Archive for maj, 2012

Tyngden av en kö

fredag, maj 25th, 2012

Systembolaget, fredag, lönedag. Köer!

Medan jag står där och blir pinknödig ringer telefoner runt omkring mig och framme vid kassan blir en stammis sur då han inte får handla, kassörskan har listat ut att han ska handla åt en stupfull polare utanför. Kön öppnar sig regelbundet för nya kunder som försöker leta sig fram till rätt hylla och jag grips av idén att låta någon ta plats framför mig i kön.

Jag gör det inte men funderar lite: Att låta någon ställa sig framför mig i kön är inte upp till mig enbart, alla som står bakom mig blir ju påverkade av det. Det känns nästan som att jag borde kliva ur kön bara för att jag tänkte tanken, sådan ansvarsnoja har jag. Har andra något liknande?

Säkert finns det de som helt enkelt skiter i vad andra tycker och släpper in en kompis framför sig, jag är lite avis på dem för deras egoism men blir skitförbannad för vad de gör -om jag står längre bak i kön.

Men hur är det om någon försöker tränga sig i en kö? Personen bakom blir troligtvis arg eller åtminstone upprörd, fast antagligen å sina egna vägnar. Tänker man på att man ensam ska kämpa för alla bakomvarandes rätt? Hur tungt är ansvaret att hålla ordning på kön? Får man någon hjälp, finns det någon bakom mig som hjälper till?

Det borde ju finnas studier av det här, liksom tvättstugor är ju köer enormt konfliktframkallande miljöer. Men att en kö är tung kan man väl utan tvekan hålla med om?

Ärvde vi skogen?

fredag, maj 18th, 2012

Jag kan inte riktigt släppa den här frågan om skogen, har ingen aning om hur det står till och besväras av det. Det skrivs en hel del utöver det som Macijej Zaremba skrivit i sina artiklar, kanske det är just för att han skrivit som det helt plötsligt finns en massa information i ämnet….

Men jag är en sån som hakar upp mig på språket, ty språket är ju tankens förlängning som bekant. Genom att använda ett bestämt språk visar man sina tankar eller försöker påverka andras tankar, det är vad retorik och debatt handlar om.

Så jag undrar, vem eller vilka ärvde vi skogen av? Finns det något annat vi ärvt? Himlen, haven, stenar, skuld? För att kunna ärva något måste väl detta ha ägts av någon annan? Hur kom skogen i besittning? Haven? Stenarna?

När man frågar så här mycket blir det lätt så att man frågar lite till, vem ska äga allt detta och med vilken rätt?

Nu blir det svårt så jag slutar fråga och berättar i stället en historia om arv som mina barn är upphov till: Storasyster som är fem år har hört att lillebror får ärva en del av hennes kläder eftersom hon växt ur dem, En dag sitter hon och tittar på kopparsaker som är upphängda på vår köksvägg och frågar vad det är för något.
”Det är aladåbformar som jag fått ärva av min mormor” blir svaret. …”Jaha, var de för små för henne?” kommer repliken från en logisk femåring 🙂

Här är en skog som ingen borde ärva. I stället borde vi befinna oss i den, precis som vi befinner oss under himlen:

Skogen är mitt skydd, den kan inte ägas.

Alkoholförbud

tisdag, maj 15th, 2012

Först vill jag backa lite på det jag skrev om Maciej Zarembas artiklar tidigare, hans avslutande artikel tycker jag nämligen är precis så bra som man förväntar sig av honom.

Men nu till alkoholförbudet. Hägersten-Liljeholmens stadsdelsförvaltning informerar idag så här:

Polisen kommer de närmsta veckorna att patrullera extra i Liljeholmen och om personer med alkohol påträffas inom förbudsområdet kommer alkoholen att hällas ut, vare sig förpackningen är öppnad eller inte.

Förbudsområdet omfattar Liljeholmens centrum, som har ett systembolag. Nu undrar jag om man törs handla på det systemet de närmsta veckorna, eller kommer polisen att stå utanför systembutiken och hälla ut det jag handlat?

Arvegods

söndag, maj 13th, 2012

Skogen vi ärvde, visst finns det en strof från någon klassisk text som lyder så?

Jag har följt Maciej Zaremba:s artikelserie i DN, den som handlar om skogsskövlingen i dagens Sverige.
Måste säga att jag tycker att det är hans sämsta artikelserie jag läst och jag är lite besviken. Det jag tidigare läst av honom har varit knivskarpt, fyllt med dödliga fakta. Men den här gången är det tunnare med sådant och i stället låter han sin stilistiska förmåga fylla ut artiklarna med ren prosa. Skönt att läsa så klart men trots att jag är naturvän och skogsbarn grips jag inte av något patos.

Jag författade en text som reflektion på det Maciej skrivit:

Människa, du har nu klivit ned från träden och lever i stället mellan väggar gjorda av trä. Du har gjort stora saker och små saker, allt för att förbättra förutsättningarna för dig och din avkomma.
Du har funderat mycket och skaffat ett språk, i språket har du infört ett begrepp för vad du gör i din strävan. Det kan sammanfattas i ordet ”terraforming.” Du formar världen omkring dig så att den ska gynna din vidare färd mot framtiden.
Det är gott så. Jag vill bara påminna dig om att du inte är det största som finns. Det största som finns är livet och det har nu valt dig som bärare mot framtiden. Om du misslyckas så finns det andra som väntar på sin chans: Träd, mossa, hundar och oräkneliga fler.

Jag lämnar dig nu i förvissning om att du gör ditt bästa och går själv vidare till att öppna mitt orange kuvert. Ha det gott!

/Gud, 65+

För att anknyta till inläggets titel måste jag bara ställa frågan ”vad är arvet värt?” Ska allt vi ärvt från svunna tider bevaras i oändlighet till varje pris? I så fall till vilken nytta? Själv har jag två ärvda saker i min ägo: En bajonett som min morbror använt i finska vinterkriget, den behåller jag av känslomässiga skäl. Så har jag en obegriplig sak från min farmors skafferi som jag inte kan benämna. Hennes åkrar och skog är inget jag har resurser att konservera och mina barndomsminnen från de trakterna försvinner med mig så de gör nog bättre nytta på annat håll.

En bild från ett terraformat kalhygge strax söder om Gävle:

Enkelt att skapa vackra kalhyggen med lite kreativitet.

Sötsur gubbe

lördag, maj 12th, 2012

Jag har bläddrat lite bakåt i min blogg och funderat på vad det är för hashtomte som skrivit i den. Alltså, jag tycker att jag lite för ofta är en surgubbe och nu tänker jag göra räfst och rättarting med detta.

Varför är man sur [missnöjd] ? -Det är nog den första frågan man bör ställa sig. Ty det är nog egentligen inte för att det bor så många människor i Stockholm, eller för att Erik Paulsson blev frikänd i mutmålet om nationalarenan. Svaren på denna fråga är nog lika många som antalet sura människor och jag har väl mina egna svar. Fast jag tänker inte berätta om dem här.

Istället tänker jag berätta om något jag tänker på för att balansera surheten, lite sötma i såsen liksom. En sak som verkligen gjorde gott för mig är denna TED-presentation av Peter Diamandis. Jag såg den för två veckor sedan och har sedan dess sett med lite överlägsen attityd på de säljrubriker som dagstidningarna matar oss med. Jag har äntligen förstått att det finns mer än bara elände i världen vi lever i, det är bara så att elände säljer bättre och därför får det synas mer.

Det är lite synd tycker jag, för visst borde det gå bra att sälja positiva saker? Eller är det bara löften om positiva saker som går att sälja? Löften om rikedom, snyggare utseende eller garanterade stryktipssystem. -Nä, nu förfaller jag till surgubbe igen. Och inga bilder har jag heller, jag lovar att återkomma med bättre inlägg från och med nu.

Glupande aptit

torsdag, maj 3rd, 2012

Det är lite häftigt med rymden tycker jag, där får man mycket på tallriken: Svart hål åt upp stjärna.

Själv får jag vänta två timmar till lunch, det serveras pannkaka och ärtsoppa i dag.