Det här blir troligen det sista inlägget innan årets sommartid inträder, därav titeln på inlägget.
Men det handlar om mycket mer och större saker än så, jag tänker skriva om Det Sista Nederlaget. Men först några bilder, så här såg det ut 07.40 då jag gick mot tunnelbanan i morse:
En helt obegriplig plätt natur mitt i betongen. Men soligt är det i alla fall.
När jag kom hem upptäckte jag att vår jord tagit sig fram till den position då solen kan lysa in i mitt vitrinskåp. Varje år, när jag upptäcker detta, blir jag så glad. Det kan dröja länge om himlen är mulen på kvällarna men jag får se det förr eller senare och jag brukar spara upplevelsen på en bild:
Vitrinskåpet hälsar våren.
Nästa bild handlar om Det Sista Nederlaget. När våren och de längre dagarna inte längre är tillräckligt. När livet känner sig fängslat på ytan av ett klot. Ett klot där man kan vandra i evigheter utan att någonsin hitta hem. Ett klot täckt av sorg för det liv som flydde på det enda sätt som fanns tillgängligt. Ett klot i nederlag:
Sorg
Varje liv förlorat i onödan är en ofattbar sorg och vi hoppas varje gång att det är Det Sista Nederlaget.
Jag kände dig bara lite, lite och är så ledsen över att du inte kunde stanna. Men jag hoppas att det ändå blev bra för dig när du lämnade oss. Jag lovar att försöka leva ett bra liv här och att försöka få alla att stanna så länge de kan, det är det minsta jag kan göra för ditt minne.
Du är ganska ospecifik, men jag måste dra den slutsaten att en vän till dig gått hädan. Sådant är utmanande. I november drog en av mina vänner — inte heller någon jag kände särskilt väl, men ändå en som betydde något. Jag hade svårt att komma över det. Så jag vet hur det känns. Men alla går ju vidare förr eller senare. För dem som gör det är det antagligen inget nederlag. Det är vi som är kvar som känner det så. Vi vill inte mista dem.