Blå penna i dansande sand

Det kanske inte syns så ofta i min blogg men jag är faktiskt ett nedgånget hårdberoende SF-fan. Här i Sverige är man ganska ensam om sånt, det känns som att samerna är mångdubbelt fler.

Men det kan också vara så att vi är smygare, vi kanske är många fler än samerna men vi märks inte. Jag önskar i alla fall att det fanns lite mer snack om SF, som det är om de där millennieböckerna eller om TV-serier som Solsidan. Om inte annat så bara för att man ska kunna känna sig ”med” på fikarasterna:-)

Jag har i alla fall hittat ett glädjande inslag på Sveriges Radios hemsida, ett reportage från Eurocon 2011: Här är länken. När jag lyssnade på Ian McDonald’s föredrag ”What’s wrong with science fiction?” slogs jag av en tanke: ”Mind the gap” och eftersom det inte finns något bra forum där man kan delge sina tankar till alla så får det bli här i bloggen.

Mycket av det jag läst och sett är bra, en del är fantastiskt bra. Men om jag kliver ut ur min nerdkostym ett tag och tittar på allt det där så upptäcker jag att avståndet mellan vår värld och det som beskrivs i alla dessa böcker och filmer är för stort!

Space Opera, Steampunk, Cyberpunk, … Allt det där ligger låååååångt bort, utan minsta beröring med dagens jordeliv. Att anamma och älska sådana berättelser är inget man gör från en Kajsa Ingemarsson.

Jag tror att SF behöver fler berättelser som tar vår kända värld ett myrsteg ut i det okända, för att sedan kliva vidare med fler och större steg tills vi i sinnet har befolkat galaxen och kan ta oss an gåtor och bekymmer av den sort som idag misslyckas att nå en större publik.

Några böcker jag läst och som tar dessa steg är Elizabeth Moon’s ”Speed of dark” och Nancy Kress’ trilogi som börjar med ”Beggars in Spain” Berättelser som utgår från människor vi kan identifiera oss med men som, åtminstone i Nancy Kress’ fall, tar oss vidare till nerdexamen.

Naiv som en femtonåring, det är jag. Ända till just nu har jag trott att ”Lucy in the sky with diamonds” bara var en knäpp titel på en beatleslåt och inte nog med det, jag har aldrig haft en tanke på att mr Dick har brukat LSD. Sån är jag, lättlurad! Men nu har jag kollat wikipedia och vet bättre.

Men det är lite häftigt ändå. Jag har läst fyra av hans böcker, en bråkdel av allt han skrivit, och är nu inne på en femte: ”Do androids dream of electric sheep”, den bok som är förlaga till filmen Bladerunner. Jag gillade filmen stenhårt; Den dystopiska filmografin, lagom våld och hyfsad spänning, plus förnimmelsen av ett budskap att ta med hem och fundera över.

Boken är hittills något helt annat men inte någon besvikelse för den skull, snarare tvärtom. Jag tycker att den ger ett gott tuggmotstånd som stärker skuggperspektivet på vår vedertagna tillvaro. Hittills uppfattar jag den som enkelt och raktframt skrivet, med lite futuristiska dekorationer (ur ett sextiotalsperspektiv, huvudpersonen Deckard använder fortfarande tjock-TV-skärmar.)

Men dekorationerna är sekundära, det är människans villkor i framtiden som är det intressanta. Jag är ännu bara inne på kapitel tre så här får det stanna.

Däremot kan jag fortsätta med vad som fick mig att skriva det här inlägget. Inne på en femte bok av Philip K Dick vill jag säga: Att läsa honom är som att ta en drog. Han har skrivit 36 noveller, 121 berättelser och 14 berättelsesamlingar. Det är förmätet av mig att säga att jag fått grepp om honom men nu när jag vet mer om honom och hans drogexperiment så förstår jag mer om varför jag ibland inte förstår något:-) Det känns som att jag förutom fantastiska historier också får en riskfri tjuvtitt in i drogruset.

Jag vet inte riktigt om jag gillar ruset men sett i det perspektivet får böckerna en dimension till. Det gör dem inte bättre, men som helhet lite intressantare. Hittills tycker jag att det är märkbar skillnad mellan författarskapet, stilen och stämningen i de böcker jag läst. Jag funderar över vad det är som fångat förläggarna som publicerat honom, det vore kul att få veta om han skulle blivit antagen bland dagens förläggare.

Nu ska jag kasta mig över nästa kapitel av Do androids dream …, jag tror att jag får anledning att återkomma till mr Dick.