Beredskap

Beredskap: Att vara beredd att omedelbart sluta med det du håller på med och istället hjälpa till med något annat, helst rätta till det.

I många år har jag haft beredskap, för att rycka in när de som sagt sig ha ansvar för min närstående har misslyckats. Jag har ofta ringt polisen för att de ska hjälpa mig att efterlysa, för jag kunde inte lita på att de som påstått att de har ansvar skulle efterlysa, eftersom de ringt mig först….

Polisen har som tur är alltid beredskap och jag tackar dem för att de är så professionella!

I ännu fler år har jag haft beredskap för att vara till hands, typ en axel att luta sig mot. Och det känns oerhört skönt att vara den där axeln när man känner tyngden avlastas och man orkar hålla den.

Beredskap, att väckas av klockan på morgonen när alla andra har sovmorgon, för att det är dags för medicin. Inte för mig, men för den som inte vaknar och kan ta medicinen själv i rätt tid.

Beredskap, att alltid överväga och noga planera alla avvikelser från sitt dagliga liv. En övernattning på annan ort måste säkras med en plan B. Arbetslivet måste anpassas för beredskapen, semesterdagar måste sparas och sjukdagar minimeras.

Eländigt tycker man kanske om det som står här ovan. Men hur skulle det annars vara? Det är få, om ens någon, som går genom livet utan sorg och olycka. Man har väl åtminstone som barn upplevt sorg, om inte annat så åtminstone för en trasig leksak.

Sorg och olycka är något som man oundvikligen stöter på medan man lever. Hur man hanterar det är olika. Olika är också hur tungt det väger på oss när vi råkar ut för det, och hur vi klarar tyngden.

Att hjälpa någon annan med bördan eller sorgen kan vara oerhört ansträngande. Men att uppleva lättnaden hos den man hjälpt är värt alla ansträngningar! Jag funderar över alla de omkring oss som behöver hjälp: Tills för en tid sedan var de bara bilder i våra nyheter, men nu sitter de i våra gathörn. Och det finns de som inte sitter där men som troligen är i ännu mer behov av hjälp.

Hur gör man? Blundar? Jag har inte kunnat blunda för det som finns mig så nära. Men det beror ju på att det är så nära, det är mitt blod som lider, och det är mitt blod som ler när jag har lyckats lindra.

Att bära alla olyckliga människors börda är omöjligt för mig, jag vill bara att min närstående ska bli frisk. Men jag kanske kan hjälpa på ett sätt som inte kräver några känslomässiga uppoffringar, och knappt någon tid. Jag för över några hundringar till UNICEF, och i morgon ska jag för första gången skänka något till tiggarna nere på torget. Jag förväntar mig inget annat än ”tack kompis” men det är jag glad för, det skulle kosta mig allt för mycket att på riktigt få höra en olycklig och sorgsen berättelse.

Tags: ,

Lämna ett svar