Självporträtt är svårt, eller enkelt. Det beror bara på hur man ser sig själv, och det försöker dagens ungdomar ta reda på. Med mobiltelefonen kan man ta tusentals bilder på sig själv och utforska sin person, en populär sysselsättning.
När jag var ung kunde man välja på porträttfotografen eller en fotoautomat. Jag har inte så många bilder på mig själv från den tiden kanske ni förstår. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ser ut. Men det går ju att ta reda på!
Enkelt att ta bilden, svårt att göra porträttet. Vad är jag för människa, hur vill jag vara? En bra porträttfotograf kan fånga personligheten hos folk, kan en ordinär fotograf fånga sin egen personlighet? Vilken bild ska man välja, blir det en äkta bild eller en smickrande? Känner jag mig själv så bra att det är möjligt att göra en äkta bild?
Svåååårt, stön! Det är roligare att plåta och lämna filosofin åt kråkorna. Jag valde profiler eftersom man sällan ser sig själv från sidan. Gjorde det inte helt lätt för mig genom att rikta kameran nedåt och lägga mig under den men det blev ju lite häftigt. Jag ser frustrerad ut och det stämmer ju på mig ibland. Nu upptäcker jag att slumpen har många fingrar med i spelet, åtminstone såhär i början när man är nybörjare.
En svart pappskiva som bakgrund och blixt rakt framifrån, testa lite olika positioner tills man inte orkar ligga kvar på det hårda golvet. Sedan kommer det roliga, att välja en bild. Smickrande eller äkta eller vadå? Jag borde börjat med det här när jag var femton, jag hittar ju inte mig själv!
Främling
