Ikväll har jag sett tre filmer. Jag var nyfiken på allihop men blev riktigt förvånad över hur fel jag hade i mina gissningar om hur de skulle vara!
Först såg jag ”Finding Dory” eller ”Hitta Doris” som den heter på svenska. Eftersom jag tyckte att föregångaren ”Hitta Nemo” var riktigt bra hade jag förväntningar om att den här skulle vara ganska lika bra. Men det var den inte. Det var som att ett nytt gäng filmmakare som sett den första filmen bara antecknat vad de sett och sedan försökt efterapa det som de tyckte var bra.
Kanske är det en fråga om tycke och smak, men i så fall är jag inkompatibel med dem. Och jag kan tro att de inte fått tillåtelse att låta sin egen smak gå ut över en potentiell publikmagnet. Så de har helt enkelt gjort ett dåligt jobb i mitt tycke. En story som bara är till för att animerarna ska kunna fylla filmduken med sina alster. Roligast var bläckfisken men den räcker inte för att underhålla hela vägen.
Sedan såg jag ”The magnificent seven”, en remake av 1960 års originalwestern. Jag har inte sett originalet så jag vet inte om det över huvud taget är möjligt att göra något bra av storyn, men det var bra filmat. Annars bara förutsägbart hela vägen, om man har läst filmaffischens korta beskrivning så har man läst i princip hela storyn. Trailern behöver man bara se på om man vill bedöma vilken grad av våld som förekommer.
Såklart finns det många andra kvalitéer man kan bedöma eller gilla en film för. Skådespeleri till exempel. Men här tänker jag bara på berättandet, storyn och hur den presenteras för mig. Jag tycker om när man måste fokusera lite på en film för att hänga med. I de här två filmerna kunde jag göra mig en kopp kaffe och återvända till filmen utan att egentligen missa något.
Den tredje filmen var den jag hade minst förväntningar på: ”Warcraft” som är en film gjord efter ett datorspel, kan det lukta mer kalkon än så? Jag har visserligen inte sett mer än två eller tre liknande filmer tidigare så jag är ingen expert, men min erfarenhet fram till nu sade att det inte var mycket att se fram emot.
Och gissa vad? Det var den film jag tyckte bäst om! Visserligen halvdana animeringar och miljöer lånade både från Sagan om Ringen och Game of Thrones. Men storyn var inte förutsägbar, trots att den egentligen är en klassisk konflikt mellan gott och ont. Framför allt var berättandet medryckande och några av karaktärerna nådde lite utanför filmduken, såpass att man brydde sig om hur det skulle gå för dem.
Så förutfattade meningar är inte till någon nytta när man ska se på film. Och duktiga berättare är en tillgång när man ska göra film.
