Idag tog jag av mig alla föreställningar och gick till Moderna Museet för att se på fotografier. Jag tänkte att jag går dit med öppet sinne och gör förberedelserna efteråt, som en turist lixom. Det enda jag visste var att Moderna gör en satsning på fotografi just nu.
Mååånga bilder har de och ännu är inte alla på plats. Den utställning jag såg ska strax kompletteras och här upptäcker jag den första nackdelen med att inte förbereda sig. Det är nämligen svårt att i efterhand ta reda på vad den nuvarande utställningen heter. Jag tror att jag såg ”Moderna museets samling” och att den kommande heter ”En annan historia” men jag är inte säker.
Det är mycket människor på bilderna, eller spår av människor. Naturälskare hittar inte mycket här. Fotografen Eva Klasson visar människan bit för bit, konstiga bilder men ändå de mest begripliga av mängden ”konstiga bilder.” För konstiga bilder finns det, som tur är så är de inte så många.
Jag är ändå ganska van vid och kan uppskatta ovanliga bilder, trots att jag idag ”lekte turist”, men ibland undrar jag väldigt mycket över någon bild och då skulle jag vilja ha lite vägledning av Moderna för att förstå. Men det får jag inte. Många bilder heter ”utan titel” och har bara fotografens namn och ett årtal som vägledning, plus en notering om tekniken. Underligt nog informerar museet noga på sin hemsida vad t.ex. ”Färgfoto typ C” innebär men jag skulle mycket hellre vilja förstå bildens innehåll.
De flesta bilder ryms dock inom min fattningsförmåga och de är tillräckligt många för att jag ska bli lite trött. Återigen hade jag önskat lite hjälp från museet att få ett grepp om alltihop. Ett tjugotal bilder av en tjej som försöker svälja ett modellflygplan skummar jag snabbt igenom och finner i slutet av raden en text som jag misstänker försöker rättfärdiga beslutet att visa bilderna.
Ett hundratal bilder av förardörren på röda lastbilar, varje bild i albumformat. När man tittat på fem inser man att man aldrig kommer att snappa budskapet, här hade en historia om fotograf och/eller bilder varit guld värt. Över huvud taget finns det många naiva bilder utställda, kan det vara så att man vill visa inte bara fotografins förändring genom åren utan även förändringen av museets syn på bilder?
Jag tog några bilder i det rum som påminde mest om de utställningar man kan se i konkurrentens(?) Fotografiska galleri. Den första visar hur utställningslokalerna i sig själva blir en estetisk del i allting, riktigt läckert tycker jag och jag gillar bilden på benen under bordet också:
Foto på Moderna Museet 1
Väggen mittemot visade en hel del kända bilder, de flesta på människor men jag hittade en riktig favorit där och det var inte på en människa.
Foto på Moderna Museet 2
Det jag hittade var en bild på en säl, tredje från vänster i översta raden. Per Maning från Norge har tagit bilden och den ingår i en serie bilder av sälar men den här är den bästa tycker jag, Moderna har gjort ett bra val.
Här är sälen i ett utsnitt:
Säl fotograferad av Per Maning
Den är så sorglig där den svävar. Ensam bland alla bilder på människor, till skillnad från dem fri att röra sig i alla led men ändå fängslad inom betongens gränser. Dessutom påminner den om en människa med ansikte, armar och ben.
Det kostar 100:- att gå in på Moderna och effektiv (snål) som jag är så tittade jag in på ”The Whirling Box or from Foot to Toe” av Eva Löfdahl, en konstnär helt okänd för mig men tydligen en av Sveriges mest betydelsefulla. Enligt museet är hon det för att hon skapar ”Paradoxala metaforer” som är gåtfulla men samtidigt fullständigt självklara. Låt mig bara säga så här; jag förstår inte ett skvatt men jag fick ett bra uppslag till ett nytt blogginlägg.
