Ibland är det som att man blivit utvald att uppleva något speciellt, det hände mig igår. Jag satt i bilen åkandes över södertörns vackra landskap och satte på radion, kom in mitt i en dikt som höll på att läsas upp samtidigt som solen bröt fram genom molnen. Plötsligt blev allt så vackert att jag var tvungen att stanna. Jag lyssnade färdigt på dikten och klev sedan ut och tog en bild. Idag lyckades jag ta reda på vad det var för dikt jag hörde, den heter Höst och är skriven av Gudmund Leonh. Silverstolpe.
…Så syns naturen mig en ädel drottning,
till döden vigd, som reder sina smycken
och kläder sig med stilla majestät
för sista gången i den rikaste,
mest lysande af sine högtidsskrudar
och prydd som till en fest sin thron bestiger
och bidar lugn den kommande förhärjarn,
tills nordans vinterliga stämma sjunger
dödshymnerna, och han, som allt fullbordar,
den hvita slöjan öfver offret kastar
och söfver allt uti den vida graf.
Så höjer sig också en ädel ande,
när lifvets skymning bryter in, och himlen
sig sänker, tung, med åskor laddad. Stolt
han lyfter då i stormarna sitt änne
och ser framåt med majestätlig blick
och bär sitt öde som en kungamantel.
