Posts Tagged ‘tankar’

Oberoende

söndag, augusti 21st, 2011

Det förra inlägget var kanske inte så genomtänkt och färdigarbetat men det orsakade i alla fall ett inlägg till, det här. Jag blev tvungen att fundera över vad jag ville och vad jag vill med bloggen, förutom det jag skrivit i presentationen. Måste inläggen vara genomtänkta och färdigarbetade? Nej, det är ju ingen bok jag skriver. Måste inläggen engagera så många som möjligt? Nej, jag startade bloggen för min egen skull. Måste inläggen vara begripliga? Nej, en del saker bloggar jag om för att förstå dem själv.

Att ha en liten publik har sina nackdelar. Med tiden lär man känna den och det är lätt att ha den i bakhuvudet när man skriver (eller fotograferar, eller över huvud taget uttrycker sig offentligt.) Det är lätt hänt att man försöker anpassa sig till sin publik, fast det kanske inte är något dåligt med det. Nu måste jag tänka efter igen, vill jag vara oberoende?

Jag jämför med rockband (ha ha, det kanske är rockstjärna jag verkligen vill vara.) Det finns små rockband med lokal publik, som ”ger publiken vad de vill ha” och håller fast vid det. Så finns det stora band med stor publik, som ….också ger publiken vad de vill ha. De kanske har lite större riskkapital när det gäller att pröva något nytt men opåverkad av publiken är ingen, möjligtvis är David Bowie ett undantag.

Det här inlägget blev också ogenomtänkt och hoprafsat men så får det ju vara konstaterade jag nyss. Det är inte skrivet helt för min egen skull, EG efterlyste ett nytt inlägg efter att han läst det förra. Tyvärr blev det ingen uppföljare på det jag skrev om där, det kanske kommer framöver. Men jag vill tacka dig EG för att du sätter lite press på mig och tvingar mig att tänka mer!

Därmed har jag konstaterat att jag inte är oberoende, en enda röst kan påverka. Publiken ställer krav och frågan är hur mycket man som rockband eller skribent eller fotograf ska tillmötesgå sin publik. Eller kanske snarare, hur mycket man kan stå emot kraven. Kan man förresten göra tvärtom, ställa krav på sin publik?

Hur skulle det blivit då?

tisdag, augusti 2nd, 2011

Fem dagars arbetsvecka, lagstadgad semester, avtalsenliga (snudd på lagstadgade) löner, diskrimineringsskydd (dock ineffektivt), föräldraledigt, pension; listan över hur bra vi har det kan göras lång. Många vill debattera om allt detta verkligen är bra men jag tänkte inte göra det.

I stället funderade jag på hur det skulle vara om vi aldrig hade haft ett par av de här sakerna. Semester till exempel, den blev lagstadgad 1938 och då fick alla med en anställning rätt till två veckors betald semester. Hur hade vi haft det idag om det aldrig skrivits in i lagen? Det borde ju vara så att arbetsgivarna hade tjänat mer pengar då. Likaså om alla hade jobbat sex dagar i veckan eller om fackföreningar inte tillåtits.

Om man inte kunnat få föräldraledigt kanske det inte hade fötts så många barn, hur hade det påverkat samhället som vi lever i idag? Vi kanske hade haft ett smalare generationsspann, eller kanske helt enkelt inte varit så många. Färre att ta hand om på ålderns höst men också färre som kan göra det. 1913 var medellivslängden 60 år, då var det kanske inte så svårt att ta hand om de ”gamla”. Samma år infördes folkpension i Sverige, det kunde man få när man fyllde 67. Troligtvis var det ingen större kostnad för staten på den tiden. Det var nämligen våra (deras) skattepengar som användes till pensionerna på den tiden.

Tänk er att inget av allt det här hade hänt, hur hade vårt samhälle eller vår värld sett ut idag? Arbetsgivarna/företagen hade kanske tjänat massvis med pengar. Vad hade de gjort med dem? Staten (som inte alltid varit samma sak som medborgarna) kanske hade dragit in massvis med pengar i företagsskatter, vad hade den gjort med dem? I början av 1700-talet använde ”staten”” pengarna till att kriga och sådant gör man oftast för att nå nya landvinningar och därmed makt och rikedom. Hade man gjort likadant på 1900-talet?

Ett land, en stat, är inte alls olikt ett företag, staten är större -det är den påtagligaste skillnaden . Vad hade företagen gjort med sina förmodade rikedomar? Troligtvis något liknande, man kan bara hoppas att företag inte kunnat använda vapenmakt. Men företagen måste göra något vettigt för sina pengar kan jag tänka mig, det är väl bara Joakim von Anka som vill bada i dem?

Pengar är bara universiella behållare för resurser, hur du än tillagar en sedelbunt blir det varken njutbart eller nyttigt. Det är resurserna: Vatten, mat, parfym och juveler som har det riktiga värdet. Så den som har pengar kan köpa resurser, om man har mycket pengar kan man köpa mycket resurser -mer än man behöver. Vad gör man med det man inte behöver? Man kan sälja det för att få pengar, som man kan köpa resurser för… Om jag fortsätter den här loopen så hamnar man i en frågeställning som man kan läsa mer om här: http://svt.se/2.108068/1.2432051/tillvaxtens_dilemma

Men min fundering var hur det skulle blivit om några få parametrar i vår historia hade blivit kvar på noll? I den upplevda välfärd jag lever i är jag glad att jag kan ägna några tankar åt en sådan hypotetisk fråga. Om jag i stället fått leva med svaret på frågan hade jag kanske haft fullt upp med att fortsätta leva med just det svaret. Eller så hade jag suckat över någon idiot som bloggar om hur det kunde ha blivit om vi hade haft fem dagars arbetsvecka, lagstadgad semester, avtalsenliga löner, … rena science ficton alltså.

Väggarna berättar

Reservation: Alla faktauppgifter är hämtade från Wikipedia vid samma tidpunkt som inlägget skrevs.

En sak jag undrar över

söndag, juli 31st, 2011

Fick termiter följa med på Noaks ark?

I Australien finns det termiter

Tankar om fotografi

lördag, juli 23rd, 2011

Det har blivit en del tankar genom åren, om fotografi alltså. Mest har det nog blivit andras tankar; som jag tagit del av i internetforum, bloggar och vid möten i verkligheten. Parallellt med detta har mina egna tankar uppstått, ibland som automatiska protester mot vad andra säger, ibland som modifierade idéer eller kopierade rakt av från någon som jag hållit med. Ibland helt egna tankar som jag känner mig ensam om.

Allt kan förstås inte återges i ett futtigt blogginlägg men någonstans måste man börja. Debatten om digitalt versus analogt till exempel, eller den snarlika debatten om hur mycket man får arbeta med sin bild när den väl kommit ut ur kameran.

På något sätt tycker jag att de här två debatterna hänger ihop lite. Den digitala tekniken gör det så lätt att fullständigt förändra en bild efter exponeringsögonblicket och det tror jag att många har svårt att acceptera. Just att det är så lätt att förändra -nu bortser jag från hur resultatet blir- verkar negativt på en del personers självförtroende och självkänsla. Deras gedigna och arbetsamt förvärvade kunskaper om den analoga processen fram till färdig bild upplevs plötsligt som mindre värd, något som i jämförelse skulle kunna utpekas som ”dåligt” om man inte tänker så noga. Den vars aktiviteter eller prestationer utpekas som dåliga ställer sig gärna i försvarsställning, sedan är debatten igång.

Jag tycker att fotografi, till skillnad från t.ex. dans, är resultatinriktad. För mig är det bilden som i slutänden ska ge betraktaren något. Dans däremot ger betraktaren något medan det utförs. Det är en stor skillnad; jag har aldrig kunnat njuta av vare sig den analoge eller den digitale bildkonstnärens vedermödor att framställa sin bild. Jag tvivlar på att jag skulle göra det om jag någon gång fick tillfälle. Att komma efter en föreställning av Svansjön för att sitta och titta på en tom scen är inte heller något jag längtar efter.

Hur mycket får man förändra en exponerad bild då? Det kan man ju göra oavsett vilken teknik man använder och det har gjorts många gånger redan innan det fanns digitalkameror. Svaret på det beror mycket på vem man är. Vissa personer måste kunna lita på en bild eftersom deras yrkesutövande beror så mycket på det; röntgenläkare, kriminaltekniker, astronomer osv. Som den genomsnittlige bildbrukare jag är har jag själv aldrig behövt bry mig så mycket om den saken. De nyhetsbilder jag konsumerar kan vara osanna men det kan för all del också gälla texten som omger bilden, man måste vara lite tvivlande helt enkelt. Någon gång händer det att jag fått veta att jag blivit lurad av en bild, då har jag oftast blivit glatt överraskad.

Så om jag ska vara riktigt principfast är det enbart bilden som har betydelse för mig. Om den kan ge mig en positiv upplevelse så gillar jag den, oavsett hur den blivit till.

Något som diskuteras väldigt lite bland fotointresserade är vad som är bästa sättet att uppleva en godtycklig bild. Hur får man ut den optimala upplevelsen när man betraktar bilden? Jag kan t.ex. fråga mig vad jag önskar att fotografen skulle gjort för att förbättra min upplevelse, då menar jag inte tekniska ändringar av bilden eller motivet utan min upplevelse i stunden då jag står med bilden framför mig. Ofta brukar jag sakna ett sammanhang för bilden, en text som förklarar något om det så bara är fotografens egna tankar om bilden.

Men man behöver inte lasta allt ansvar på fotografen, jag saknar som sagt betraktarnas diskussion om hur man kan uppleva bilder. Är det t.ex. bra att ha ett par dyra Ray-Ban på sig när man tittar på färgbilder? Eller man kanske ska åka några turer i bläckfisken på grönan innan man går på vernissage på Fotografiska?

Skämt åsido, jag tror att det mer handlar om att ha mentala verktyg, olika synsätt och perspektiv att ta till när man tittar på bilder. En sak som jag håller på att prova sedan en tid tillbaka är att betrakta en bild, eller vilket konstverk som helst för den delen; kanske en skulptur, som ett litet tittskåp som konstnären ger mig. I det tittskåpet kan jag ta paus från den verklighet som jag lever i och uppleva en alternativ verklighet, falsk eller sann eller något däremellan. En verklighet som konstnären skapat åt mig utifrån sina förutsättningar och erfarenheter som människa och som han delar med sig av.

Eftersom det finns så många konstiga människor så är det inte underligt att det finns så mycket konstig konst. Men det behöver jag ju inte bli irriterad på, jag kan se det som en utmaning och så småningom kanske förstå något, eller så kan jag vara för trött för att bry mig och i stället leta efter något som passar mig bättre för stunden.

Här får ni en bit verklighet från mig, något som nästan bara jag har sett fastän det finns på riktigt, så jag kan nästan lova att ni kan använda den som tittskåp en stund. Jag fantiserade naturligtvis om den här eftersom jag just då inte hade något annat än verkligheten runtomkring mig, för mig var det en stäpp i Sibirien på sommaren.

Kardborre

Var kommer vi ifrån?

torsdag, juli 21st, 2011

Om man är ett hål kanske jag har en del av svaret:

Hålskaparen sorterar sina verktyg

På min bakgård huserar Hovets Håltagning, ett företag som insett att det blir större ju mer man tar bort.

Något större

fredag, maj 6th, 2011

När plattformen för det man kallar sitt normala liv vinglar till och faller sönder infinner sig oftast en obehagskänsla. Den kan ta sig uttryck på många sätt och kallas också vid många olika namn; desperation, panik, sorg, depression, …

Själv lossnar jag från gravitationen. Det känns som att jag faller okontrollerat, rent fysiskt alltså och jag är dessutom väldigt höjdrädd så det känns verkligen obehagligt. Men det är inte så att jag är viktlös och fjäderlätt, utan blytung och kraftlös så när jag faller är jag rädd att krossa väggar, golv och tak runt omkring mig, och skada mig ordentligt. Någon kraft att hejda fallet har jag inte eftersom jag väger så mycket och är så svag.

Men det är ju bara inbillning, det enda som händer är att jag inte förmår röra mig en stund, sedan får jag grepp om verkligheten igen. Nu kan det låta som att jag är allvarligt sjuk men det är bara min plattform som vinglar, jag vet precis varför jag reagerar så här. Tyvärr kan jag inte påverka orsaken så mycket.

Jag kan tänka mig att det finns andra som upplever liknande saker, traumasymptom kallas det, till exempel vid en skiljsmässa, arbetslöshet, börskrasch eller annat. Vad jag vill är dock inte att prata om min tyngdlöshet utan en annan känsla som man också kan uppleva när man genomgår en svår period i livet.

En fast punkt i tillvaron

Det här såg jag från mitt köksfönster igår kväll och jag tänkte, eller kände, att ”något är det i alla fall ordning på.” Det var både vackert och tryggt att se månskäran där uppe samtidigt som allt var stilla runtomkring. Jag kände att jag orkade bära min egen vikt och hade kontroll över den, jag fick nytt mod att möta utmaningarna som hotar min plattform.

Att religion har så starkt grepp om människor är inte konstigt för mig, trots att jag inte är religiös på något sätt. Jag skulle väl i så fall tro på den store frälsaren månen:-) Men för många som likt mig svävar omkring i ett okontrollerat kaos måste det vara väldigt lätt att söka tröst och stabilitet i något större. Vad detta större är varierar ju väldigt mycket och härifrån kan diskussionen vandra iväg hur långt som helst men jag nöjer mig med att ha upptäckt någonting intressant.

Favoritklockslaget

torsdag, maj 5th, 2011

Har du något favoritklockslag? Jag har olika beroende på om det är helg eller vardag, sommar eller vinter, vår eller höst.

Just nu är mitt favoritklockslag 20.00 eller nånstans däromkring. Då är det som att allting i grannskapet lugnar ner sig, det tystnar även ute på gatorna, jag får sällan några telefonsamtal, ja till och med fåglarna är tysta märker jag nu.

Dessutom har det blivit den årstiden när solen kommer in genom fönstret och lyser på min vägg i rummet där jag sitter. Så här ser det ut framför mig just nu:

Solskenskalender

När man var ung och stark och intelligent -på discot- var midnatt det bästa klockslaget. Det var då man var kung i baren, eller på dansgolvet, det var då man hittade sin prinsessa. Sedan blev man pappa.

När barnen var små så var det 18.00 som var favoriten, då börjar bolibompa. Det var nog deras favoritklockslag också, lite i alla fall. När barnen var små fanns det också en klar motsats till favoritklockslaget, det var 07.30 då man skulle få iväg trupperna till respektive tjänstgöring…

Tidiga sommarmorgnar kan också vara favoriter om man är ute med kameran. Men det är ganska segt att ta sig upp och ut då, det är först efteråt man inser att det borde vara en favorit, om man har fått några bra bilder alltså.

På jobbet kan lunchtid vara favorittid. Jag har haft verkstadsjobb, städjobb, socialt jobb och kontorsjobb. Lunchtid har nog varit en favorit på alla de jobben. Mitt nuvarande, kontorsjobb, är nog bäst på morgonen innan den stora förvirringen infinner sig.

Jag funderar på vad som gör ett klockslag till en favorit. Idag är det lugnet och den nedgående solen som gör 20.00 till favoriten. Varför är det så lugnt just nu månntro? Vart har allt tagit vägen, det som brukar surra och bullra vid andra tidpunkter?

Men det är ju jag som gillar lugnet, andra kanske tycker tvärtom eller något bredvid. Vad är det som gör deras favoritklockslag? Det här måste jag nog forska lite i och återkomma om när jag vet mer.

Eld

tisdag, april 26th, 2011

Snart är det Valborg, en av de sista okristna högtiderna, dock inte erkänd med röd färg i almanackan.

Vintern rasat ut bland våra fjällar

De senaste dagarna när jag varit ute och åkt har jag passerat åtskilliga trädgårdsbrasor. Jag har dragit mig till minnes eldar som jag sett genom åren, främst de man upplevde som barn. Vilken fascination man upplevde inför lågorna! En del vildsinta som förtärde hus och hem, en del trygga i nattens mörker.

Att bemästra elden måste vara en av människans allra största segrar. Men trots vårt mästarskap har elden aldrig vikit sig, den är fortfarande lika farlig som för tiotusen år sedan. Den blir aldrig vår kuvade tjänare, endast ett kontrollerat vilddjur.

Så det är inte konstigt att vi betraktar elden med skräckblandad förtjusning, även i vårt moderna årtusende. Eld blir aldrig gammalmodigt.

Det är väl säkert att stå här Gunnar?

Varför tycker vi som vi gör?

söndag, april 24th, 2011

Här är ett köttätande rovdjur utan moral och med dragning mot sadism:

Jag bryr mig bara om mig själv

Jag kan inte förstå varför jag ändå tycker att den är så underbar. Vad är det som triggas i mig när jag ser på den? Varför är vissa saker ”vackra” eller ”söta” men ändå så olika, medan andra är ”fula” eller obehagliga?

Det måste finnas något uråldrigt arv som jag fått från mina förfäder, som många andra också fått, vi är ju många som gillar katter. Man kan analysera sönder det till att tycka att pälsen är vacker, att kroppen är graciös och så vidare. Men det svarar ändå inte på frågan varför vi tycker som vi gör och varför vi verkar ha en gemensam uppsättning av kriterier som passar på mycket mer än katter.

Kanske lika bra det, vissa gåtor måste förbli olösta, annars blir livet tråkigt. När jag skriver det här kommer jag ihåg att Umberto Eco faktiskt gjort två utmärkta böcker i ämnet, de heter ”On beauty” respektive ”On ugliness”. Han ägnar nästan tusen sidor åt ungefär samma betraktelse som jag, utan att hitta lösningen men det är intressant läsning och många fantastiska bilder, rekommenderas!

En annan sak som vi för det mesta tycker om är liv, speciellt på våren då det syns så tydligt att det finns. Nytt liv som ploppar fram eller sakta kämpar sig ut i ljuset. Men att vi gillar detta är inget mysterium, vi blir smittade av livskraften helt enkelt.

Låt mig leva här

Hoppas ni har det bra

torsdag, mars 31st, 2011

Det pep till i telefonen, ett SMS. Det började med ”Hoppas ni har det bra”

Han funderade. De hade tak över huvudet och hade sovit i sängar under natten, med täcken och kuddar. Ute i köket fanns det människor som höll på att göra frukost, till honom bland annat. När de inte gjorde frukost hade de andra sysslor, som hela tiden syftade till att ta hand om alla under deras tak.

Marmelad på rostat bröd och en kopp kaffe, morgonnyheterna på TV. Jo, nog hade de det bra, det måste man väl säga.

Men allting är ju relativt och trots att det är bra till det yttre kan det vara ganska dåligt på insidan. Han svarade inte på SMS:et

Har du det bra?