Posts Tagged ‘liv’

Plötsligt händer det

torsdag, februari 4th, 2016

Händelser. De pågår hela tiden, runt omkring mig. Ofta stöter de till mig, låt mig vara! Ibland drabbar de mig, och jag plågas. Sluta! Jag vill inte vara med, har inte bett om det här.

Jag blundar, stänger ute. Sätter på musik på hög volym, lägger mig i sängen och vill inte vara med.

Men händelserna vilar inte. Jag önskar att alla skulle sova, alla samtidigt, så att det slutade hända saker. När jag sover så märker jag inte att det händer något. Men det gör det ändå. Om alla skulle sova så skulle det ändå hända saker, men vi skulle inte märka det.

När vi sedan vaknade skulle vi ha mycket att göra. Vi måste ställa till rätta allt som hänt medan vi sov.

Eller borde vi kanske se oss omkring först? Undersöka världen som nyblivna barn, ödmjuka och nyfikna. Lyssna till berättelsen om vad som hänt medan vi sov, och försöka lära oss hur vi ska vara i det som händelserna lämnat till oss.

Men idag vaknar vi ensamma än en gång. Fast inte alla har sovit, och det har hänt saker. Därför måste vi ställa tillrätta igen, medan andra sover. Vi, och de, säger ”låt mig vara, jag vill inte vara med, jag har inte bett om det här!” Och vi tänker på när vi var nyblivna barn, ödmjuka och nyfikna.

Påminn mig, det var så länge sedan

torsdag, januari 7th, 2016

Det här med att Jesus led för våra synder. För det var väl så? Han led i vårt ställe för att vi hade syndat?

Gjorde han det för att vi skulle slippa lida därefter? Jag har verkligen dåliga kunskaper om det här, trots att skolämnet hette ”Kristendom” när jag var barn. Men mina betyg var förstås inte på topp i det ämnet…

Men om det var så, att han led i vårt ställe, för att vi skulle slippa. -Varför är det då så många som ändå väljer att skada sig själva, eller rent av ta sitt eget liv? Gjorde han ett dåligt jobb?

Självskador är som jag ser det ett fysiskt lidande som man väljer för att lindra ett ännu smärtsammare osynligt lidande. I förlängningen av detta resonemang blir ett självmord den slutgiltiga lösningen på lidandet.

Jag har svårt att få det lilla jag uppfattat av bibelns budskap att gå ihop med allt lidande jag ser runt omkring mig. Antingen bör jag gå om grundskolans kristendomslektioner eller så funkade inte Jesuspenicillinet på mänskligheten.

Om någon vill ge mig en tutorial angående detta så är det välkommet.

Arbetsglädje

tisdag, februari 11th, 2014

Jag hittade bloggen off-grid.se och i beskrivningen läser jag:

”Kommer ni ihåg när ni som barn lekte med era kamrater och hur flera timmar kunde gå förbi och det kändes som bara en kort tid förflutet. Den energin som finns i dessa lekar är den energin som gör arbete till en lek, problem till lösningar och arbetstid till arbetsglädje.”

Det här blev en uppenbarelse för mig. Jag kommer ju ihåg hur det kan kännas men det var ganska länge sedan…. Jag tar den där formuleringen till mitt hjärta och ska hålla den i minnet så länge jag kan. Tack, kära off-grid!

Recept för social framgång

fredag, februari 15th, 2013

Social framgång är nödvändigt för oss alla. Om man tänker sig en skala från 1-10 och att 5 är vad som behövs för att leva ett anständigt liv så kan vi börja fundera lite.

Jag tycker att mat och husrum varje dag är minimum för en femma. Lite högre upp på skalan kanske man hittar ”god mat”, ”bra husrum” och liknande -samma saker fast bättre.

Ännu högre upp på skalan kanske man vill ha ”närhet”, kärlek” och liknande. Ytterligare högre upp kanske man hittar ”Gratis nöjen”, ”Fri transport”, ”Fri från ansvar.”

Social framgång kan mätas på flera sätt och det jag beskrivit ovan är bara ett sätt men troligtvis ett ganska vanligt sätt. Vad många kanske inte tänker på är att det är just social framgång det handlar om. För hur skulle man kunna ånjuta något av allt ovanför 5 om man inte var accepterad av sin omgivning?

Hur når man då detta? Vad är receptet? -Jag tror att våra husdjur har kommit på knepet, men de vill inte dela med sig av hemligheten.

Du är chefen husse, såklart! ;)

Du är chefen husse, såklart! ;)

Om jag jämför mig själv med min katt så ser jag att hon har allt som jag räknat upp ovan, medan jag själv inte har det. Så jag har studerat henne i avsikt att bli mer socialt framgångsrik.

När hon träffar chefen (mig) så kommer hon och stryker sig intensivt mot mig. Jag tar av mig ytterkläderna och börjar sortera posten vid köksbordet. Samtidigt buffar hon ideligen sitt huvud mot mig och jamar förföriskt. Jag knuffar ner henne från bordet och fortsätter att sprätta kuvert men omedelbart är hon tillbaka.

Först när hon får det hon vill ha, smek under hakan och påfyllning i matskålen, lämnar hon mig ifred. Men bara så länge det passar henne, om jag ska försöka skicka ett SMS när hon är kelsugen så är det bara att lägga bort telefonen. -Jag känner mig inte riktigt som en chef….

Nu funderar jag på hur jag ska överföra de här kunskaperna till min egen framgångssaga. Jag har inte bestämt mig ännu för om jag ska börja med att buffa med huvudet på min chef på måndag eller om jag ska satsa på den intensiva strykningen. Kanske jag ska vänta tills det blir dags för lönesamtal förresten…

Nu e’re jobbigt

tisdag, november 13th, 2012

Två familjemedlemmar som dött, en häromveckan, och en tredje som velat dö i flera år nu fast nästan en hel livstid återstår. På jobbet finns det tyskar som verkar döda fast de rör på sig, kanske zombies, de ger mig hjärtinfarkt eftersom mitt schema kraschar pga. deras försummelser. Till på köpet har jag belagts med ordförandeskap i en förening vars ledamöter ibland verkar frukta för sitt liv om inte jag svarar i telefon i tid och otid.

Låt se, det där blir bara tre men jag trodde nyss att jag hade fyra heltidsjobb. Kan det vara tvättkorgen som jag tänkte på? Den har kräkts ut över hela badrumsgolvet och vägrar ta emot fler plagg. Eller är det kanske bilen som står på parkeringen och gnäller och är rädd för den kommande besiktningen? Det kan förstås vara köket som gör sig påmint, där finns ett tomt kylskåp och en hög med disk som försöker charma den flottiga spisen.

Jag hoppas att det bara är en dröm, att alla saker finns på sin plats så att man kan hitta dem snabbt när man behöver. Att tunnelbanan och pendeltågen fungerar som någon ville när de uppfanns, att folk tittar åt samma håll som de går. Jag vill röra mig framåt i tiden och önskar att min närmaste omgivning vill samma sak, så att jag inte ständigt måste simma mot strömmen.

Framed

PS. Jag vet faktiskt inte om tyskarna rör på sig men jag får mail från dem, så jag antar att de trycker på tangenterna.

Felen som gör dig vacker

torsdag, april 12th, 2012

Återigen såg jag en ung tjej som maskerat sig. Sminkat sig skulle hon väl själv säga men jag såg det som en mask, en mask som skulle dölja hennes små defekter. De där små detaljerna i ett ansikte som är unika för var och en och som verkligen sätter prägel på personligheten, de kallas för defekter av många.

Speciellt i reklamen, där finns det bara defekter -och produkter som döljer defekterna. Jag tror förstås att det är reklamens ansikten tjejerna vill ha. En del verkar till och med träna sina ansikten så att de kan hålla den där coola minen en hel dag, precis som modellerna i reklamen.

En mask, så synd att den dolde hennes ansikte. Hon var säkert jättesöt därunder, med en massa ”defekter” som gör henne unik och vacker. Om man döljer det unika så blir man en i mängden och det kan väl inte vara meningen? Eller så har jag missat något, det kanske är anonymitet man söker?

Tjejen på bilden har inget med texten att göra.

Önskedröm

onsdag, augusti 17th, 2011

Saxat från familjeliv.se :

Var går Victoria på mödravårdskontroller?

Catarina Hurtig:
-Hovets läkare sköter allt. De går inte till någon vanlig mottagning, utan istället kommer läkaren eller barnmorskan hem till dem.

Just det här decenniet är jag fantastiskt avundsjuk på kungafamiljen. Om jag bara hade vetat att jag hade sådant stöd tillgängligt så hade livet varit många grader bättre, jag hade säkert inte behövt utnyttja möjligheten. Men Stockholms läns landsting ger mig inte ens bevis för att de existerar. Ett telefonsamtal för att bekräfta att de vill hjälpa till skulle vara mycket värt,

suck

Trösklar

fredag, augusti 12th, 2011

Hur många trösklar tar man sig inte över i livet? Det är tur att man inte fått för sig att räkna dem. Bara här hemma finns det åtta stycken och jag har passerat dem åtskilliga gånger.

Varför finns det trösklar egentligen? Jag fick för mig att de sitter där för att skydda något, att det under tröskeln finns något ömtåligt som inte tål att trampas på. Eller kanske hustomten bor under tröskeln och att han någon gång då han är sur höjer den lite då det kommer en fot susande, ”Yes! Där fick stortån vad den förtjänade.”

Så finns det trösklar i sinnevärlden förstås, de slår man sig inte på men de är tusan så jobbiga ändå. Man måste över tröskeln för att komma vidare, brukar det heta. Men om man vill stanna där man är då? Det kanske mest är omgivningen som vill att man ska fortsätta framåt och då över den där tröskeln som de själva har klarat någon gång.

Det kan ju också tänkas att man är den nyfikna typen och letar efter andra vägar att gå, varför utmana samma hinder som andra svettats med?

Ibland måste man gå under för att komma vidare

Något större

fredag, maj 6th, 2011

När plattformen för det man kallar sitt normala liv vinglar till och faller sönder infinner sig oftast en obehagskänsla. Den kan ta sig uttryck på många sätt och kallas också vid många olika namn; desperation, panik, sorg, depression, …

Själv lossnar jag från gravitationen. Det känns som att jag faller okontrollerat, rent fysiskt alltså och jag är dessutom väldigt höjdrädd så det känns verkligen obehagligt. Men det är inte så att jag är viktlös och fjäderlätt, utan blytung och kraftlös så när jag faller är jag rädd att krossa väggar, golv och tak runt omkring mig, och skada mig ordentligt. Någon kraft att hejda fallet har jag inte eftersom jag väger så mycket och är så svag.

Men det är ju bara inbillning, det enda som händer är att jag inte förmår röra mig en stund, sedan får jag grepp om verkligheten igen. Nu kan det låta som att jag är allvarligt sjuk men det är bara min plattform som vinglar, jag vet precis varför jag reagerar så här. Tyvärr kan jag inte påverka orsaken så mycket.

Jag kan tänka mig att det finns andra som upplever liknande saker, traumasymptom kallas det, till exempel vid en skiljsmässa, arbetslöshet, börskrasch eller annat. Vad jag vill är dock inte att prata om min tyngdlöshet utan en annan känsla som man också kan uppleva när man genomgår en svår period i livet.

En fast punkt i tillvaron

Det här såg jag från mitt köksfönster igår kväll och jag tänkte, eller kände, att ”något är det i alla fall ordning på.” Det var både vackert och tryggt att se månskäran där uppe samtidigt som allt var stilla runtomkring. Jag kände att jag orkade bära min egen vikt och hade kontroll över den, jag fick nytt mod att möta utmaningarna som hotar min plattform.

Att religion har så starkt grepp om människor är inte konstigt för mig, trots att jag inte är religiös på något sätt. Jag skulle väl i så fall tro på den store frälsaren månen:-) Men för många som likt mig svävar omkring i ett okontrollerat kaos måste det vara väldigt lätt att söka tröst och stabilitet i något större. Vad detta större är varierar ju väldigt mycket och härifrån kan diskussionen vandra iväg hur långt som helst men jag nöjer mig med att ha upptäckt någonting intressant.

Varför tycker vi som vi gör?

söndag, april 24th, 2011

Här är ett köttätande rovdjur utan moral och med dragning mot sadism:

Jag bryr mig bara om mig själv

Jag kan inte förstå varför jag ändå tycker att den är så underbar. Vad är det som triggas i mig när jag ser på den? Varför är vissa saker ”vackra” eller ”söta” men ändå så olika, medan andra är ”fula” eller obehagliga?

Det måste finnas något uråldrigt arv som jag fått från mina förfäder, som många andra också fått, vi är ju många som gillar katter. Man kan analysera sönder det till att tycka att pälsen är vacker, att kroppen är graciös och så vidare. Men det svarar ändå inte på frågan varför vi tycker som vi gör och varför vi verkar ha en gemensam uppsättning av kriterier som passar på mycket mer än katter.

Kanske lika bra det, vissa gåtor måste förbli olösta, annars blir livet tråkigt. När jag skriver det här kommer jag ihåg att Umberto Eco faktiskt gjort två utmärkta böcker i ämnet, de heter ”On beauty” respektive ”On ugliness”. Han ägnar nästan tusen sidor åt ungefär samma betraktelse som jag, utan att hitta lösningen men det är intressant läsning och många fantastiska bilder, rekommenderas!

En annan sak som vi för det mesta tycker om är liv, speciellt på våren då det syns så tydligt att det finns. Nytt liv som ploppar fram eller sakta kämpar sig ut i ljuset. Men att vi gillar detta är inget mysterium, vi blir smittade av livskraften helt enkelt.

Låt mig leva här