Jag har finkammat Netflix under vintern, på jakt efter filmer och TV-serier som kan vara bra. Utbudet som de erbjuder här i Sverige är mindre än i t.ex. USA sägs det, men man kan ändå hitta sevärda saker.
De har ”gamla godingar” som jag kallar det, filmer som jag såg för länge sedan och verkligen fängslades av. Men när jag ser dem nu så kan jag inte förstå vad som fängslade mig, det är mycket som förändrats och utvecklats: Skådespeleri, regi, manusförfattande och filmteknik.
Inte alltid till det bättre men en dålig film idag är nog ändå bättre än en dålig film från förr.
Netflix gör egna TV-serier och de är alltid purfärska. De följer också det nya greppet att släppa en hel säsong, alla avsnitt, samtidigt. Så om man hittar en ”ny goding” kan man tillbringa hela helgen i TV-soffan och berätta om hela säsongen på jobbet på måndag. Jag ägnade några trista vinterkvällar åt ”Marco Polo”, tio avsnitt avnjutna på tre dagar….
Nu har jag hittat ännu en serie som de producerat: ”Daredevil” -En serietidningssuperhjälte i modernt format. Väldigt annorlunda jämfört med andra filmatiseringar av Marvels serietidningar.
Vilket för mig till dagens rubrik. I serien finns en präst:
Peter McRobbie as father Lantom
och han spelar säkert rollen efter både manus och regi, stackaren, men han får inte mitt förtroende. Det är som att han suckar, lutar sig tillbaka och klagar över hur mycket latte han måste dricka med sina församlings-vad-de-nu-kallas, är det får? Och han är herde? Han verkar i vilket fall inte bekymra sig speciellt mycket över att Matthew springer omkring och slår folk sönder och samman utan bara accepterar det i hemlighet från sin tro.
Nä, amerikanerna är väl mer kyrkliga än vi har jag fått för mig. Hur kan de låta en präst vara så slapp? Lite mer stuns i den här prästen hade gjort underverk för dynamiken i serien, och kanske dessutom upprätthållit en distans till all nävkamp som försiggår.