Blå penna i dansande sand

Jag vet inte vad det är, kanske det är våren men jag har upptäckt att jag har tagit fler bilder på sistone. Fler än jag brukar alltså, dessutom är det bilder med färger och kontraster, nästan helt utan annan karakteristik. Jag som alltid brukar fråga efter syftet med en bild när jag ser den, nu hittar jag inget annat än färg och kontrast. Kan det räknas som ett syfte?

Jag måste bara berätta...

Jag vet att bilder kan vara vackra och ingenting mer, det är ganska typiskt för landskapsbilder. Det är skönt att titta på dem och man frågar sig inte varför fotografen har tagit bilden. Men jag vill ändå kunna formulera något om en bild, så att den liksom får ett berättigande. Kanske det är larvigt och meningslöst men det är en del av mitt fotograferande och ger bilderna lite mer mening.

Gå ingenstans

Jag fick ju inte med fötterna i den första bilden så det får tjäna som orsak till att jag visar den här.

Om man inte har hund så går det lika bra med kamera, den är faktiskt utmärkt sällskap på en promenad. Det är som att den pekar ut saker åt mig, så att jag tar mig tid att titta noggrannare i stället för att bara traska på.

Till exempel fick jag se att Matextra försöker ta över all synlig skyltplats i centrum, jag som knappt visste vad butiken hette.

Inga a-lagare på bänken den här årstiden

Det här är säkert en sån där bild som får sitt värde med åren, eller kanske snarare med decennierna.

Det är svårt att gå någonstans i tätorten utan att något företag hoppar in i ögonen på mig, Matextra är bara en i mängden.
JCDecaux är ett jätteföretag men ändå ganska anonyma, deras jobb är att visa upp andras reklam men för ovanlighetens skull verkar de inte ha något att visa just här.

We have no bananas today

Min kamera ledsnade på civilisation och kommers, den ville se något annat så jag letade mig bort till parken. Där var det fullt av pulkor och barnvagnar, den nya tidens förbudsmärken för en fotograf. Eller är det egentligen bara den uråldriga visheten hos en jägare, ”hamna aldrig mellan en hona och hennes ungar.”

-Men titta därborta, sa kameran, där kan du fotografera! Och visst, en skön solreflex i ankdammen. Den hade jag aldrig sett om jag inte haft kameran med mig. Synd bara att jag inte hade lite bröd också, jag vågade inte stå kvar länge, de såg nästan hotfulla ut när de skyndade mot mig.

De övermannar dig och drar ned dig i vattnet!

Sedan sa det plopp så var solen nere och min kamera ville gå hem, den ser så dåligt i mörkret och jag hade blivit ganska frusen,

Canon är bättre för att…
-Nej, Nikon är bättre för att…

PC fungerar bra för att…
-Men Mac fungerar bättre för att…

Hur kan man rösta på Moderaterna, de vill ju…
-Socialdemokarterna har ju i flera decennier…

Budskap, argument, som inte accepteras, som inte förstås. Kommer någon av de påhittade personerna ovan någonsin att tycka och tänka som sin meningsmotståndare? Kommer någon av dem att erkänna att ett motargument är bra?

Kanske, men om man vill ha medhåll så ska man nog prata med likatyckande. Visst kan det vara trevligt att munhuggas ibland men håll med om att det är skönast hos de som uppskattar vad man tycker.

In på scenen kommer fotografiet, en budbärare av rang. Sin styrka visar det främst i media och propaganda men även i konstnärskretsar. Det är fantastiskt vilka budskap det kan bära: Månlandningar, krig, katastrofer, bröllop, solnedgångar, husdjur, blommor.

Någon klagar på husdjursbilder, ”Det är inte riktig fotografi, sådant ska mediet inte användas till.” Andra får floder av beröm för sina blombilder. Någon försöker provocera med konstiga bilder och blir avskydd av majoriteten.

Så, hur ska man göra? Ska man envisas med att försöka få andra att tycka om ens bilder, eller ska man hålla sig till sin flock och trivas i berömmet? Ju mer jag tänker på det desto mer tror jag att det är meningslöst att fotografera. Var finns meningen med det?

Ska jag fortsätta ta bilder som blir omtyckta av de redan frälsta, och strunta i att försöka övertyga de som inte gillar mina bilder? Då kommer jag att fortsätta med samma sak i evigheter. Det finns ett ordspråk: ”Där alla tänker lika tänks det inte mycket.”

Ska jag ta bilder som sällan får beröm och som jag inte kan räkna med att omvända någon med? En otacksam uppgift, speciellt om man behöver ryggdunkar för att hålla farten uppe. Men ett annat visdomsord säger ”Man blir starkare av motstånd.”

Nä, det är verkligen hopplöst att vara fotograf. Precis lika hopplöst som att vara Canon-ägare, PC-annvändare eller Moderat. Det är ju inte lättare att vara Nikon-ägare, Mac-användare eller Socialdemokrat heller.

Morgondis

SMS och en cigg

Min ”utmaning” med knähöjdsbilder fick en oanad respons -en person med ett halvt löfte. Ingen hit med andra ord:-) Jag kanske har fått det här med dogmabilder om bakfoten, eller bakom knäna Är det alltså bara tekniska begränsningar som räknas till dogma, är det inget roligt annars?

Nåja, jag har inte presterat några knähöjdsbilder själv ännu men det kommer. Sedan kommer en utmaning med lite mer teknisk karaktär, kanske det slår lite bättre.