Vintern är snart över. Egentligen har den väl varit det ett tag nu om man ser det som meteorolog, men vårt klot befinner sig fortfarande i sitt vinterhalvår om man räknar mellan höst- och vårdagjämning.
Så fortfarande kan man en klar natt ligga på rygg och stirra ut i universum. Det är en svindlande upplevelse om man tänker en aning för mycket, vi är så små och har funnits så oerhört kort tid i allt det där enorma vi ser när vi ligger där.
Men man kan faktiskt få en nästan lika svindlande upplevelse om man tittar nedåt. Det fick kvinnan som hittade ett guldmynt, http://www.dn.se/nyheter/varlden/fotvandrare-fann-unikt-guldmynt-i-israel/ Åtminstone får jag en sådan känsla när jag tänker efter. Myntet tillverkades för 2000 år sedan, det är länge sedan, så länge att vi inte vet speciellt mycket om vad som hände då. -Kanske inte mer än vad vi vet om stjärnhimlen.
Men titta på myntet (jag hoppas att min länk lever en bråkdel av myntets ålder)
Tänk på människorna som levde då, hur levde de? Hur såg deras samhälle ut? För mig är den tiden lika avlägsen som stjärnorna på himlen, och det svindlar när jag försöker tänka på den. Och jag undrar om kejsar Augustus eller den som tillverkade myntet hade någon som helst tanke på att det skulle orsaka sådan fascination 2000 år senare?
