Posts Tagged ‘filosofi’

Plötsligt händer det

torsdag, februari 4th, 2016

Händelser. De pågår hela tiden, runt omkring mig. Ofta stöter de till mig, låt mig vara! Ibland drabbar de mig, och jag plågas. Sluta! Jag vill inte vara med, har inte bett om det här.

Jag blundar, stänger ute. Sätter på musik på hög volym, lägger mig i sängen och vill inte vara med.

Men händelserna vilar inte. Jag önskar att alla skulle sova, alla samtidigt, så att det slutade hända saker. När jag sover så märker jag inte att det händer något. Men det gör det ändå. Om alla skulle sova så skulle det ändå hända saker, men vi skulle inte märka det.

När vi sedan vaknade skulle vi ha mycket att göra. Vi måste ställa till rätta allt som hänt medan vi sov.

Eller borde vi kanske se oss omkring först? Undersöka världen som nyblivna barn, ödmjuka och nyfikna. Lyssna till berättelsen om vad som hänt medan vi sov, och försöka lära oss hur vi ska vara i det som händelserna lämnat till oss.

Men idag vaknar vi ensamma än en gång. Fast inte alla har sovit, och det har hänt saker. Därför måste vi ställa tillrätta igen, medan andra sover. Vi, och de, säger ”låt mig vara, jag vill inte vara med, jag har inte bett om det här!” Och vi tänker på när vi var nyblivna barn, ödmjuka och nyfikna.

Genomsnitt

fredag, juli 17th, 2015

Genomsnittlig tid för denna grej att falla ned mellan bänken och väggen: 3 månader. Beräknat på två observationer mellan 2015-01-01 och nu.

Statistiskt spröt

Statistiskt spröt

Grejen är ett av fyra spröt som ska hålla upp reflektorn för min studioblixt och som blev böjd av min katt när jag var bortrest och hade lämnat hela skiten uppställt i mitt vardagsrum. Katten har troligtvis hoppat ned från bokhyllan och försökt landa på reflektorn, med förutsägbar ändelse: Allting välte och sprötet kroknade. Katten mår bra såklart!

Men eftersom jag inte haft behov av sprötet eller dess överordnade så har det blivit liggande i väntan på rehabilitering. Och eftersom jag gärna lägger saker i hallen när jag vill att jag ska göra något åt dem så ligger sprötet här.

Ibland alltså, för jag upptäckte just nu att det låg gömt där emellan väggen och bänken. Det har hänt tidigare och jag vet inte hur det går till. Men det inspirerar ju till en ny sysselsättning, just denna som jag skriver om: Att undersöka hur ofta detta spröt försvinner mellan väggen och bänken 🙂

Haverier

onsdag, november 27th, 2013

Ordet “rättshaveri” kämpar sig mot toppen av medias mest använda ord.

Quickhaveri

Quickhaveri

Det är ett ord som alltid legat nära toppen och det oroar mig.

Sällan eller aldrig hör man talas om marsvinshaveri, presenthaveri, festhaveri, sömnhaveri, löneförhöjningshaveri, nyhetshaveri, väderhaveri, olyckshaveri, tomtehaveri, eller lyckohaveri. Man kan ju tro att orsaken till detta är att sådana haverier inträffar så sällan att det inte behövs speciella ord för dem.

Så att ordet “rättshaveri” över huvud taget existerar är beklämmande. Jag håller det inte som omöjligt att ordet “trygghetshaveri” snart uppfinns.

Korrotjonism

fredag, november 8th, 2013

Bilen har korroderat och ska till skroten, men: Tjo vad det var livat i holken i lördags!

En ny rörelse har bildats: Korrotjonism. Den vill verka för skrotandet av gamla förlegade och rostiga tankesätt och i stället ge plats för nya och roligare perspektiv på livet.

Ja, det var bara det. Ha det roligt!

2050 blir vi vuxna

måndag, november 4th, 2013

Enligt en rapport från FN är vi fortfarande barn.

Jag brukar ibland filosofera över mänskligheten och se på oss som en enskild människa. Om man då tänker på allt vi gör; krigar, utrotar och förstör, så blir man lite fundersam över vad vi är för snubbe egentligen?

Såklart kan jag inte veta allt den här snubben gör, det görs säkert en massa bra saker också. Men bara det att jag oftast får höra om eländet är ju ett tecken det också.

Men nu har FN givit mig lite mer att se fram emot. År 2050 kommer nämligen de som är 15 år och äldre att bli fler än de yngre, världen kommer alltså att bestå av övervägande vuxna (med FN:s mått mätt.) Min föreställda bild av mänskligheten blir alltså äldre.

Kanske snubben blir klokare med åren, det bådar gott i så fall.

På väg mot vuxenlivet

På väg mot vuxenlivet

Starship Troopers

tisdag, augusti 13th, 2013

Singapore.

-Singapore har inget med “Starship Troopers” att göra men ingår i en kedja som ledde fram till det här inlägget.

På väg till och från jobbet lyssnar jag just nu på Robert A. Heinleins bok “Starship Troopers.” Klassad som ungdomsbok på de flesta sajter men eftersom jag inledde min SciFi-bana som nioåring med “Egen rymddräkt finnes” så hade jag inga problem med att bortse från den klassningen. Jag har sett filmen om dessa troopers men tror inte att jag tog emot den riktigt bra….

myrkrig

myrkrig

SciFi blir sällan bra på film.             ….Men när jag läst (lyssnat) klart på boken ska jag se om filmen.

Just nu, när jag tror att boken håller på att ta slut, är det lite tradigt. Heinlein tjatar på om massvis av detaljer om hur det går till i det militära med “chain of commands” och hur värdelös huvudpersonen är när han försöker avancera i graderna och så vidare. Men det är i alla fall bättre än att lyssna på alla andras telefonsamtal i tunnelbanan, och när jag promenerar den sista biten till jobbet stänger jag av och lyssnar på fågelkvitter i stället.

Nåväl. Ett par kapitel i boken har engagerat mig mycket: Det första som gjorde mig upprörd är när han beskriver en avrättning och huvudpersonens tankar runt den. Jag har hört att boken är något av en satir, så jag måste ta reda på vad just det kapitlet verkligen handlar om. -Ifall det är “på riktigt” så ska jag nog aldrig mer ha kontakt med Mr. Heinleins verk!

Men oavsett detta så verkar han vara en kraftig filosof. Hans resonemang kring varför krig är nödvändigt, rentav inbyggt i vår DNA, är övertygande. Hans förklaring av begreppet moral var en riktig uppenbarelse för mig och jag blir verkligen sugen på att söka upp en politiker nästa år när det är val och ställa några enkla frågor till denne angående moral….

Över huvud taget blir jag lite sentimental av denna bok. Allt är så rättrådigt så man kan gråta ibland, troligtvis kommer jag att känna mig pinsam när jag tänker tillbaka på den här tiden när jag lyssnade på boken. Ändå kan jag inte låta bli att utvecklas lite i takt med huvudpersonen, och därmed tycka att dagens samhälle är ganska risigt jämfört med hur det kunde vara om man gjorde ganska enkla tankeförändringar.

Singapore då? Dit hittade jag via en artikel om energi. Ett litet land som Singapore måste väl vara ganska beroende av omvärlden för sin energiförsörjning tänkte jag. För att få veta mer om ett land är det väldigt bra att gå in på “World factbook” som underhålls av inte mindre än CIA, som borde vara välunderrättade om vi kan tro på rapporterna om “Prism.”

Väl innanför Singapores kalsonger kan man bland annat hitta de politiska partierna och deras ledare, som  listas så här:

National Solidarity Party or NSP [Hazel POA]
People’s Action Party or PAP [LEE Hsien Loong]
Reform Party [Kenneth JEYARETNAM]
Singapore Democratic Alliance or SDA [Desmond LIM]
Singapore Democratic Party [CHEE Soon Juan]
Singapore People’s Party or SPP [CHIAM See Tong]
Workers’ Party or WP [LOW Thia Khiang]

Jag tittar på partinamnen och tänker att de är ganska mesiga. Men de har det ju väldigt bra där i Singapore, de kanske inte behöver något omesigt. Kanske det är så här hemma också, för vi har ju inga direkt “häftiga” partinamn liksom.

Men när man lyssnar på “Starship Troopers” undrar man lite: Finns det i vårt samhälle några ledare eller partier över huvud taget som kan sätta sitt eget bästa i andra ledet, bakom en äkta moral?

(För de flesta av er som inte utantill fått lära sig definitionen av begreppet “moral” kommer den här:
Moral är överlevnadsinstinkt! Men det är inte din personliga överlevnad det handlar om, det är samhällets, släktets överlevnad som moral handlar om. När du bortser från dina egna fördelar i utbyte mot ditt samhälles bättre, då agerar du moraliskt, åtminstone enligt de regler som gäller för det samhälle du lever i för stunden.)

For the moment: Everybody stand at ease!

En fröjd att se andra jobba!

måndag, mars 4th, 2013

Håller du med? -Visst är det både intressant och behagligt att se på när någon annan jobbar.

Om man står för länge och tittar riskerar man glåpord och blir sedd som en latmask. Men är man det? Den lutheranska ryggmärgsreflexen talar om för oss att så är det, om man har tid att titta på någon annans arbete så är man lat och onyttig.

Här pumpas det.

Här pumpas det.

(Bilden ovan har jag “stulit” från Karlshamns kommun.)

Jag funderade på den här fascinationen över andras arbete. Är det verkligen lathet som är drivkraften?
-Frågan är nästan en oxymoron, lathet är väl mest frånvaro av drivkraft.

Nä, jag tror att vi tittar av nyfikenhet. Vi vill veta vad som görs och hur det går till. Inte för att jag kan tro att jag någonsin behöver stå med gasmask vid ett steampunkmonster men likväl skulle jag stå och glo på situationen ovan.

Att samla kunskap är en inneboende drivkraft hos oss alla. Det kan se ut som att vi latar oss men så är det inte.

Stadsbon

fredag, januari 18th, 2013

Som inbiten stadsbo är man ovan vid vissa ljud. En knirkande trädstam får mig att stanna upp och spana efter varifrån ljudet kommer. Ljudet hör inte hemma bland höghusen, det är nästan lika främmande som om ett får hade bräkt i trappuppgången.

Vem knirkar där?

Vem knirkar där?

När jag kommer ut på landet upptäcker jag återigen att jag är en stadsbo. Jag kliver ur bilen i kolmörkret och chockas av stjärnhimlen. Blicken dras obevekligt uppåt och där finns miljontals gnistrande punkter, mitt syncentra vänder sig ut och in av upplevelsen. Helt plötsligt är det jag som befinner mig i vakuum och det är den rigida verkligheten som finns därute, onåbar för mig. Jag blundar och böjer huvudet mot marken, öppnar ögonen och andas djupt, törs inte titta upp igen.

Som ni förstår finns ingen bild som kan illustrera detta…

Vi är nyfikna vi människor. Jag sitter på tunnelbanan och tittar mig omkring, många gör likadant. Ibland möts våra ögon, en del väjer bort andra ler i samförstånd.
Så finns det de som sluter sig, de vill bara komma fram dit där de kan se bekanta ansikten, eller få vara för sig själva.
Jag fascineras av alla olika ansikten, en enkel grundform i oändliga variationer. Om man tittar noga börjar man lägga märke till detaljerna som gör skillnaden, en läpp här, en annan där. En näsa som matchar ögonen eller drar uppmärksamheten från öronen. Att vara skulptör måste vara roligt.

(Det här senaste skrev jag 2010, smarttelefonerna hade börjat sitt intåg i vårt samhälle men var fortfarande i minoritet bland mobiltelefoninnehavarna. Idag möter jag sällan några ögon i tunnelbanan. En hjässa här, en nacke där -det beror på åt vilket håll man sitter.)

T-bana year  3 BiP (Before iPhone)

T-bana year 3 BiP (Before iPhone)

Frequent Flyer

tisdag, oktober 23rd, 2012

54 varv runt solen har det blivit hittills, inte illa va?

Ignorance is bliss

torsdag, augusti 2nd, 2012

En författare som fångat mitt intresse är Alastair Reynolds. Han skulle väl kallas astronom i journalistmedia eftersom han är bildad i ämnet och har arbetat i branchen. Men för mig är han SciFi-författare och den bilden är jag inte ensam om.

Här håller han ett föredrag (jag har inte tittat färdigt på det ännu) där han bland annat förklarar de enorma avstånd som finns. -Det där lät som ett konstigt påstående, “de enorma avstånd som finns.” Kanske man hellre ska tala om de korta avstånd vi rör oss med här på jorden, i jämförelse med resten av verkligheten.

I vilket fall så funderade jag på fotoner. De flesta av dem har ju faktiskt evigt “liv”, det upptäckte jag genom att lyssna på Alastair. De färdas från avlägsna galaxer i hundratusentals år utan att få den minsta rynka eller gråa hår. Tänk vad vi människor borde avundas dem, vi har ju fantiserat om odödlighet och evigt liv så länge vi kan minnas och säkert långt innan dess.

Det är ju skillnad på fotoner och människor förstås. Vi antar att de inte funderar så mycket på livet utan bara susar fram genom kosmos helt obekymrade om både historien och framtiden.

Tur är väl det, ur ett människoperspektiv alltså. För vem skulle vilja färdas i fyrahundratusen år för att landa på min näthinna och sedan… ja, vad tusan händer? Färden är slut i alla fall och i bästa fall såg jag något vackert som jag minns tills jag dör, ett antal årtionden från nu men knappt en nanofjärt i jämförelse med fotonens livstid. Nog skulle man vara besviken som foton? Men å andra sidan bryr man sig nog inte så mycket när man slutat sin resa i livet.

Nu börjar det kännas att sommaren tar slut, jag lyssnade ängsligt efter svalorna idag. Hade de redan flyttat? Men till sist hörde jag deras svirrande och tänkte “ännu finns det lite sommar kvar.” Och jag har fångat upp många fotoner på min näthinna, nästan alla bara åtta minuter gamla.

Så här ser Alastair ut:

Mr SciFi, Alastair Reynolds