Canon är bättre för att…
-Nej, Nikon är bättre för att…
PC fungerar bra för att…
-Men Mac fungerar bättre för att…
Hur kan man rösta på Moderaterna, de vill ju…
-Socialdemokarterna har ju i flera decennier…
Budskap, argument, som inte accepteras, som inte förstås. Kommer någon av de påhittade personerna ovan någonsin att tycka och tänka som sin meningsmotståndare? Kommer någon av dem att erkänna att ett motargument är bra?
Kanske, men om man vill ha medhåll så ska man nog prata med likatyckande. Visst kan det vara trevligt att munhuggas ibland men håll med om att det är skönast hos de som uppskattar vad man tycker.
In på scenen kommer fotografiet, en budbärare av rang. Sin styrka visar det främst i media och propaganda men även i konstnärskretsar. Det är fantastiskt vilka budskap det kan bära: Månlandningar, krig, katastrofer, bröllop, solnedgångar, husdjur, blommor.
Någon klagar på husdjursbilder, ”Det är inte riktig fotografi, sådant ska mediet inte användas till.” Andra får floder av beröm för sina blombilder. Någon försöker provocera med konstiga bilder och blir avskydd av majoriteten.
Så, hur ska man göra? Ska man envisas med att försöka få andra att tycka om ens bilder, eller ska man hålla sig till sin flock och trivas i berömmet? Ju mer jag tänker på det desto mer tror jag att det är meningslöst att fotografera. Var finns meningen med det?
Ska jag fortsätta ta bilder som blir omtyckta av de redan frälsta, och strunta i att försöka övertyga de som inte gillar mina bilder? Då kommer jag att fortsätta med samma sak i evigheter. Det finns ett ordspråk: ”Där alla tänker lika tänks det inte mycket.”
Ska jag ta bilder som sällan får beröm och som jag inte kan räkna med att omvända någon med? En otacksam uppgift, speciellt om man behöver ryggdunkar för att hålla farten uppe. Men ett annat visdomsord säger ”Man blir starkare av motstånd.”
Nä, det är verkligen hopplöst att vara fotograf. Precis lika hopplöst som att vara Canon-ägare, PC-annvändare eller Moderat. Det är ju inte lättare att vara Nikon-ägare, Mac-användare eller Socialdemokrat heller.
Morgondis
SMS och en cigg
Min ”utmaning” med knähöjdsbilder fick en oanad respons -en person med ett halvt löfte. Ingen hit med andra ord:-) Jag kanske har fått det här med dogmabilder om bakfoten, eller bakom knäna 🙂 Är det alltså bara tekniska begränsningar som räknas till dogma, är det inget roligt annars?
Nåja, jag har inte presterat några knähöjdsbilder själv ännu men det kommer. Sedan kommer en utmaning med lite mer teknisk karaktär, kanske det slår lite bättre.
Tags: foto, fotografering
Det var mycket intressanta ord och tankar du har kring fotografering.
När jag började var jag dokumentärfotograf vilket har varit mycket viktigt för mig i många år. Jag har haft turen att förutom fotografera barn, barnbarn de äldre i släkten
få vara med om två dokumentära fotograferingar
först Inlandsbanan med tjugosju killar från SJ Fritids fotoklubbar i hela Sverige
sedan Sista sommaren på järnvägen Älmhult – Sölvesborg med sex från SJ fotoklubb i Hässleholm
Det har tryckts böcker, bildhäften och varit utställningar. Allt känns meningsfullt för kommande generationer.
Jag har själv dokumenterat en skolklass i fyra år och vi tryckte en bok.
Nu har alla de barnen fyllt trettio år. Tiden springer i väg som du vet.
Min man och jag har dokumenterat av massor av hus samt miljöer i Hässleholm. Jag har på eget förlag givit ut en bok 2006 som blivit uppskattad.
Nu kommer jag till det som du funderar över. Jag tycker nämligen om att fotografera mycket annat än rent dokumentärt.
Jag var med på Fotosidan 2004 fick inte ut något av den då.
Gick med igen 2010 och plötsligt känner jag så mycket för mina bilder igen Det kan vara vilka motiv som helst men det skall vara till glädje för mig själv. Om sedan andra tycker om dessa är det inte helt fel kanske.
Jag kommer i fortsättningen helt hålla min egen stil med en liten kompaktkamera och mobil om jag skall ta nya i bilder. Jag är opererad i händerna och kan inte hålla ett monster längre. Det är jag som kallar andra kameror så. Köpte en men gav den till min dotter.
Jag håller på skanna av alla mina bilder sedan kastar jag diabilden. En utrensning av mitt liv.
Jag har livet bakom mig men har för tillfället en stor tillfredsställelse visa de bilder jag själv gillar.
Mycket bra det du har skrivit tack för det.
Hälsar Gun-Inger som nu skall höra jazz i kulturhuset. Ett storband från Stockholm gästar Hässleholm.
Tack för en jätteintressant kommentar Gun-Inger! En historia värd ett eget blogginlägg tycker jag, du kanske redan har bloggat om det på fotosidan -jag måste kolla.
Varför man fotograferar finns väl inget entydigt svar på och det behövs väl inte heller. Men att då och då fundera över det är nödvändigt, tycker jag.
Ha det gott! /Thomas
Men Thomas, varför plågar du dig själv så ofta med självtvivel? Om det är roligt att fotografera, så är det. Andras uppskattning är förstås kul, men din egen uppskattning av vad du gör är mycket viktigare.
Jag har själv funderat mycket över varför vi fotograferar så mycket. Det kan inte vara efterfrågan på bilder, den dränks i tillgången. Nej, det som driver alla oss fotografer är något mer personligt, det är jag säker på. Ibland snuddar jag vid insikten om vad det är, men tillsvidare får jag inte riktigt grepp om det. På något sätt har det i alla fall att göra med personlig utveckling, med bilden som ett sätt att utveckla sig själv.
Jag har inte glömt knähöjdsbilden, men jag har knappast tagit en bild sedan frågan kom upp. Du ser i min blogg vad jag för närvarande är absorberad av. Det är liksom ett jobb som jag måste bli färdig med innan plåtandet kan ta fart igen.
Lugn EG, inga plågor här. Det är bara som jag skriver, jag sätter in mig själv i stället för att peka på andra, det blir fredligare budskap då. Tanken med inlägget är mest att man ska ha rimliga förväntningar på sitt plåtande. Eller så ska man inte det, men då kanske man ska ett kristallklart fokus i stället.
Tack för omtanken!
Bilden ”Morgondis” ovan är det intressant att fundera över. Från en viss synpunkt föreställer den knappast någonting. Så det som gör den intressant är inte motivet i sig. Det som är spännande med den är själva den ovanliga belysningen, som skapar en märklig bildgeometri. En sådan bild har i mina ögon ingenting med dokumentation att göra. Av och till ser jag på fotosidan sådana bilder, som egentligen bara är olika ytor som står mot varandra. Ändå är det inte bara ytor, de har något slags innehåll också. Och plötsligt lever bilden, fastän den inte har något intressant motiv. Jag hittar det ibland i mina egna bilder också, och då undrar jag om någon mer än jag ser det. Jag publicerade en av dem i denna bloggpost:
http://www.fotosidan.se/blogs/saltspring/fotoprojekt-januari-och-februari.htm
Tja!
Ja, en del bilder vill inget annat än att skänka en känsla. Naturfoto kan ofta vara så tycker jag och jag läste en gång en fras om detta som var så träffande, tyvärr har jag glömt bort den.