Ikväll blev det rörigt minsann. Jag hade tänkt blogga om ett fotoplank i Gnesta men hade inte tänkt ut hur & var jag skulle göra det. Det var medlemmar på fotosidan som visade bilder så man borde ju skriva något där, trots att jag hellre skriver här.
Dessutom hade jag tänkt visa video från evenemanget, jag hade en videokamera med mig. Lägga upp på youtube och länka och dona. Jag är inte så van vid videokameror men nu har jag lärt mig en sak: När man trycker första gången startar inspelningen och när man trycker andra gången så stoppar inspelningen.
Ni kan tänka er hur det blir om man kommer i otakt med tryckandet…
Nåja, det där kan nog bli roligt ändå, lite dolda kameran över det hela. Måste bara besegra redigeringsprogrammet i ärlig kamp, det senaste försöket renderade i svart bild med ljud…
Så tills vidare försätter jag mig i trans och förflyttar mig bakåt i tiden, till min barndoms somrar. De här bilderna tog jag idag, på väg hem från Gnesta, men de ger mig känslan av de där sommarloven som jag tillbringade femtio mil längre norrut för länge sedan.
Att vara på landet är speciellt, helt andra saker har betydelse här. För en elvaåring från stan är det skönheten, men det förstod han inte förrän långt senare.
En bil i timmen avbryter gräshoppornas sisslande
Sådana här bilder ger mig en otrolig frid i sinnet och jag försöker minnas en formulering jag läst, egentligen en kommentar till någon som surt ansett att banala bilder inte ska visas. Det var något i stil med att bilden kan representera en sinnesstämning och att värdet ligger i hur bra den lyckas med det. Har man svårt att växla sinnesstämning kan det naturligtvis vara svårt att uppskatta en ”banal” bild. Om man ikläder sig rollen av bildbetraktare kan det vara bra att på något sätt förbereda sig mentalt innan man börjar titta.
Nästa bild är samma sädesfält som man ser till vänster här ovan. Den ger inte samma vibbar till sommarloven som den första bilden, vi fick aldrig gå omkring i spannmålsfälten -det var ju levande pengar. Men jag tänker lite på en scen ur filmen ”Gladiator” när jag ser den, fast den påminner ändå om mina sommarlov (farmor i himlen; vi var bara i kanten!)
Rikedom
Civilisationen var inte närvarande -vill man gärna tänka, men det var den ju. Jag kollade på den första månlandningen på farmors svartvita TV, skitdålig bild, helt enkelt värdelös -man förstod inte vad man tittade på. Två gånger i veckan kom varubussen och då fick man glass och Portello.
Men det bästa beviset på att man var kvar på samma planet som skolan och alla lärare var landsvägen. Asfalt som smälte i sommarhettan (kanske det var en annan planet ändå, hemma blev det aldrig så), och bilar som passerade ibland. Men bilarna var sällsynta, speciellt den dagen det blev högertrafik.
Jag sov länge den morgonen, men det spelade ingen roll. Vägen var så glest trafikerad, av bilar alltså. Vi barn var där regelbundet, till våra föräldrars skräck. Men vi var aldrig på vägen, det var kanterna som var intressanta. Mängder av djur hittar sin nisch vid vägen, och ganska många hittade också sin grav där. Superintressant för nyfikna barn, vi hjälpte både grodor, sniglar och larver över den farliga platsen.
Förutom bilar trafikerades landsvägen av trollsländor, sommarens fe’er, och fortfarande är det så att när jag ser en trollslända kan jag förnimma lukten av varm asfalt i min näsa.
Vägkantens universum
Nuförtiden grävs alla luftledningar ner i marken, alltmer sällan ser man stolparna bredvid vägen. Deras olika utseende är värt en uppsats i sig, men precis som lukten av varm asfalt är silhuetten av telefonstolpar starkt nostalgiframkallande, speciellt när kablarna är dekorerade av svalor.
Några sådana bilder fick jag inte till idag men det kommer fler tillfällen. Nu ska jag brottas lite med mina videoklipp, så kanske det blir en rapport från Planket i Gnesta så småningom.
Den svenska landsbyggden på 40- och 50-talet… gruslandsvägen med en bil i timman. Alla fjärilar som senare drog bort, sedan de läst Rachel Carsons ”Tyst vår”. Den lilla fotogentraktorn, som precis nätt och jämt orkade dra plogen med två billar. I byn ringde kyrkan Angelus klockan sju varje kväll, det var kyrkvaktmänstarn som drog i repen till de två klockorna. I tornets klockrum dånade det så att man blev nästan kullslagen av ljudet. Men en kilometer ut på slätten klingade det skönt, som ackompanjemang till mjölkmaskinpumpens taktfasta dunkande.
En för alltid försvunnen värld. Men ett moget sädesfält kan väcka minnen av den.
Tack Ernst Göran, vilket fint komplement till mina minnen!
Måste ju bara kommentera lite…så här fina bilder och fin berättelse från barndomen, kräver en kommentar!
Det är bilder som man kan titta länge på Thomas. Så fina, alla tre.
Själv befann jag mig också rätt mycket på landsvägarna som 10-12 åring, bodde i utkanten av lilla Söderköping så vips efter tio minuters promenad låg fälten och skogarna…men som tjej gick man alltid och plockade blommor…allt från de första blåsipporna till de gömda liljekonvaljerna…till att smyga sig ut i fälten och plocka blåklint och vallmo…
Och när jag ser dina bilder kan jag känna den söta blomdoften av klöver och höra surret av insekter..och det är varmt och man är barbent och växtligheten river och killas på benen…och det är alldeles självklart allt det härliga… Hälsningar Lena
Tack Lena. Sommaren luktar och luktminnen är trolska. Känselminnet är svagare och det tycker jag är tur, för i mina somrar fanns det massor med mygg och knott…
Min släkt på mammas sida kommer sedan urminnes tider ifrån Gnesta. Jag spenderade somrar och lov där hos mina morföräldrar. Även det är tider som försvunnit, och försvinner. Fint inlägg! Påminde mig mycket om mina egna barndomssomrar i Gnesta. Kvällning vid Klemmíngen. Cykelturer till Långsjön. Blåbärsplock i skogana. Rådjur i skymningen. En korv med morfar efter att ha åkt runt med kikare för att se på älgarna. Sörmland är kanske det vackraste landskapet vi har i Sverige.