Archive for augusti, 2015

Do you want a receipt?

fredag, augusti 28th, 2015

Att tala engelska är inte lätt om man är svensk.

Jag tvingas förvisso att varje vecka delta i möten som hålls på engelska, men eftersom samtliga deltagare har sitt eget modersmål och har lärt sig engelska i skolan så uttalas sällan några bevingade ord under mötena.

Förstås, för Indierna var ju engelska ett officiellt språk fram till 1965 och de har börjat använda det mer och mer i takt med att de tillägnar sig kunskaper inom IT-området.
Men de talar så fort! Och med sin speciella dialekt, som är väldigt charmig men inte alltid lätt att förstå för en svensk.

Så kan det vara. Men eftersom jag fått en viss vana genom dessa möten, och eftersom jag lyssnar på engelska ljudböcker och läser mycket på engelska, så kände jag mig riktigt världsvan i våras.

Då var jag nämligen i Amsterdam ett par dagar för att utöva semester.
Holländarna är också bra på engelska och jag ansåg dem vara i samma språkliga sits som mig, därför var det aldrig några tveksamheter eller någon nervositet när det var dags för dialog.

Men ack så förrädisk självsäkerheten kan vara! Näst sista dagen då jag ätit en god middag fick jag den väldigt vanliga frågan av servitrisen: ”Do you want a receipt?”

Min hjärna hade antagligen somnat av den goda maten, eller så ville den skoja med min mun. För svaret jag gav var ”No thank you, that’s not possible.”

Vad jag borde sagt i stället skriver jag inte här eftersom det är så svårt att stava till.

Skyltdockor

torsdag, augusti 20th, 2015

Jag har spenderat tid i konfektionsbutiker. Ganska mycket tid faktiskt, som sällskap till en dotter som alltid söker något nytt.

Det är inte så tråkigt som det kan tyckas, ibland har jag faktiskt förirrat mig in på herravdelningen och kommit ut med en påse i handen. Faktiskt tror jag att min garderob skulle vara ganska tom på användbara plagg om jag inte ägnat denna tid som sällskap.

Men det riktigt roliga tycker jag är att se mig omkring, inte på kläderna utan på butikerna. Speciellt tycker jag att skyltdockorna är fascinerande. De har hängt med i modet riktigt ordentligt under de år jag vandrat runt. Medieintresserad som jag är så kan jag inte undvika att se sambandet mellan bilder och foton i medierna och utseendet hos skyltdockorna.

Just nu så ser jag två distinkta riktningar: En ”naturell” typ, som har lyssnat på köparnas invändningar mot trådsmala dockor och som i stället ser mer ut som ”vanligt folk.”

En annan är de gamla vanliga trådsmala dockorna men som fått stiliserade ansikten där man oftast ser bara en mun eller en näsa, aldrig ett helt ansikte. Det är detaljer som visas, kanske som en spegling av sekundsensationens tidevarv. Ingen mening med att skapa något som kräver tid att ta in, det är slöseri med tid både hos den som skapar dockan och hos den som ändå inte har tid att uppfatta mer än prislappen på klädesplagget.

Men såklart är ju dockorna till för att förstärka köplusten, så deras utseende tillför ändå något utöver prislappen, kanske det sker undermedvetet hos oss som vandrar runt i butikerna. Att dockorna ser ut som de gör just nu är i alla fall ingen slump, det är jag helt säker på.

Idag började jag ändå undra. Varför har inte skyltdockorna följt skräcktrenden? Om det är något som varit i ropet de senaste åren så är det vampyrer, och på andra plats varulvar så vitt jag vet. Skulle det inte vara en bra idé att låta sådana dockor skapa köpsuget hos oss?

Kom ihåg var du läste det först!

Mannequin Lupus

Mannequin Lupus

Jag kanske inte skulle köpa just de där kläderna, men jag skulle definitivt se skyltdockan! Och om det satt en snygg kostym på den så skulle jag nog gå in i provhytten. Vad som skulle komma ut därifrån, ja det kan ju vara början på en bok 🙂 Nu är det nog bäst jag slutar innan idéerna tar över fullständigt!

Fotografier från en modern tid

måndag, augusti 17th, 2015

Jag upptäckte en sak idag. Se på de här bilderna:

Teater

Teater

Bro

Bro

Sjukhus

Sjukhus

Kyrka

Kyrka

Gammalt och förfallet, och vackert på sitt sätt.

Men det som slog mig är att sådana här bilder så gott som alltid är tagna i modern tid. Det är alltså moderna bilder på åldrade motiv, så lurigt! Men egentligen inte, i fotografins begynnelse verkade det inte finnas så mycket som hunnit förfalla ännu, eller så var det helt enkelt inte populärt att fotografera sådana saker.

(Inga av bilderna i det här inlägget är tagna av mig, jag har letat på nätet efter bilder taggade med ”copyleft” och om jag har missuppfattat rättigheterna till bilderna ber jag om ursäkt och tar bort dem vid uppmaning.)

Selfie

torsdag, augusti 13th, 2015

Jag måste ju, om än lite sent, följa trenden. När jag upptäckte att hissen hade spegel i taket var motivet självklart 🙂

Fotografen på bild

Fotografen på bild

Gauging the centuries

måndag, augusti 3rd, 2015

Listen to the beat of: Ultravox, Soft Cell, Duran Duran, Spandau Ballet, Yazoo, The Human League, Eurythmics and Dead or Alive. Or any of their contemporary scene colleagues.

Listen to the texts if you want, but there is no surprise there. With few excuses you can as well read the lyrics of Elvis Presley -Who was a great artist and without doubt would have thrived in any of the bands mentioned above.

But prior to writing this I have been listening to these stars of the 1980’s and also to what is gripping today, in the 2010’s. That is 30 years give or take, well enough time for a new generation to evolve and beginning to take the rudder for all ours future.

So it occurred to me that one might guess in what direction our world is going, based on what I’m hearing.

The beat in the eighties is pushing forward, you hardly had time to breath before the next band was on cue at MTV. This was the time when it became more possible for unknown artists to be known. It was also the golden days of the pioneers in music television. Any new hot artist presented would add to the channels karma. Thus can some of the pushing beats be explained, as a positive feedback.

But it also mirrors the society at a mass. The atmosphere surrounding our sphere seemed to be filled with positive, and rushed, pheromones. We did not know it yet but we stood before a great relieve, in less than 15 years the iron curtain would fall. Could we hear the rush already, there in the beat of the eighties?

Fifteen years later the internet also arrived at large and from there we see a huge change in almost everything. Not falling to numerology here, but fifteen is an age when you start to give a shit about what you’ve been taught and try to go your own way.
So we have 1980+15=1995 or in another way: Children of the parents who were pushed forward by the music of the eighties were about to come adult in 1995, when the wall fell and the internet was officially born.

Fast forward another fifteen years, it’s 2010. And that is where I have started to collect the winds of todays streams (no pun intended) in music.

It might take another fifteen years for me to concoct my recent impressions into another gauging. And it won’t ever be a century but I felt it would be a good headline 🙂

However! The feeling I get from what I’ve heard so far is that the pushing tempo has turned down in favour of highly emotional or ironical tunes and texts. If I try to interpret what’s behind this it could be some kind of despair, especially if I compare it to the just as popular ”angry music” in the form of rap.

So, what will come in the next fifteen years? Can we make a forecast based on the trends of the previous century? I think that music of the youths can tell us much. Maybe I’ll be able to get the answer from an intelligent computer in 2030, but such a thing I haven’t heard of from spotify just yet.

The times are interesting, as always!