Som inbiten stadsbo är man ovan vid vissa ljud. En knirkande trädstam får mig att stanna upp och spana efter varifrån ljudet kommer. Ljudet hör inte hemma bland höghusen, det är nästan lika främmande som om ett får hade bräkt i trappuppgången.
När jag kommer ut på landet upptäcker jag återigen att jag är en stadsbo. Jag kliver ur bilen i kolmörkret och chockas av stjärnhimlen. Blicken dras obevekligt uppåt och där finns miljontals gnistrande punkter, mitt syncentra vänder sig ut och in av upplevelsen. Helt plötsligt är det jag som befinner mig i vakuum och det är den rigida verkligheten som finns därute, onåbar för mig. Jag blundar och böjer huvudet mot marken, öppnar ögonen och andas djupt, törs inte titta upp igen.
Som ni förstår finns ingen bild som kan illustrera detta…
Vi är nyfikna vi människor. Jag sitter på tunnelbanan och tittar mig omkring, många gör likadant. Ibland möts våra ögon, en del väjer bort andra ler i samförstånd.
Så finns det de som sluter sig, de vill bara komma fram dit där de kan se bekanta ansikten, eller få vara för sig själva.
Jag fascineras av alla olika ansikten, en enkel grundform i oändliga variationer. Om man tittar noga börjar man lägga märke till detaljerna som gör skillnaden, en läpp här, en annan där. En näsa som matchar ögonen eller drar uppmärksamheten från öronen. Att vara skulptör måste vara roligt.
(Det här senaste skrev jag 2010, smarttelefonerna hade börjat sitt intåg i vårt samhälle men var fortfarande i minoritet bland mobiltelefoninnehavarna. Idag möter jag sällan några ögon i tunnelbanan. En hjässa här, en nacke där -det beror på åt vilket håll man sitter.)
Lämna ett svar