Blå penna i dansande sand

Det har blivit en del tankar genom åren, om fotografi alltså. Mest har det nog blivit andras tankar; som jag tagit del av i internetforum, bloggar och vid möten i verkligheten. Parallellt med detta har mina egna tankar uppstått, ibland som automatiska protester mot vad andra säger, ibland som modifierade idéer eller kopierade rakt av från någon som jag hållit med. Ibland helt egna tankar som jag känner mig ensam om.

Allt kan förstås inte återges i ett futtigt blogginlägg men någonstans måste man börja. Debatten om digitalt versus analogt till exempel, eller den snarlika debatten om hur mycket man får arbeta med sin bild när den väl kommit ut ur kameran.

På något sätt tycker jag att de här två debatterna hänger ihop lite. Den digitala tekniken gör det så lätt att fullständigt förändra en bild efter exponeringsögonblicket och det tror jag att många har svårt att acceptera. Just att det är så lätt att förändra -nu bortser jag från hur resultatet blir- verkar negativt på en del personers självförtroende och självkänsla. Deras gedigna och arbetsamt förvärvade kunskaper om den analoga processen fram till färdig bild upplevs plötsligt som mindre värd, något som i jämförelse skulle kunna utpekas som ”dåligt” om man inte tänker så noga. Den vars aktiviteter eller prestationer utpekas som dåliga ställer sig gärna i försvarsställning, sedan är debatten igång.

Jag tycker att fotografi, till skillnad från t.ex. dans, är resultatinriktad. För mig är det bilden som i slutänden ska ge betraktaren något. Dans däremot ger betraktaren något medan det utförs. Det är en stor skillnad; jag har aldrig kunnat njuta av vare sig den analoge eller den digitale bildkonstnärens vedermödor att framställa sin bild. Jag tvivlar på att jag skulle göra det om jag någon gång fick tillfälle. Att komma efter en föreställning av Svansjön för att sitta och titta på en tom scen är inte heller något jag längtar efter.

Hur mycket får man förändra en exponerad bild då? Det kan man ju göra oavsett vilken teknik man använder och det har gjorts många gånger redan innan det fanns digitalkameror. Svaret på det beror mycket på vem man är. Vissa personer måste kunna lita på en bild eftersom deras yrkesutövande beror så mycket på det; röntgenläkare, kriminaltekniker, astronomer osv. Som den genomsnittlige bildbrukare jag är har jag själv aldrig behövt bry mig så mycket om den saken. De nyhetsbilder jag konsumerar kan vara osanna men det kan för all del också gälla texten som omger bilden, man måste vara lite tvivlande helt enkelt. Någon gång händer det att jag fått veta att jag blivit lurad av en bild, då har jag oftast blivit glatt överraskad.

Så om jag ska vara riktigt principfast är det enbart bilden som har betydelse för mig. Om den kan ge mig en positiv upplevelse så gillar jag den, oavsett hur den blivit till.

Något som diskuteras väldigt lite bland fotointresserade är vad som är bästa sättet att uppleva en godtycklig bild. Hur får man ut den optimala upplevelsen när man betraktar bilden? Jag kan t.ex. fråga mig vad jag önskar att fotografen skulle gjort för att förbättra min upplevelse, då menar jag inte tekniska ändringar av bilden eller motivet utan min upplevelse i stunden då jag står med bilden framför mig. Ofta brukar jag sakna ett sammanhang för bilden, en text som förklarar något om det så bara är fotografens egna tankar om bilden.

Men man behöver inte lasta allt ansvar på fotografen, jag saknar som sagt betraktarnas diskussion om hur man kan uppleva bilder. Är det t.ex. bra att ha ett par dyra Ray-Ban på sig när man tittar på färgbilder? Eller man kanske ska åka några turer i bläckfisken på grönan innan man går på vernissage på Fotografiska?

Skämt åsido, jag tror att det mer handlar om att ha mentala verktyg, olika synsätt och perspektiv att ta till när man tittar på bilder. En sak som jag håller på att prova sedan en tid tillbaka är att betrakta en bild, eller vilket konstverk som helst för den delen; kanske en skulptur, som ett litet tittskåp som konstnären ger mig. I det tittskåpet kan jag ta paus från den verklighet som jag lever i och uppleva en alternativ verklighet, falsk eller sann eller något däremellan. En verklighet som konstnären skapat åt mig utifrån sina förutsättningar och erfarenheter som människa och som han delar med sig av.

Eftersom det finns så många konstiga människor så är det inte underligt att det finns så mycket konstig konst. Men det behöver jag ju inte bli irriterad på, jag kan se det som en utmaning och så småningom kanske förstå något, eller så kan jag vara för trött för att bry mig och i stället leta efter något som passar mig bättre för stunden.

Här får ni en bit verklighet från mig, något som nästan bara jag har sett fastän det finns på riktigt, så jag kan nästan lova att ni kan använda den som tittskåp en stund. Jag fantiserade naturligtvis om den här eftersom jag just då inte hade något annat än verkligheten runtomkring mig, för mig var det en stäpp i Sibirien på sommaren.

Kardborre