sverige ogillar Lexbase och vad de erbjuder.
Det kan jag förstå, jag håller själv den personliga integriteten högt och skulle inte vilja finnas sökbar hos en sådan tjänst. Men jag funderade också i ett annat perspektiv eftersom ordet ”moraliskt” dykt upp i debatten som jag följt.
Jag lärde mig en definition av moral av Heinlein i hans obehagliga bok ”Starship Troopers” som sin löjliga titel till trots innehåller en hel del filosofi. Heinlein definierar där moral som överlevnadsinstinkt men inte som en individuell överlevnadsinstinkt utan en instinkt som syftar till släktets eller samhällets överlevnad. En människa med hög moral är alltså någon som inte bara handlar efter sitt eget bästa utan också har samhällets bästa i tankarna.
Det borde man kunna utvidga till åsikter: Att tycka illa om mänskliga handlingar som kan skada samhället är att kunna skilja på låg och hög moral.
Så, kan Lexbase skada samhället? Är Sverige ännu inte berett att visa upp sina eventuellt smutsiga sidor, ända ner på personnivå? Det är vi nog inte och jag tvivlar på att vi någonsin vill göra det, vad skulle det vara för nytta med det?
Old Bailey, from Wikipedia
Den här Lexbase-historien är ju rätt intressant. Den tvingar många att ta ställning. Det kommer mig att tänka på kreditupplysningsföretaget jag jobbade på för många år sedan. De hade ett liknande register över folk som var krävda på pengar och inte betalat. Detta var långt före onlinetjänsterna. Men företag kunde abonnera på en tjänst där de angav vilka kunder de ville bevaka. Varje månad fick de en utskrift som visade om någon av kunderna misskött sig. Det var inte bara betalningsförelägganden i domstol som redovisades. De som abonnerade skickade också in egna uppgifter på ekonomiska krav. Den tjänsten blev tvungen att läggas ned så småningom. Men namn på företag och personer som fått betalningsförelägganden av domstol tror jag att man kan få fullt lagligt i dag, t ex genom bankernas upplysningscentral. Kanske inte lika störande för integriteten som uppgifter om att man t ex suttit i sinkabirum. Men det bakomliggande motivet är ju detsamma, nämligen människors behov att skydda sig själva mot dem som anses farliga eller opålitliga.
Det är klart att man kan se detta som en moralfråga. Men visst är den suddig i kanterna.
Idag läste jag en artikel som berättar att lexbase-liknande tjänster funnits ganska länge. Pressens favorit heter Siren, som (mot ganska hög betalning kan man förmoda) erbjuder mer än vad lexbase kunde erbjuda. Artikeln är ganska bra tycker jag och väcker en del tankar, du kan hitta den här: http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/nyhetstjanster-gar-langre-an-lexbase_8966892.svd
Ha det gott EG!
Tack, jag har läst artikeln. Man undrar vad det är som fått pressen att vakna till när det gäller just Lexbase. Här i Canada verkar integritetsreglerna mycket hårdare än i Sverige. Jag tror inte att någon av de där systemen skulle vara tillåtna här.