Posts Tagged ‘litteratur’

Jag sågar Paul Auster

fredag, maj 20th, 2011

Sitter och kollar på babel i SVT Play, de har Paul Auster som gäst. En verklig megastjärna i de medier som flugsurrar runt litteraturens kändisar. Det är riktigt intressant att lyssna på honom och jag både ser och hör att svenska wannabees har långt att gå innan de nått Paul Austers territorium.

Men om de frågar mig så kan de sluta gå och satsa på att bli unika i stället. Om nobelpriskommittén förmår hålla sin integritet så tror jag att de som kan kliva av från transportbandet och hitta nya spännande vägar åt oss läsare ligger bättre till att få höra ett ”ÄNTLIGEN” av Gert Fylking.

Nog om detta. Jag är ingen expert på nobelpristagare och jag har bara läst ”Mr Vertigo” av Auster och det är egentligen inte litteratur som fick mig att skriva detta inlägg. Det är xxx -vad ska man kalla det? Att skriva intelligens känns oförskämt. Intellekt, förnuft, känsla, intuition, logik. -Där har vi det! Logik, som ganska ofta kommer och stör mitt liv. Eller är det bara ordmärkeri kanske, nu blir jag orolig….

Paul pratar om slumpen men verkar se på det som ”det oväntade.” Jag tror att alla matematiker i världen håller med mig om att slumpen bättre beskrivs som ”det oförutsägbara.”

Det oväntade vore om jag slog en tärning och fick en sjua, men det kanske man kan säga att Paul Auster har fått när han fick New York-trilogin publicerad.

Färdigsågat. Timber !!!!

Courtesy SVT

Asimov revisited

lördag, januari 22nd, 2011

Jag är ju lite iFånig sedan en tid tillbaka och jag njuter verkligen av det. Efter julhelgen fick jag tag på en ljudbok, ”Stiftelsen” av Isaac Asimov, och har nu haft troget sällskap på väg till och från jobbet sedan dess.

Det var när jag var i trettonårsåldern jag läste hans stiftelsetrilogi första gången, jag minns att jag var trollbunden. Men mer än själva huvudfåran i berättelsen minns jag inte, så det var spännande att uppleva dem igen. Med öronen dessutom, en helt annan dimension liksom.
Nu närmar jag mig slutet på den tredje boken i hans trilogi, den heter ”Den segrande stiftelsen” och jag kan summera mina intryck.

En smula gammaldags kan man känna att det är. Kärnkraft i alla tänkbara och otänkbara former är vetenskapens krona i Asimovs berättelser. Någon enstaka uppfinning av annat slag förekommer i små biroller men kärnkraften är det han verkligen framhåller.

Men som i all bra SF är det inte tekniken som avgör läsvärdet. Persongallerierna är färgrika och medryckande, man oroar sig verkligen för hur det ska gå för de man fattat tycke för.
De kämpar och de sliter men sällan våldsamt. Kamperna utförs med logik, list och slutledningsförmåga som främsta vapen och jag minns att det var en av de saker jag tyckte så mycket om som trettonåring; hur han med utförliga förklaringar och detaljer målade upp handlingen för läsaren -men lämnade åt mig att fundera på vad som kunde hända innan man till sist fick upplösningen. R-i-k-t-i-g-t bra!

Någon enstaka gång under lyssningen kunde jag tycka att även personerna i berättelsen kunde vara lite gammaldags, ungefär som att man dumpat framtidens alla fantastiska möjligheter i 1950-talet. Men det är mest bara charmigt, den som gillar steampunk kanske rentav känner sig hemma i resonemangen.
Jag kan utan tvekan rekommendera trilogin till vem som helst som inte läst den.

Förutom att lyssna på böcker kan man också ta bilder med  sin telefon, de här två tog jag idag:

Globuppgång

Skuggad

Science Fiction

onsdag, januari 12th, 2011

Nu har jag bloggat nästan ett år och inte skrivit något om en sak som ligger mig varmt om hjärtat, science-fiction.

Kanske jag underskattar mina medmänniskor, kanske jag har en förutfattad mening om deras förutfattade meningar men jag är inte den som dränker min sociala samvaro med diskussioner om Asimov, Star Trek eller X-Men. Jag tar nördvägen och ligger lågt.

Det finns så fantastiskt mycket dålig science-fiction. Det finns ju fantastiskt mycket dåligt av allt möjligt så det är inte konstigt egentligen, SF följer normalkurvan precis som allt annat. Men SF har en etikett och eftersom sannolikheten är ganska hög att en sporadisk SF-läsare har läst något dåligt så är den där etiketten ett handikapp för genren -och därmed även för mig som SF-nörd.

Det kan jag leva med, jag ligger bara lågt så märker ingen något. Men en sak som jag har svårt för är att SF ofta blandas ihop med Fantasy, det är en sak som jag tror inte gagnar någon av de två grenarna. Eller så är det stoltheten, vare sig man är Fantasy- eller SF-nörd vill man inte bli hopklumpad med ”de där andra.” Bokhandlare, skärp er! Skaffa en hylla till och sortera lite bland era böcker!

Som all litteratur, eller film eller annat berättande, kan Fantasy vara fantastiskt bra. Det är bara så att jag blev SF-nörd och jag är långt ifrån klar med det ännu, så jag håller mig till det just nu.

Vad de båda genrerna har gemensamt är att de stimulerar fantasin och tillåter berättaren att lämna de begränsningar en vanlig roman har. När de begränsningarna är skrotade finns nya perspektiv att titta på oss människor och vårt samhälle. Givetvis måste det vara en engagerande berättelse med personer (eller marsmänniskor) som man både kan tycka synd om och hata, precis som i vilken berättelse som helst. Att engagera sig i en laserpistol går inte men det verkar tyvärr vara en uppfattning bland icke-nördar  att det är just vad vi fastnat för.

Nu när jag brutit isen, eller kommit ut ur garderoben eller kanske ut ur hyperspace kommer jag säkert att skriva mer om SF. Naturligtvis måste jag ge några tips till den som ännu inte hittat någon bra SF innan jag slutar. Den första SF-bok jag läste, som antagligen blev mitt fördärv, är en ungdomsbok av Robert A. Heinlein, ”Egen rymddräkt finnes” men den minns jag inget av så den hamnar inte på min lista.

Böcker:

  • The stars my destination, Alfred Bester
  • Beggars in Spain, Nancy Kress
  • Grass, Sheri S. Tepper
  • Forever war, Joe Haldeman

Filmer är svårare, det är så mycket effektsökeri. Men kanske de här:

  • Matrix
  • District 9
  • Moon
  • Wall-E

Som sagt läge att återkomma i ämnet, det skulle till och med räcka till en egen blogg men det räcker tiden inte till. Om jag inte råkar hamna i en temporal distorsion…

Live long and prosper!

Skriva musik?

torsdag, september 16th, 2010

Elvis Costello lär ha sagt ”Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”, ett roligt och träffande uttryck. Men att skriva musik då, är det möjligt?

Nu menar jag inte att skriva låttexter eller att plita ner noter, jag menar att skriva en text som får läsaren att uppleva musik. Jag har upptäckt att det är möjligt! Författaren Richard Powers roman ”The times of our singing” handlar mycket om musik, och är musik i vissa delar. Hör här:

”There is a sound like the burning sun. A sound like the surf of blood pumping through my ears. The women starts by themselves, their note as spreading and dimensionless as my father says the present is. ‘Keee’, the letter-box slots of their mouths release – just the syllable of glee little Ruth made before we persuaded her to talk. The sound of a simple creature, startling itself with praise before settling in to the night. They sing together, bound at the core for one last moment before everything breaks open and is born.
Then
‘reee’. The note splits into its own accompaniment. The taller woman seems to descend, just by holding her pitch while the smaller woman next to her rises. Rises a major third, that first interval any child any color anywhere learns to sing. Four lips curve upon the vowel, a pocket of air older than the author who set it there.”

Det är lite lösryckt ur sitt sammanhang, pappans uppfattning om nuet, och vem lilla Ruth är går inte att förstå av detta. Men musiken finns där, tycker jag.

Boken handlar om mycket mer än musik, huvudtemat handlar om rasdiskriminering i USA. Vi får följa en ”blandrasfamilj” från att den bildas under andra världskriget fram till (nutid? -jag har inte läst klart boken ännu.) Powers är en fenomenal författare som ibland ger sina karaktärer smått galna egenskaper, men han beskriver dem med sådan värme att man upptäcker att vi alla faktiskt är lite knäppa. Den här boken kan jag utan tvekan rekommendera till vem som helst!

Fotograferad musik

Den här bilden är från 80-talet. Skannad från en papperskopia, äkta analog teknik alltså.
Those were the days…

Lilla stjärna

söndag, maj 23rd, 2010

*

Det kommer lite rök ur boken när jag öppnar den, men röken är inte röd utan grå.

När jag bläddrar vidare fortsätter det att då och då komma små puffar av färgad rök. Blå, gul, brun, grön, men aldrig röd rök.

Färgerna betyder olika saker; briljans, monotoni, spänning med mera. Rött betyder visst kärlek.

Det tog bara två dagar att läsa den och det är jag lite sur över, för nu har jag inget att läsa i kväll. Men så är det med John Ajvide Lindqvist, han är lättläst och man fängslas så pass mycket att det är svårt att lägga ifrån sig boken.

Det var likadant med ”Människohamn” men den var mycket bättre tycker jag.