Sitter på pendeln, det glimtar till i ett fönster utanför och jag tittar upp. Solen har smugit sig upp över horisonten och försöker värma en vacker husfasad. Jag hinner ta en bild med mobilkameran, inte så bra men den visar vad jag såg.
Jag försöker skicka bilden till någon som jag tror kommer att uppskatta den men mobilnätet har fikapaus och det har blivit dags för mig att kliva av. Efter några minuters promenad kommer jag fram till min arbetsplats, som badar i ljus från den lågt stående solen, vackert! På axeln har jag en ”riktig” kamera och nu använder jag den för att spara det vackra.
Sedan börjar jag fundera. Jag skulle vilja dela med mig av den här bilden också, dela min upplevelse. Men det går inte lika lätt med den kameran, jag måste vänta tills jag kommer hem i kväll där jag kan ladda ur bilden till datorn och sedan lägga upp den någonstans där andra kan se den. Tänk om kameran kunde dela med sig av bilden lika lätt som telefonen…som visserligen inte kunde det nyss men ändå.
Det här kokar ihop till två saker: De allra flesta bilder jag tar är sådana som jag vill dela med mig av, så snabbt som möjligt. De är en del av min dagliga monolog, ungefär som när man kommer hem och berättar vad man varit med om under dagen. Deras intressant-faktor har begränsad livslängd och en begränsad publik men är väldigt värdefulla för mig under en kort tid.
Den andra typen av bilder är personliga minnen, för lång eller kort tid, att plocka fram och begrunda eller göra något annat med. Kanske att visa upp någon gång men troligtvis inte, det får bli någon framtida ättling som upptäcker dem och gör succé på en utställning 🙂
Så nu vet jag varför jag fotograferar, det är någon av de två orsakerna.
Tags: foto, fotografering
Det är ju alltid bra att veta varför man gör saker. När det gäller att dela med sig, så har jag sett att det faktiskt kommit en ”riktig” kamera med inbyggt SIM-kort (mobilabonnemang). Man kan alltså skicka bilder direkt från kameran över mobilnätet, utan hatt koppla den till en telefon.