Posts Tagged ‘foto’

Dickens, Mieville och jag

måndag, april 15th, 2013

Jag har varit i Budapest och hittat ännu en stad att fascineras av. Efter en guidad busstur med en väldigt duktig guide har min skalle fyllts av tankar.

Charles Dickens skrev ”A tale of two cities” (som jag fortfarande försöker hitta igenom som ljudbok, jag går vilse bland kapitlen.) Det var en tanke som tog mycket plats i mitt huvud, Budapest är ju egentligen två städer fick jag veta när jag var där, endast skilda åt av floden Donau men enade av några broar, ett språk och ett parlament.

Fast såvitt jag vet hittills skrev Dickens om London och Paris. Två städer skilda av vatten precis som Budapest men inte riktigt enade av någonting. Titeln på hans bok ropade i alla fall på uppmärksamhet när jag fick veta mer om Budapest.

China Mieville är en författare skild från Dickens med 160 år men geografisk närstående eftersom han också är engelsman. Därmed också förenad i språket, som dock har förändrats en del under åren…. Men mister Mieville verkar vara en författare som har vördnad för språket och använder det för att i stället visa hur fantasin kan utvecklas.

”The City and the City” av China Mieville utspelar sig i min fantasi i närheten av Budapest. Kanske man lika gärna tänker på Istanbul eller något liknande men efter mitt besök i de två ungerska städerna kan jag lätt dra liknelsen med Mievilles städer.

Mievilles städer är inte skilda åt av någonting, egentligen. De existerar på samma yta och separeras endast av regler som innevånare i respektive stad måste lyda. Om man oturligtvis råkar möta någon från den andra staden när man är på väg hem från jobbet måste man stålsätta sig för att ignorera denne, att interagera utan att ha passerat den enda gränskontrollen riskerar ett omhändertagande av specialpolisen”Breach.”

Som tur var drabbades jag inte av vare sig Dickens eller Mievilles scenarior under mitt besök och jag kunde utan oro fotografera åt båda håll från floden som delar staden.

Budapest at night

Click to enlarge

We have a Fringe event

måndag, mars 18th, 2013

Om man intensivtittar på en TV-serie som Fringe blir man lite lätt annorlunda för en tid. Man ser konstiga saker överallt, som t.ex. det här Ericssonkontoret i Kista:

En spricka i universum

En spricka i universum

En fröjd att se andra jobba!

måndag, mars 4th, 2013

Håller du med? -Visst är det både intressant och behagligt att se på när någon annan jobbar.

Om man står för länge och tittar riskerar man glåpord och blir sedd som en latmask. Men är man det? Den lutheranska ryggmärgsreflexen talar om för oss att så är det, om man har tid att titta på någon annans arbete så är man lat och onyttig.

Här pumpas det.

Här pumpas det.

(Bilden ovan har jag ”stulit” från Karlshamns kommun.)

Jag funderade på den här fascinationen över andras arbete. Är det verkligen lathet som är drivkraften?
-Frågan är nästan en oxymoron, lathet är väl mest frånvaro av drivkraft.

Nä, jag tror att vi tittar av nyfikenhet. Vi vill veta vad som görs och hur det går till. Inte för att jag kan tro att jag någonsin behöver stå med gasmask vid ett steampunkmonster men likväl skulle jag stå och glo på situationen ovan.

Att samla kunskap är en inneboende drivkraft hos oss alla. Det kan se ut som att vi latar oss men så är det inte.

Snön faller men inte vi

måndag, februari 25th, 2013

Den tjugonde januari i år var det jävligt kallt. Nu, när våren ropat att den är på väg, kan jag titta tillbaka och tycka att det var vackert. Jag slipper känna hur skelettet blir stelt och sprött i kylan och kan bara titta på hur fint det var när snön fallit och solen sken.

Fallande snö

Fallande snö

Om ni klickar på bilden ser ni att det faller lite snö i den. Det kommer från trädgrenen, men ser ni vem som skakat ned snön?

Jag skulle bli förvånad om det kommer fler snöbilder här i bloggen innan midsommar. Men osvuret är bäst.

 

58 klick

tisdag, februari 5th, 2013

Plus det första, som jag gjorde när jag tog bilden.

Photoshop, 58 clicks

Photoshop, 58 clicks

Det blir 59 klick. Om du klickar på bilden blir den större, och vi når 60 jämnt.

Torchwood, dead or alive?

måndag, januari 21st, 2013

Jag gillar SciFi och om man gillar sådant kan man inte undgå att förr eller senare (troligtvis förr) fundera över det här med liv och död. Eller snarare levande vs död.

I alla SciFi-historier jag läst, hört och sett är det någon som dör, trots att många av historierna har löst detta med vår dödlighet. Man har föryngringskurer, långlivat DNA, minnesbackup, återupplivning, nedfrysning, … Men lik förbaskat är det alltid någon som dör i berättelserna. Det enda som tycks överleva i SciFi-sfären är författarnas tvång att döda någon karaktär i berättelsen.

En TV-serie jag följt är Torchwood, så här ser två av huvudpersonerna ut:

Gwen & Jack

Gwen & Jack

Gwen Cooper och (Captain) Jack Harkness, två väldigt charmiga karaktärer. Eve Myles som spelar Gwen kommer från Wales förresten, med dialekt och allt.

Det speciella med Jack är att han inte kan dö, eller kanske snarare att han alltid kommer tillbaka levande. I ett avsnitt är han inte mer än en starkt övergrillad entrecote men blir snart snygg o fin igen.

Men, i den senaste (sista?) säsongen vänder man på allting. Jack blir helt plötsligt sårbar och dödlig medan resten av mänskligheten blir odödlig. Det är bara det att alla verkligen blir odödliga, men inte oförstörbara.
Till skillnad från Jack, som alltid återuppstår i sin vanliga skepnad, så fortsätter människorna att leva i sin nya skepnad. Till exempel inuti en bil som pressats ihop på en bilskrot, för all evighet med bara ett öga rörligt….

En hemsk historia men det rättar till sig på slutet -ett ganska dåligt slut frånsett att det rättar till sig.

Tyvärr verkar det som att TV-serien Torchwood inte har Jacks egenskaper, nu börjar tiden för återuppståndelse ta slut och vi som tittat får ägna oss åt minnen i stället.

Dock, som all SciFi lämnar den efter sig funderingar. Funderingar om liv & död i det här fallet, är evigt liv verkligen något att ha? Jag tänker på något jag läst om anden i lampan, man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Stadsbon

fredag, januari 18th, 2013

Som inbiten stadsbo är man ovan vid vissa ljud. En knirkande trädstam får mig att stanna upp och spana efter varifrån ljudet kommer. Ljudet hör inte hemma bland höghusen, det är nästan lika främmande som om ett får hade bräkt i trappuppgången.

Vem knirkar där?

Vem knirkar där?

När jag kommer ut på landet upptäcker jag återigen att jag är en stadsbo. Jag kliver ur bilen i kolmörkret och chockas av stjärnhimlen. Blicken dras obevekligt uppåt och där finns miljontals gnistrande punkter, mitt syncentra vänder sig ut och in av upplevelsen. Helt plötsligt är det jag som befinner mig i vakuum och det är den rigida verkligheten som finns därute, onåbar för mig. Jag blundar och böjer huvudet mot marken, öppnar ögonen och andas djupt, törs inte titta upp igen.

Som ni förstår finns ingen bild som kan illustrera detta…

Vi är nyfikna vi människor. Jag sitter på tunnelbanan och tittar mig omkring, många gör likadant. Ibland möts våra ögon, en del väjer bort andra ler i samförstånd.
Så finns det de som sluter sig, de vill bara komma fram dit där de kan se bekanta ansikten, eller få vara för sig själva.
Jag fascineras av alla olika ansikten, en enkel grundform i oändliga variationer. Om man tittar noga börjar man lägga märke till detaljerna som gör skillnaden, en läpp här, en annan där. En näsa som matchar ögonen eller drar uppmärksamheten från öronen. Att vara skulptör måste vara roligt.

(Det här senaste skrev jag 2010, smarttelefonerna hade börjat sitt intåg i vårt samhälle men var fortfarande i minoritet bland mobiltelefoninnehavarna. Idag möter jag sällan några ögon i tunnelbanan. En hjässa här, en nacke där -det beror på åt vilket håll man sitter.)

T-bana year  3 BiP (Before iPhone)

T-bana year 3 BiP (Before iPhone)

Ego iacio ergo sum

onsdag, januari 16th, 2013

Eller Sagittent ergo sum, google translate har lite olika varianter på ”Jag fotograferar, alltså finns jag.”

Att fotografera är i vilket fall något att göra medan man finns och ibland kan man undra var man funnits någonstans. Jag bläddrade nyligen igenom en veritabel loppmarknad av bilder -min iphone. Där fann jag en bild från förra sommaren:

Vad är detta?

Vad är detta?

Jag har tydligen varit ute i naturen och det ser ut som ett häftigt ställe tycker jag. Av någon anledning har jag inga GPS-data till den här bilden, så var den är tagen och vad som finns på bilden är en gåta…

De unika generationerna

måndag, januari 14th, 2013

Lever du nu? Ja, förlåt min dumma fråga, det borde du ju göra om du läser det här.

Vad jag vill säga är att om du lever nu, oavsett om du har barnbarn, eller endast barn eller kanske bara har passerat tonåren, så tillhör du de första generationerna av vårt släkte som kan gå på museum och hitta grejor som du själv har använt.

Visst finns det museer som visar ”modern tid” men man brukar ju tänka på gamla grejor när man hör ordet museum och man brukar undra över hur de upplevde sina ”gamla” grejor: Ångdrivna traktorer utan gummihjul, Dubbeldäckade flygplan med propeller, Bilar med gengasdrift, Televerket, Svartvit TV, Rörradio, TjockTV, Text-TV, Rullbandspelare, …

Anar ni vartåt det lutar? Titta på den här:

Ericsson Hotline

Ericsson Hotline

Utvecklingen inom ”det elektroniska” har fullkomligt exploderat och medfört att vi levande kan skratta och förundras över antika grejor som faktiskt uppfunnits sedan vi föddes.

Vi nu levande är de första som upplever detta. I framtiden kommer det att bli allt vanligare, så passa på att känna dig unik!

Borta är snön på taken

tisdag, januari 8th, 2013

…Snart slipper tomten vara vaken.

Puuuhhh.

Puuuhhh.

Fast lite snö har vi faktiskt just idag.