Men jag är en sån som hakar upp mig på språket, ty språket är ju tankens förlängning som bekant. Genom att använda ett bestämt språk visar man sina tankar eller försöker påverka andras tankar, det är vad retorik och debatt handlar om.

Så jag undrar, vem eller vilka ärvde vi skogen av? Finns det något annat vi ärvt? Himlen, haven, stenar, skuld? För att kunna ärva något måste väl detta ha ägts av någon annan? Hur kom skogen i besittning? Haven? Stenarna?

När man frågar så här mycket blir det lätt så att man frågar lite till, vem ska äga allt detta och med vilken rätt?

Nu blir det svårt så jag slutar fråga och berättar i stället en historia om arv som mina barn är upphov till: Storasyster som är fem år har hört att lillebror får ärva en del av hennes kläder eftersom hon växt ur dem, En dag sitter hon och tittar på kopparsaker som är upphängda på vår köksvägg och frågar vad det är för något.
”Det är aladåbformar som jag fått ärva av min mormor” blir svaret. …”Jaha, var de för små för henne?” kommer repliken från en logisk femåring

Här är en skog som ingen borde ärva. I stället borde vi befinna oss i den, precis som vi befinner oss under himlen:

Skogen är mitt skydd, den kan inte ägas.

Men nu till alkoholförbudet. Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning informerar idag så här:

”Polisen kommer de närmsta veckorna att patrullera extra i Liljeholmen och om personer med alkohol påträffas inom förbudsområdet kommer alkoholen att hällas ut, vare sig förpackningen är öppnad eller inte.”

Förbudsområdet omfattar Liljeholmens centrum, som har ett systembolag. Nu undrar jag om man törs handla på det systemet de närmsta veckorna, eller kommer polisen att stå utanför systembutiken och hälla ut det jag handlat?

Jag har följt Maciej Zaremba:s artikelserie i DN, den som handlar om skogsskövlingen i dagens Sverige.
Måste säga att jag tycker att det är hans sämsta artikelserie jag läst och jag är lite besviken. Det jag tidigare läst av honom har varit knivskarpt, fyllt med dödliga fakta. Men den här gången är det tunnare med sådant och i stället låter han sin stilistiska förmåga fylla ut artiklarna med ren prosa. Skönt att läsa så klart men trots att jag är naturvän och skogsbarn grips jag inte av något patos.

Jag författade en text som reflektion på det Maciej skrivit:

Människa, du har nu klivit ned från träden och lever i stället mellan väggar gjorda av trä. Du har gjort stora saker och små saker, allt för att förbättra förutsättningarna för dig och din avkomma.
Du har funderat mycket och skaffat ett språk, i språket har du infört ett begrepp för vad du gör i din strävan. Det kan sammanfattas i ordet ”terraforming.” Du formar världen omkring dig så att den ska gynna din vidare färd mot framtiden.
Det är gott så. Jag vill bara påminna dig om att du inte är det största som finns. Det största som finns är livet och det har nu valt dig som bärare mot framtiden. Om du misslyckas så finns det andra som väntar på sin chans: Träd, mossa, hundar och oräkneliga fler.

Jag lämnar dig nu i förvissning om att du gör ditt bästa och går själv vidare till att öppna mitt orange kuvert. Ha det gott!

/Gud, 65+

För att anknyta till inläggets titel måste jag bara ställa frågan ”vad är arvet värt?” Ska allt vi ärvt från svunna tider bevaras i oändlighet till varje pris? I så fall till vilken nytta? Själv har jag två ärvda saker i min ägo: En bajonett som min morbror använt i finska vinterkriget, den behåller jag av känslomässiga skäl. Så har jag en obegriplig sak från min farmors skafferi som jag inte kan benämna. Hennes åkrar och skog är inget jag har resurser att konservera och mina barndomsminnen från de trakterna försvinner med mig så de gör nog bättre nytta på annat håll.

En bild från ett terraformat kalhygge strax söder om Gävle:

Enkelt att skapa vackra kalhyggen med lite kreativitet.

Varför är man sur [missnöjd] ? -Det är nog den första frågan man bör ställa sig. Ty det är nog egentligen inte för att det bor så många människor i Stockholm, eller för att Erik Paulsson blev frikänd i mutmålet om nationalarenan. Svaren på denna fråga är nog lika många som antalet sura människor och jag har väl mina egna svar. Fast jag tänker inte berätta om dem här.

Istället tänker jag berätta om något jag tänker på för att balansera surheten, lite sötma i såsen liksom. En sak som verkligen gjorde gott för mig är denna TED-presentation av Peter Diamandis. Jag såg den för två veckor sedan och har sedan dess sett med lite överlägsen attityd på de säljrubriker som dagstidningarna matar oss med. Jag har äntligen förstått att det finns mer än bara elände i världen vi lever i, det är bara så att elände säljer bättre och därför får det synas mer.

Det är lite synd tycker jag, för visst borde det gå bra att sälja positiva saker? Eller är det bara löften om positiva saker som går att sälja? Löften om rikedom, snyggare utseende eller garanterade stryktipssystem. -Nä, nu förfaller jag till surgubbe igen. Och inga bilder har jag heller, jag lovar att återkomma med bättre inlägg från och med nu.

Själv får jag vänta två timmar till lunch, det serveras pannkaka och ärtsoppa i dag.

Men när jag bläddrar igenom mina bilder är jag glad över att vara en upplevelse rikare och tycker att hemma är bäst, man kan alltid åka tillbaka om man vill. Ett privilegium som inte är alla förunnat!

Taximtorget

Monumentet på Taximtorget är till minne av republikens tillblivande. Före 1923 stod landet under ottomanskt styre, alltså en sultan.

Färgglada lampor, signalhorn och människor.

I en folktät stad utvecklas med tiden en balans mellan regler och sunt förnuft. Såklart råder ibland delade meningar om vad som är sunt förnuft, det blir obalans åt något håll men rättar till sig med tiden.

Stora basaren, myllrets kärna

Vackert på håll

Modernt

Miljömedvetet

Men också med skavanker

Traditionell huvudbonad

Att täcka huvudet verkar vara en tradition på tillbakagång bland kvinnorna men det finns också de som bara låter ögonen synas.

Traditionell sysselsättning:)

Jag såg ingen kvinna som fiskade, det verkar vara en manlig syssla precis som här hemma.

Klicka på bilderna för att se dem i lite större format.

Tanken slår mig att hedersvåld är en av de saker som vi i dagens Sverige är väldigt främmande för och som de flesta finner avskyvärt. Jag har inte läst så många löpsedlar att jag har någon uppfattning om hur främlingsfientliga svenskar känner inför detta men det borde ju vara en käpphäst för partier som SD till exempel.

Jag vill inte likställa denna avsky mot våld eller hedersvåld med främlingsfientlighet. Men språknörd som jag är lägger jag märke till ordet ”heder” i löpsedlarna. Enligt de gamla sagorna från vikingatiden lade vi mycket större vikt vid vår egen, eller familjens eller klanens heder och krävde rättvisa i blod om så krävdes så fort denna heder blev kränkt. Har det blivit så att vi numera inte har någon heder att försvara eftersom vi tar sådant avstånd från hedersvåld?

Ska vi bevara gamla traditioner? Ska vi återta vår heder? Vad vill egentligen de främlingsfientliga grupperna? Jag tror på det som förenklat kallas alla människors lika värde men någon måste förklara för mig hur det egentligen ska gå till. Moral känns ibland som en valuta, värdet går upp och ned och ibland verkar det som att man kan växla den mot vad man behöver för stunden i något lämpligt växlingskontor.

En standardfråga som jag inte fick den här gången är ”kan du hålla många bollar i luften?” Det är en av de klyschigaste frågor jag vet. Min erfarenhet av människor som kan ”hålla många bollar i luften” är att de gör det, jämt och ständigt. Så, frågar man sig, hur många fler bollar kan man kasta på den här personen? Troligtvis ingen, eller högst en.
Om du kan jonglera, på riktigt alltså, så gör du det helst med så många bollar du klarar av, annars blir det tråkigt. Om du klarar tre så kör du med tre, endast två ger ingen utmaning och ingen övning.

Därför tycker jag det är meningslöst att fråga den där klyschiga frågan, personen i fråga har säkert fullt upp ändå och man får vara glad om han klarar av det man vill att han ska göra.

Själv klarar jag tre bollar cirka femton kast innan jag tappar en av dem, men det är ju inte sånt jag ska hålla på med på jobbet.

Bara en boll i luften

Speciellt i reklamen, där finns det bara defekter -och produkter som döljer defekterna. Jag tror förstås att det är reklamens ansikten tjejerna vill ha. En del verkar till och med träna sina ansikten så att de kan hålla den där coola minen en hel dag, precis som modellerna i reklamen.

En mask, så synd att den dolde hennes ansikte. Hon var säkert jättesöt därunder, med en massa ”defekter” som gör henne unik och vacker. Om man döljer det unika så blir man en i mängden och det kan väl inte vara meningen? Eller så har jag missat något, det kanske är anonymitet man söker?

Tjejen på bilden har inget med texten att göra.