Konsten att åka tunnelbana har förändrats under den tid jag bott här. Jag minns inte längre hur det var för tretton år sedan, det kanske inte var någon ”konst” men det är definitivt annorlunda nu.
Giljotiner av glas som man besvärjer med ett medelhavsblått accesskort. Att ta sig innanför SPÄRRLINJEN har alla komponenter i begreppet ”att övervinna ett hinder.” När jag tillsammans med andra landstigande vid Omaha Beach stormar vidare mot rulltrappan funderar jag på känslan.
Ska det kännas så här? När jag tidigare lämnade fram min remsa till spärrvakten kunde jag känna att jag gjorde rätt för mig, jag erlade en avgift för att få åka. Visserligen blev avgiften redan erlagd när jag köpte remsan men det var ett möte mellan människor, ett utbyte av förtroende.
Jag skulle visserligen kunna uppleva lite av detta när jag fyller på mitt accesskort, det gör man ju i pressbyrån och där köpte man även remsorna förr. Fortfarande en chans till personligt möte och några snälla ord alltså. Men att fylla på trettio dagar kostar mer än de flesta vågar bära med sig i kontanter så jag använder ett annat kort för betalningen.
Därför stirrar jag på kortterminalen medan pressbyråtanten stirrar på sin kassaskärm, båda beredda att trycka på rätt knappar i rätt tid och när vi är klara väntar nästa kund, något utbyte av förtroende har vi inte -det sköter maskinerna om.
När transaktionen är klar och jag går ut har jag ingen aning om hur hon såg ut. Det är bara hennes röst som jag har kvar i minnet en kort stund men strax därefter har även den bleknat bort, kanske var det den finniga tonårsgrabben som stod där? Eller tänker jag på någon annan pressbyrå?
3x3x4x2x2