Jag har bara en balkong förstås men plantera kan man göra ändå, under överinseende av chefsträdgårdsmästaren:-)
Jag har bara en balkong förstås men plantera kan man göra ändå, under överinseende av chefsträdgårdsmästaren:-)
Jag läser en artikel på idg.se, en sajt där de skriver om teknik, och jag blir trött. Något de skriver om är ”åtta gånger mindre” och jag undrar hur litet det då är.
Jag har ett måttband här hemma, det är en meter långt. Ett måttband som är åtta gånger kortare borde då vara 8⋅1=8, alltså åtta meter kortare, hur det skulle vara fysiskt möjligt har jag ingen aning om….
Men så är det i dagens media, åttondelar och liknande bråkuttryck är förbjudna, till och med i medier som riktar sig till tekniker och ingenjörer. Jag undrar hur det är på musiksajter, törs de skriva om åttondelar där?
Det kan ju låta ambitiöst men ibland är det så enkelt som att man vill upp bara.
Sitter och kollar på babel i SVT Play, de har Paul Auster som gäst. En verklig megastjärna i de medier som flugsurrar runt litteraturens kändisar. Det är riktigt intressant att lyssna på honom och jag både ser och hör att svenska wannabees har långt att gå innan de nått Paul Austers territorium.
Men om de frågar mig så kan de sluta gå och satsa på att bli unika i stället. Om nobelpriskommittén förmår hålla sin integritet så tror jag att de som kan kliva av från transportbandet och hitta nya spännande vägar åt oss läsare ligger bättre till att få höra ett ”ÄNTLIGEN” av Gert Fylking.
Nog om detta. Jag är ingen expert på nobelpristagare och jag har bara läst ”Mr Vertigo” av Auster och det är egentligen inte litteratur som fick mig att skriva detta inlägg. Det är xxx -vad ska man kalla det? Att skriva intelligens känns oförskämt. Intellekt, förnuft, känsla, intuition, logik. -Där har vi det! Logik, som ganska ofta kommer och stör mitt liv. Eller är det bara ordmärkeri kanske, nu blir jag orolig….
Paul pratar om slumpen men verkar se på det som ”det oväntade.” Jag tror att alla matematiker i världen håller med mig om att slumpen bättre beskrivs som ”det oförutsägbara.”
Det oväntade vore om jag slog en tärning och fick en sjua, men det kanske man kan säga att Paul Auster har fått när han fick New York-trilogin publicerad.
Färdigsågat. Timber !!!!
Kunskap är när man vet att bananen är ett bär, visdom är att inte göra sylt på den.
En del uttryck är en gåta för mig, ”Lökigt” är ett sådant. Det är ett adjektiv, så mycket har jag förstått men sedan är det stopp. Eftersom det används mest av folk som är hälften så gamla som jag så har jag inte vågat fråga vad det innebär. Google ger inget entydigt svar, det verkar vara lite olika beroende på var i landet man hör uttrycket.
Här hemma har vi i alla fall en nydekorerad husvägg, jag tycker den är lökig:
Några definitioner:
Det var trångt i trafiken på Östermalm idag, speciellt en sträcka på Valhallavägen. När jag köat mig fram dit såg jag varför och hade gott om tid att knäppa bilder genom sidorutan. Det blir studentkarneval på Lördag, jag skulle gärna gå och titta på den.
Något som verkar ha gått de flesta förbi är att Sverige byter tidzon nästa år. Riksdagen kommer i maj att rösta igenom ett förslag att byta till GMT+8
Vi flyttar alltså fram klockan sex timmar och anpassar oss till Hong Kong. Detta eftersom handeln med Kina kommer att öka kraftigt i framtiden. Genom att hålla samma dygnsrytm som kineserna ökar den effektiva tiden då affärsidkarna kan jobba. Som läget är idag är det bara två timmar av arbetsdagen som överlappar mellan Sverige och Hong Kong.
Praktiska problem kan alltid övervinnas medan ekonomiska förluster är för alltid borta.
Nej, det här är skoj förstås. Men Samoa tänker faktiskt flytta till andra sidan datumgränsen. Med den manövern vinner de hela två dagar i veckan i sina affärer med Australien och Nya Zeeland. Se här.
När plattformen för det man kallar sitt normala liv vinglar till och faller sönder infinner sig oftast en obehagskänsla. Den kan ta sig uttryck på många sätt och kallas också vid många olika namn; desperation, panik, sorg, depression, …
Själv lossnar jag från gravitationen. Det känns som att jag faller okontrollerat, rent fysiskt alltså och jag är dessutom väldigt höjdrädd så det känns verkligen obehagligt. Men det är inte så att jag är viktlös och fjäderlätt, utan blytung och kraftlös så när jag faller är jag rädd att krossa väggar, golv och tak runt omkring mig, och skada mig ordentligt. Någon kraft att hejda fallet har jag inte eftersom jag väger så mycket och är så svag.
Men det är ju bara inbillning, det enda som händer är att jag inte förmår röra mig en stund, sedan får jag grepp om verkligheten igen. Nu kan det låta som att jag är allvarligt sjuk men det är bara min plattform som vinglar, jag vet precis varför jag reagerar så här. Tyvärr kan jag inte påverka orsaken så mycket.
Jag kan tänka mig att det finns andra som upplever liknande saker, traumasymptom kallas det, till exempel vid en skiljsmässa, arbetslöshet, börskrasch eller annat. Vad jag vill är dock inte att prata om min tyngdlöshet utan en annan känsla som man också kan uppleva när man genomgår en svår period i livet.
Det här såg jag från mitt köksfönster igår kväll och jag tänkte, eller kände, att ”något är det i alla fall ordning på.” Det var både vackert och tryggt att se månskäran där uppe samtidigt som allt var stilla runtomkring. Jag kände att jag orkade bära min egen vikt och hade kontroll över den, jag fick nytt mod att möta utmaningarna som hotar min plattform.
Att religion har så starkt grepp om människor är inte konstigt för mig, trots att jag inte är religiös på något sätt. Jag skulle väl i så fall tro på den store frälsaren månen:-) Men för många som likt mig svävar omkring i ett okontrollerat kaos måste det vara väldigt lätt att söka tröst och stabilitet i något större. Vad detta större är varierar ju väldigt mycket och härifrån kan diskussionen vandra iväg hur långt som helst men jag nöjer mig med att ha upptäckt någonting intressant.
Har du något favoritklockslag? Jag har olika beroende på om det är helg eller vardag, sommar eller vinter, vår eller höst.
Just nu är mitt favoritklockslag 20.00 eller nånstans däromkring. Då är det som att allting i grannskapet lugnar ner sig, det tystnar även ute på gatorna, jag får sällan några telefonsamtal, ja till och med fåglarna är tysta märker jag nu.
Dessutom har det blivit den årstiden när solen kommer in genom fönstret och lyser på min vägg i rummet där jag sitter. Så här ser det ut framför mig just nu:
När man var ung och stark och intelligent -på discot- var midnatt det bästa klockslaget. Det var då man var kung i baren, eller på dansgolvet, det var då man hittade sin prinsessa. Sedan blev man pappa.
När barnen var små så var det 18.00 som var favoriten, då börjar bolibompa. Det var nog deras favoritklockslag också, lite i alla fall. När barnen var små fanns det också en klar motsats till favoritklockslaget, det var 07.30 då man skulle få iväg trupperna till respektive tjänstgöring…
Tidiga sommarmorgnar kan också vara favoriter om man är ute med kameran. Men det är ganska segt att ta sig upp och ut då, det är först efteråt man inser att det borde vara en favorit, om man har fått några bra bilder alltså.
På jobbet kan lunchtid vara favorittid. Jag har haft verkstadsjobb, städjobb, socialt jobb och kontorsjobb. Lunchtid har nog varit en favorit på alla de jobben. Mitt nuvarande, kontorsjobb, är nog bäst på morgonen innan den stora förvirringen infinner sig.
Jag funderar på vad som gör ett klockslag till en favorit. Idag är det lugnet och den nedgående solen som gör 20.00 till favoriten. Varför är det så lugnt just nu månntro? Vart har allt tagit vägen, det som brukar surra och bullra vid andra tidpunkter?
Men det är ju jag som gillar lugnet, andra kanske tycker tvärtom eller något bredvid. Vad är det som gör deras favoritklockslag? Det här måste jag nog forska lite i och återkomma om när jag vet mer.