Stornäsets naturreservat, Alnö. En fin sandstrand med ett vatten så kallt att ingen hittills återvänt därifrån, frid över deras minne.
Skulle det vara så att någon inte förstår hur kallt det är så grips denne av äckel innan vattnet nått över knäna, ty utanför gräsöarna som syns på bilden är botten slemmig och full av odjur som angriper utan tvekan. Skulle personen i fråga totalt sakna fantasi så finns där säkert krossade flaskor som kan angripa i brist på odjur.
Men platsen är otroligt vacker, vilket bilden visar. Vore det inte för granarna till vänster kunde man tro att bilden är tagen i Västindien. Fotografen har valt en bild i gråskala trots det vackra vädret och den intensivt blå färgskalan.
Det han i stället fastnat för är lugnet som råder innanför gräsöarna. Till höger i bild kan vi se att vattnet är oroligt, det blåser friskt. Innanför, som i en lagun, är det dock lugnt. Vågorna breder stillsamt ut sig och skänker ro till bilden. Sandbottens dyner vittnar om att lugnet härskat länge.
Bildens komposition är balanserad. De lugna vågformerna ramas in av gräsöarna som från nedre högra hörnet sträcker sig mot bildens mitt och av strandlinjen som kommer från vänster. Träden står som åskådare alternativt utposter mot det öppna vattnet. Horisonten är ojämn och lutar något vilket skapar en känsla av jordens välvning.
Himlen är klar med några fega moln och tjänar egentligen bara som utfyllnad för att ge bilden behagliga proportioner, en oroligare himmel hade säkert stulit uppmärksamheten från det lugn fotografen vill visa.
Så här långt kommen vrider sig betraktaren i våndor över allt svammel och önskar att någon hade vett att säga som det är: ”Fin bild!”
Lämna ett svar