Vissa dagar är bara ”helt vanliga” dagar, det finns inget att nämna om dem och inget att minnas från dem. De försvinner spårlöst som en strumpa i tvättstugan. Jag tänkte se till att det här inte blir en sån dag, för mig i alla fall.
Jag åkte tunnelbana idag, spärrvakten hälsade mig med ”Tjenare! Vill du åka tunnelbana? -Då har du kommit till rätt ställe!” Väl ombord på tåget hamnade jag bredvid två tonårstjejer som försökte vänja sig vid att skolan börjat igen.
Tjej 1: ”Åsså frågade han en massa saker som vi hade prov på i våras”
Tjej 2: ”Men gud! Måste man komma ihåg sånt som man lärde sig förra året?”
Valaffischer finns överallt, om jag håller blicken still i trettio sekunder så kan jag fortfarande se dem när jag blundar, de har bränt fast på näthinnan. Intetsägande klyschor och floskler är de allihop, men de ger mig en idé som jag tänker ta upp i ett annat inlägg.
Staden har fått besök av något som liknar ett rymdskepp:
Seaborn Sojourn för ankar, Gröna Lund i bakgrunden
Jag försökte googla fram var den kom ifrån men lyckades inte. Kanske den är på evig resa mellan Europas hamnar, för alltid förvisad till de sju haven. Det ryktas att Davy Jones är kapten…
Inte långt därifrån, i Gamla stan, fanns dessa två. Kanske besättningsmän, eller passagerare. Turister är jag säker på att de är.
Prästgatans prästinna hade öppnat fönstret och gjort sig osynlig
Långt från storstadens konstigheter hade två lyckliga tilldragelser ägt rum. Detta skedde för flera veckor sedan och har inget med denna vanliga onsdag att göra. Men så är det ju med ”helt vanliga” dagar, man börjar drömma sig bort eller bakåt, letar i minnet efter något som kan förgylla.
Två vuxna, två barn, fri mat & logi
Bilderna är små men numera är de vänligt klickbara, testa vet jag!
