Två tåg vid perrongen: ”Ingen påstigning” och ”Mörby centrum.”
De flesta tänker inte på att kolla och kliver på fel tåg. Jag sätter mig lite skadeglatt på ”Mörby centrum” och börjar läsa Metro. Efter en stund ser jag det andra tåget glida iväg, fullsatt med folk…
Foto: Jonas Bergsten, Wikimedia commons
Skrivkrampen har släppt, övergått i spasmer. Jag skyndar mig att skriva nnnned allt jag har i skallen innan tillståndet fortsätter till förlamni
Det kanske inte dröjer så länge innan vi börjar ta till oss kinesiska uttryck men än så länge har det engelska språket den kraftigaste influensen på oss. Det är inte utan komiska resultat, är det någon som har funderat på ”Slut Rea” och ”Maxfart” till exempel?
Nu är väl orden ”slut” och ”fart” två gamla ord, genuint nordiska kan jag tro och sedan länge använda utan att någon bekymrat sig huruvida saxerna tolkat dem tokigt.
Men nu är det moderna tider och vi gillar att använda deras uttryck och ord. Ett väldigt modernt ord som man försöker ”pusha” fram är ”hen” som ett alternativ till han eller hon och jag konstaterar att man fortfarande inte bryr sig om hur saxerna tolkar detta. Jag hittar följande på dict.org:
Jag undrar vad vi kommer att hitta på för tokigheter när vi ska börja med kinesiska….
Snacket om näthat var hett ganska nyligen, det är fortfarande inte bortglömt men har ersatts av andra angelägnare saker i media. Kanske man konstaterat att det inte är OK och är nöjd med det, kanske man på de större mediasajterna börjat rensa lite mer bland kommentarerna och är nöjd med det. På Flashback låter man i vilket fall alla göra sin röst hörd och är därmed en sajt som inte gör intrång på yttrandefriheten.
Näthat är otrevligt tycker jag, så för mig är det bra att man försöker begränsa det. Jag är en regelbunden, men inte flitig, besökare på Flashback och gillar även den sajten trots det ibland deprimerande innehållet i en del trådar.
Men att SvD och DN med flera försöker hålla lite koll på vad som skrivs i kommentarsfälten tycker jag är bra. En del av deras artiklar engagerar mig och jag tycker till där ibland, samtidigt som jag läser vad andra tycker.
Då vill man inte läsa hatiska inlägg som ligger ljusår från ämnet, skrivna av någon lobotomerad stackare som lyckats få sitt bredband att fungera och troligtvis är både frustrerad och totalt uppfylld av sin prestation.
Men, det verkar finnas en del individer som -apropå lobotomering- inte ens behöver skriva i kommentarsfälten. De kan önska en annan person just ett sådant ingrepp till någon annan direkt i en artikel. De får rubriker och mediagenomslag för sitt näthat, tydligen med dessa medias goda minne.
Jag har Björn Ranelid i åtanke. Inte som näthatare utan som mobbad, näthatad. Med feta rubriker och understött av svenska medier, glömt är snacket om näthat -nu gäller det publiksiffror. Sedan Björn Ranelid gick vidare till finalen i svenska joruvischonsschlagerfestivalen har till exempel …vad heter han nu…han som är ihop med Mark Levengood…skit samma, han har i alla fall önskat Ranelid ”en liten lobotomering.” Jag hade lite aktning för honom förr, han som är ihop med Levengood alltså, men det har dött nu.
Näthat med finess kallar jag sådant, lika kul som att bli misshandlad med ett förgyllt basebollträ. Det gör lika ont att bli slagen och det är dessutom salt i såren att det gyllene hyllas genom fin plats i media. Jag kan förstå att man inte gillar Ranelid, han verkar lite jobbig, men det jag undrar är: Finns det människor som det är OK att näthata? Gör vi alltså skillnad på folk trots att vi vill tycka att alla människor har lika värde? Är det konstigt att vi fått ett nytt parti i riksdagen?
Jag önskar er alla en god helg med gott hat och missnöje.