Det slog mig idag att allt inte är vad det ser ut att vara
Pappersrymdskeppen lämnar jorden för att docka vid en rymdstation i form av en mapp.
Semiotik är läran som studerar tecken och symboler. Jag har aldrig lärt mig något om det, kanske det är därför jag tolkar filmen så konstigt 🙂
Jag sitter och läser novembernumret av Communications of the ACM, från 2004. Där finns en artikel som beskriver svårigheterna med att bygga en dator som kan utföra matematiska operationer mycket snabbt. Drömgränsen 2004 var petaflop, ett uttryck som på ren svenska betyder tusen miljoner miljoner flyttalsoperationer per sekund. Med siffror ser det ut så här: 1000000000000000
Communications of the ACM är en branchtidning för de riktigt seriösa datanissarna och när artikeln skrevs var det inte möjligt att bygga en så snabb dator, hör här: Det skulle behövas 200000 processorer av den snabbaste typen, dessa processorer skulle kräva lika mycket elektricitet som 10000 genomsnittliga amerikanska hem. Vidare skulle dessa processorer producera lika mycket värme som ett mindre kärnkraftverk. Datorn skulle inte gå att ställa i ett rum utan man måste bygga ett hus runt den i stället.
Det var sex år sedan, 2004. Idag läser jag också en oansenlig artikel på idg.se som förkunnar att IBM till våren har byggt klart en dator som presterar tio petaflop och 2012 räknar man med att ha byggt en 20-petaflops-dator!
Jag tittar ut på gatan, där står en bil från 2004. Undrar hur mycket bättre nästa års modell är?
Datorframställd bild
Jag bor vid en ändstation så det är gott om plats när jag kliver på. Alla tidningar är bortplockade av personal som är dedicerad till denna uppgift, det finns inget att göra så jag stirrar ut genom fönstret. Redan vid nästa stopp blir det mer folk ombord och mindre tråkigt, man kan sitta och titta på hur folk ser ut och vad de gör.
Men vid andra stoppet blir jag nästan paralyserad av en vacker ung tjej som sätter sig mittemot mig. Jag har som vanligt kameran med mig och skulle så gärna vilja fånga hennes strålande ansikte på bild, men jag vågar inte fråga om jag får. I stället nöjer jag mig med att titta på henne så gott jag kan. Hon har ögonlock av den där sorten som viks in, jag tror det kallas epikantusveck, och de ser lite sorgsna ut. Munnen ser ut som att den säger ”o” hela tiden och näsan är nyfiken, hennes föräldrar måste vara vackra de också.
Vid åttonde stationen byter jag tåg. Blir stående vid kanten och väntar, en annan man står bredvid och tittar intensivt ned på spåret. Jag följer hans blick och får syn på en liten mus därnere, alldeles intill rälsen, den gnager på en glasspinne.
Nu blir det lite spännande. Musen är så liten att två skulle få plats i ett cigarrettpaket, det stora tåget närmar sig, mannen och jag står och tittar på musen.
Musen sitter kvar, sitter kvar, sitter kvar, sedan är tåget över den. Naturligtvis är den oskadd, skyddad av sin litenhet. Mannen och jag tittar på varandra och ler, vi behöver inget säga, delar samma tanke ”musen är cool”.
Så kommer jag fram till min destination. Jag har placerat mig i första vagnen för att vara bland de första att nå rulltrappan. Den är lång och jag kliver uppför trappstegen för att komma upp fortare, passerar tre personer och är sedan först upp av alla som klev av tåget. Genom spärrarna och ut i en gång som också är lång, bakom mig ekar trampet av en armé, det känns stressigt. Innan jag når dörrarna har fyra elitresenärer passerat mig, det blev ingen medaljplats idag heller…
Ute är det kallt och bullrigt. Det blir stökigt vid övergångsstället när hundra personer ska över och bilisterna har bråttom men jag har redan hunnit över och vandrar lugnt uppför gångstigen mot jobbet. Lärkträden står som vilsekomna turister bredvid stigen och har fällt sina gula barr till en tät matta, det är som att gå på guld. Men strax byts underlaget ut mot lera från bygget bredvid min arbetsplats. Jag kliver in och stampar av mig leran, sedan kan arbetsdagen börja.
Bilden tagen av Brian Hauge (http://fenstalker.wordpress.com)
Ibland är det som att man blivit utvald att uppleva något speciellt, det hände mig igår. Jag satt i bilen åkandes över södertörns vackra landskap och satte på radion, kom in mitt i en dikt som höll på att läsas upp samtidigt som solen bröt fram genom molnen. Plötsligt blev allt så vackert att jag var tvungen att stanna. Jag lyssnade färdigt på dikten och klev sedan ut och tog en bild. Idag lyckades jag ta reda på vad det var för dikt jag hörde, den heter Höst och är skriven av Gudmund Leonh. Silverstolpe.
"när lifvets skymning bryter in"
…Så syns naturen mig en ädel drottning,
till döden vigd, som reder sina smycken
och kläder sig med stilla majestät
för sista gången i den rikaste,
mest lysande af sine högtidsskrudar
och prydd som till en fest sin thron bestiger
och bidar lugn den kommande förhärjarn,
tills nordans vinterliga stämma sjunger
dödshymnerna, och han, som allt fullbordar,
den hvita slöjan öfver offret kastar
och söfver allt uti den vida graf.
Så höjer sig också en ädel ande,
när lifvets skymning bryter in, och himlen
sig sänker, tung, med åskor laddad. Stolt
han lyfter då i stormarna sitt änne
och ser framåt med majestätlig blick
och bär sitt öde som en kungamantel.
Jag tog en bild på lönnen utanför fönstret i måndags, och idag tog jag en bild till.
 Måndag, lönn i solsken |
 Fredag, lönn i solsken |
Måndagsbilden är tagen ungefär 16.00 och fredagsbilden 16.45.
Har ni tänkt på att det alltid var soligt och vackert väder förr i tiden? Åtminstone är det så på alla gamla bilder man ser, titta här bara på Sundsvall:
Svartvit sommarvy över Sundsvall
Jag har listat ut varför det är så. För länge sedan var en fotografs utrustning inte kapabel att fånga bilder i dåligt ljus, det var väl mest filmen som inte var tillräckligt känslig. Kameran på stativ eller någon sorts konstbelysning var det enda som kunde rädda en bild i dåligt ljus.
Så vad gör man? Vad gjorde de flesta? Jo, de fotograferade i vackert väder och solsken!
Bilden ovan är faktiskt inte gammal, den är tagen med min digitala Nikon. Men jag hittade en rolig webbsida som får bilder att se gamla ut: http://labs.wanokoto.jp/olds
Ha det bra, både nu och i framtiden!
Det här publicerade jag på fotosidan för nästan två år sedan men eftersom det här är en annan blogg med kanske nya läsare så publicerar jag det igen:
Jag har gjort ett objektivtest. Resultatet var riktigt intressant, men för mig som amatör är det faktiskt testmetoden som är det mest intressanta. Och som spin-off effekt fick jag en funderare över vilka sanningar vi kan hitta i testbilder.
Nikon AF 50/1,4 mot Nikkor (MF) 35/1,4 är det som testats. På bilderna är det 35mm till vänster.
Första bilden, tagen med den av Nikon rekommenderade ”optimal bländaröppning” som är f8 för båda objektiven:
Bild ett
Eftersom båda objektiven är ljusstarka och troligtvis används med stora bländaröppningar har jag inte brytt mig om att testa mindre bländare än f8 utan gjort testbilder med större bländaröppning.
Bild två, f4
Bild två
Jag ser ingen skillnad på bilderna, objektiven verkar likvärdiga.
Bild tre, f2,8
Bild tre
Här kan man se tunnformig distorsion på trettifemman och jag kunde känna en viss röksmak på tungan.
Bild fyra, f1,4
Bild fyra
Här har distorsionen försvunnit men man kan ana en kraftig noise mellan bilderna…nej, det var visst grannen som spelade hiphop. Jag tror att jag ska gå och lägga mig nu, får publicera inlägget i morgon.
Kom ihåg att testa er utrustning noggrannt och regelbundet!