Posts Tagged ‘berättelse’

I framtiden

onsdag, maj 15th, 2013

Stockholm år 2313. För en gamling från 2000-talet är det förvånande nog inte en främmande stad .

Gamla stan ligger kvar förhållandevis intakt, riksdagshuset likaså. Fasaderna är nya förstås men när man ser på dem minns man inte riktigt hur de såg ut för ett ögonblick sedan, då vi befann oss i vår ”hemtid.” Så är det ofta, man ser att något förändrats men minns inte hur det gamla såg ut.

Hötorgsskraporna finns också kvar men de är helt nya, ersatta av mycket högre byggnader. Det var nödvändigt att riva de gamla eftersom de föll sönder och blev livsfarliga att vistas i och omkring. Att de nya byggdes högre är ett resultat av dels markpriserna, dels tuppfäktning i byggbranschen -De gamla skraporna låg i skuggan av diverse nya skrytbyggen som växt upp i city.

Så visst, Stockholm skyline är inte vad den var för 300 år sedan men det ser man ju bara på avstånd. Vi är just nu mitt inne i smeten och kan inte annat än känna igen oss bland kvarteren.

Dagsljuset mellan de höga tornen är till och med skönare än någonsin. Det mesta av solljuset fångas upp och omvandlas till elektricitet men en bråkdel -och det räcker- reflekteras ned på gatorna av ett datorstyrt spegelsystem som på natten kompletteras med smarta strålkastare. Gatubilden i stan har aldrig varit njutbarare och vid festivaler och liknande får ljussättarna fria händer att skapa fantastiska miljöer.

Gatorna är förresten väldigt bilfria. Inte på grund av något förbud, det var över hundra år sedan man övergav förbudsprincipen och i stället började erbjuda bättre alternativ för det som man tidigare försökt förbjuda bort.
De fordon som ändå måste trafikera gatorna är eldrivna och tysta. De behöver inte ens ha någon varningssignal som stör sin omgivning, alla innevånare har en egen larmapparat som diskret varnar när något ljudlöst fordon närmar sig.

De kvantmekaniska framsteg som vetenskapsmännen gjorde i början av 2100-talet är så fantastiska att inte ens Nobelpriset räckte till. Fast många undrar om pristagarna av ”Googlesoft Marlboost Science Award” inte hellre skulle ha tagit emot ett Nobelpris.

Hur som helst ser man resultatet av framstegen på många ställen i detta Stockholm. Sommartid finns en isbana mitt ute på Riddarfjärden, frusen på plats av apparater som ligger på botten av fjärden. Att bygga tunnlar under staden är lika enkelt som att köra buss, principen om förflyttning av materia har ersatts av principen om omvandling av materia. Så vill man ha en tunnel kör man helt enkelt in sin ”buss” i berget och låter lämpliga delar av det omvandlas till gaser. Det mest tidskrävande i ett sådant arbete är att hitta en väg genom berget, om man kör fel kan det hända att man råkar omvandla ett tunnelbanetåg till gas…

Tunnelbanan ja, det är sorgligt nog det som är enklast att känna igen från vår hemtid. Eftersom den så gott som alltid varit eldriven fasthåller SL (de heter fortfarande så) att de legat så långt fram i utvecklingen att de inte behöver göra några förbättringar. Som följd av detta har tunnelbanenätet utökats med fem procent under trehundra år.

Sant är att antalet passagerare tredubblats, så något har förbättrats. Tyvärr valde SL att använda de kvantmekaniska framstegen på ett lite udda sätt. Landstingspolitikerna som alltid påstått att de inte kan sitta på två stolar samtidigt valde att köpa in ett system som tillåter passagerarna att sitta tre stycken på samma stol. Alla tåg har försetts med molekylvibratorer, dessa skakar om passagerarnas molekyler så att upp till tre personer kan finnas på samma ställe, dvs sitta på samma säte. Upplevelsen i rusningstrafik är minst sagt omtumlande och var en starkt bidragande orsak till att Gröna Lund gick i konkurs. (En före detta grönalundanställd har startat upp Blå Tåget igen med sin slogan ”Här åker du på eget säte”.)

SL vill förresten köpa starkare tåg som orkar med att dra upp till fem passagerare per säte. Samtidigt ökar utbudet av kvantmekaniska ögonbindlar och öronproppar, alla med löftet om en tunnelbaneresa fri från allt utom dina egna intryck.

Mer än så hinner vi inte med innan vi måste återvända till vår hemtid. Kanske det räcker så, eller kanske vill vi se mer av framtiden. Vi får se hur det blir.

Växthuseffekten 2.0

lördag, februari 9th, 2013

Jag heter Mark och jag är labassistent på MIT. Just nu är jag väldigt stressad eftersom jag inte kan komma till jobbet och jag vet att de behöver mig där, det jobb vi gör är nämligen det viktigaste som någonsin gjorts i människans historia.

Låt mig förklara: Vi hade ett utmärkt sätt att ta hand om den globala uppvärmningen, en term som mer korrekt kunde ha kallats ”den globala hysterin” då det visade sig att vi faktiskt inte hade behövt göra något alls för att överleva.

Visst, det hade blivit lite jobbigare för oss och oljan hade ju tagit slut någon gång, så det var väl bra att vi gjorde något. Tyvärr gjorde vi fel saker.

Det var genbyggarna som löste problemet med växthuseffekten, helt utan avsikt egentligen. De var ju duktiga på att bygga om spannmål och grönsaker så att de blev lönsammare. Att få dem att växa snabbare är plugin nummer ett på odlarnas önskelista och sådana fanns ett flertal att välja på till varje ätbar gröda.

Så kom någon på att man kanske borde få andra saker att växa snabbare också, då skulle kanske överskottet av koldioxid försvinna. Sagt och gjort, snart växte det upp energiskogar lite varstans på planeten och koldioxidhalten i atmosfären började sakta sjunka.

Genbyggarna hade alltid varit noga, övervakade av en orolig allmänhet och politiker. Så var de även nu, därför gjorde de bara två sorter snabbväxare: En sort att användas i produktion och som energikälla, samt en sort som helt enkelt fick vara ifred; en kolsänka som lämnades till kommande generationer att ta hand om.

Men de måste ha känt lite lösare tyglar trots allt, den här gången skulle ingen äta av det de byggde så oron över deras jobb var inte så stor. Därför tillät de sig att experimentera, för att förbättra det som fungerade bra.

De förändrade klorofyllet, så att det inte var begränsat till ljus utan kunde fungera tillsammans med all elektromagnetisk strålning. Resultatet var fantastiskt, de träd som odlades i produktionssyfte kunde växa femton meter på ett dygn. Som tur var så insåg man faran med att göra likadant med det gräs som fungerade som kolsänka, samma effekt även där hade berövat atmosfären på så gott som all koldioxid. Snart stängdes alla gräsfarmar, den här gången för att forskarna var oroliga.

Tyvärr slarvade någon. Ingen vet vem eller hur, det var faktiskt en vetenskaplig sensation men likväl en katastrof: Generna var ”smittsamma.”

Det dröjde kanske sju år innan hälften av jordens flora var infekterad med de snabbväxande generna och nu kämpade varje människa för sin överlevnad. Vatten blev en bristvara överallt, växterna lade beslag på allt de kunde komma åt. Björkfrön på din altan kunde vara katastrofalt om det var morgondimma, säg adjö till den altanen. Grundvattnet sjönk då regnet omedelbart sögs upp av växterna.

Vi som bor i de modernaste städerna har hittills klarat oss bra genom att bygga in oss. Hela stadsdelar har tak och väggar som skärmar av strålning från rymden och vi har dragit fiberoptik överallt för att kunna kommunicera. All användning av radio eller annat som skapar elektromagnetisk strålning är förbjudet och renlighet är inte bara en dygd, det är lagstadgat.

Vårt vatten försöker vi samla innan växterna tar det men det är en ständig tävling. Även taken på våra städer blir bevuxna men vi rensar dagligen så att vi kan samla in regnvatten. Teknik för att samla in luftens fuktighet håller på att utvecklas.

Men jag törs inte tänka på hur det ser ut ”där ute.” Alla de som inte bor i en stad som vår, hur överlever de? Finns det några kvar?
Vid några sällsynta tillfällen har vi tagit emot någon enstaka från utsidan men de kan inte berätta mycket. De har inte haft någon kommunikation och har vandrat långt, det enda de kan berätta är vad de sett på vägen och det är oftast bara djungel.

Därför måste jag komma till jobbet, vårt uppdrag är att fixa det här och det har prioritet över allt annat. Men igår kväll måste det ha blåst in maskrosfrön på gården och nu kan jag inte komma åt min cykel.

Den stulna mutan

fredag, januari 18th, 2013

Det här utspelar sig i en okänd stad i ett okänt land långt borta, i en för oss okänd tid. Därmed kan vi dra slutsatsen att den det kanske ännu inte har hänt, i vilket fall är de kända faktorerna så få att det för oss moderna människor lika gärna kan vara en fantasi. Men för de som inte är så moderna, eller för de som lever på den där okända platsen i en tideräkning skild från din och min, så är detta lika sant som att solen gick upp i morse.

Du behöver inte fundera över om du är modern eller var du lever, tänk inte ens på vilken tid du lever i -det är ändå bara din tid i oändligt många tider. Du behöver bara läsa och sätta in historien i din levnad, några korta meningar bland all den information du kommer att processa under din livstid. Sedan kan den glömmas bort eller sparas, hur det blir och varför det blir så är det bara du som vet.

-<*>-
Dödgrävaren i staden levde gott. Han var den ende stark nog att ta hand om alla döda, oavsett deras skick och det var på det viset att många som dog inte var speciellt presentabla när anden lämnat kroppen.
Många av hans företrädare hade ganska snart gladeligen lämnat företaget vidare till någon naiv stackare för att själva dra vidare till storstaden, där liken höll en mer normal standard.
Men dödgrävaren hade kommit för att stanna. Han rörde inte en min när han tog hand om de rester som anhöriga påstod var deras älskade broder/syster/mamma/pappa/… och så vidare. Han antog med det sunda förnuftets logik att ingen skulle komma till honom helt nedbruten med några köttbitar bara för att skämta med honom -och dessutom betala för det.

Till saken hör att staden var hemsökt, som man kallade det. Slumpmässigt försvann fullt friska människor utan förklaring och endast ett fåtal kunde senare identifieras genom någon tillhörighet som man fann bland kvarlevorna. Dödgrävaren tog emot allt utan att röra en min, men han gick inte att lura. När några tonåringar kom med resterna av ett lamm som fallit offer för ett rovdjur blev dödgrävarens ögon rödglödgade. Ingen av tonåringarna vet vad som hände sedan, de hade alla lagt benen på ryggen och ångrade sedan vad de gjort, de blev alla en smula vuxnare av händelsen.

Dödgrävaren avstod att anmäla saken till staden domare, hon var den ende i landet som kunde mäta sin personlighet med dödgrävaren. Han visste att ungdomarna tagit ett steg på vägen mot vuxenlivet och att de inte skulle få hjälp på vägen av domarens vrede. Han var dock glad att ha en bundsförvant i henne, tillsammans stod de för stabilitet och trygghet i staden. Han avundades henne inte, hon som måste stå lika stabil i hela landet med bara ett fåtal stadiga karaktärer till hjälp.

En dag kom en ung vacker kvinna till dödgrävaren. Till en början var hon väldigt blyg, men blygsamheten försvann bakom ett bländande ljus som lyste upp dödgrävarens kontor så att spindlarna i hörnen flydde in i de springor de kunde hitta. Dödgrävaren såg sitt liv passera revy och trodde att han höll på att dö, känslorna som attackerade honom var något som han aldrig upplevt förr. Efter trettio år i yrket förstod han för första gången vilka krafter som kan sättas igång av sinnesrörelse.

Alla dessa sörjande, de som begravt köttbitar som inte gick att skilja från det rivna fåret. Deras gråt och ångestkvidanden. Plötsligt förstod han! Om denna kvinna skulle försvinna från honom skulle han vilja dö, precis som de gråtande vid alla begravningar han bevistat. Om hon vände och gick ut genom dörren skulle inte bara mörkret och spindlarna återvända, de skulle fylla hans kontor så att han själv inte fick plats. Han skulle krossas av saknaden.

Kvinnan sade -Jag vill att du begraver min far.
Orden fick dödgrävaren att återvända till sitt kontor. -Ja, det kan jag göra. Räcker det med en kvarts kista som är vanligt?

-Nej, det är en hel kropp.

-Åh, då blir det lite dyrare är jag rädd.

Vid varje ord som sagts hade både kvinnan och dödgrävaren tagit ett steg närmare varandra. Och likt ett magnetfält hade attraktionen mellan dem stärkts ju närmare de kom så att de till sist nästan måste luta sig bakåt för att inte kollidera våldsamt.

-Min far…

Längre hann hon inte komma innan dödgrävaren gav efter för magnetismen och fann sig djupt begraven i en passionerad kyss, en stulen kyss. Kvinnan besvarade kyssen med brinnande iver men avbröt den tvärt med ett självsäkert uttryck. Hon sade:

-Min far lever fortfarande.

Dödgrävarens ben försvann och han föll ihop på golvet. Kvinnan tittade oroligt på honom, blev högröd i ansiktet och försökte vända sig mot dörren, men föll ihop även hon.

-Ni kysste mig! Sade hon anklagande.

-Ni…. ni begär det omöjliga. Sade dödgrävaren.

-Ni stal en kyss! (Kvinnan)

-Ni försökte muta mig med en kyss! (Dödgrävaren)

En vecka senare återupprepas argumenten inför domaren. Hon suckar, tvungen att döma och därmed göra sig av med en av sina stadiga stöttepelare. Dömd för stöld av en kyss. Tillika är hon tvungen att beröva en far sin dotter, dömt för mutbrott.
-<*>-

Vad är muta, vad är stöld? Har jag stulit din tid med den här historien? Har jag blivit mutad att skriva den? Beror inte allt på hur man värderar saker och företeelser? Jag hoppas att ingen domare läser det här.

Dagens dikt

onsdag, februari 22nd, 2012

Men först en bild:

Godina 1946 sam bio na putu kući

Kärran på bilden är en Antonov av okänd modell, en halvtimme senare skulle jag sitta i den och skaka hemåt. Jag hade besökt Tito för att gratulera honom efter kriget och han var mycket glad över att jag kommit. Vid det här laget var han ganska trött på alla officiella måsten och välkomnade en civilist som bara var tacksam för att kriget var över.

Vad han inte visste var att jag egentligen kommit för att fotografera, att gratulera och berömma var egentligen en täckmantel för att enklare kunna göra det jag kommit för. Sedan var det ju inte någon nackdel att jag blev kungligt bemött för min enkla gärning. Under min tid därnere fattades mig inget och det var med viss uppgivenhet jag såg fram emot nödvändigheten att återvända hem till min vanliga standard.

Dock tog flygplanet en viss hämnd på mig genom att vara så obekvämt att jag kräktes två gånger på vägen hem.

Väl hemma hade jag en brådskande plikt att uppfylla. Min farmor hade avlidit och jag åkte direkt från Bromma till hennes begravning. Under begravningskaffet, som hölls i hennes stuga, kunde jag inte hålla mig utan smög ut på dass för att framkalla filmerna jag hade med mig hem. Jag hade redan i Jugoslavien framkallat en hel del och sänt hem med post men de här sista bar jag med mig tillsammans med framkallningsdosan och två flaskor med framkallare och fix.

Och nu drabbades jag av straffet för min falskhet: I min iver tappade jag filmrullarna i toan! Inte så farligt tänker ni kanske men då ska ni veta att min farmor bara hade utedass. Att tappa något i det innebär att det hamnar i 60 års samlat träck som man inte når med mindre än att man vadar ut i härligheten från baksidan av ladugården…

Jag provade förstås, det var ju för mig ovärderliga bilder som fanns på de där rullarna. I mina finaste kläder och skor stod jag till knäna i stinkande skit och grävde efter filmrullar, till ingen nytta. Rullarna var som upplösta av den sega substansen. Tillbaka vid stugan fick jag knacka på rutan för att påkalla min systers uppmärksamhet och dold av syrenbersån förklarade jag vad som hänt och bad henne att ursäkta mig för att jag avvikit så abrupt.

Jag gick ner till ån som rann intill och lade mig raklång där farmor brukade tvätta kläder. När jag tyckte att jag inte luktade så mycket gick jag till stallet och lånade en hästfilt, sedan kom taxin som syrran ringt efter.

Väl hemma kastade jag mig över högen av post, efter att ha kastat av mig mina blöta kläder. Jag var oerhört arg, ledsen och sur för att jag sumpat filmrullarna men gladde mig ändå åt det material jag skickat hem från Split.

Men, det fanns inget där. Räkningar och ett och annat brev men inga filmer! Okej, tänkte jag, postgången haltar väl en hel del efter kriget, jag får vänta. Sedan följde en tid av orolig väntan, jag ville inte gå till jobbet förrän brevbäraren kommit, vilket vanligen var vid halvniotiden på morgonen.

Efter fem veckor började jag inse att det inte skulle komma några filmer. Jag hade talat med postverket om mina viktiga försändelser men bara fått svaret att vänta, de hade inte fått något från Jugoslavien den senaste månaden. Det gick fem veckor till men inga filmer kom.

Då mindes jag att jag fortfarande hade en film i kameran! Jag kastade mig inte in på toa för att framkalla, ty nu hade jag lärt mig att ta det lugnt och försiktigt. Sakta och behäskat ordnade jag allt som behövdes, och stängde toalocket…

Till min besvikelse fanns det bara en bild på rullen, den ni ser ovan. Jag hade precis satt i en ny film när jag skulle åka hem och tog bara en bild. Troligtvis tänkte jag att det inte fanns så mycket mer att plåta och därför hade jag också glömt bort filmen i kameran.


Dagens dikt? För den som undrar lägger jag in en definition från synonymer.se

Betydelser av "Dikt"

Bokslut

onsdag, januari 5th, 2011

Januari 2088

Miss Mim slog igen bokföringsboken med ett belåtet leende på läpparna. Hon kunde se revisorns ansikte framför sig när hon lämnade över boken. Först skulle han grimasera över hennes envishet med att föra bok på riktigt, ”det är stenålder” skulle han säga. Hennes revisor var snäll, han skulle kunna bli rosenrasande och vägra ta emot boken eftersom det blev hans besvär att skanna in alla siffror och föra in dem i ”ett riktigt system.”
Men sedan skulle han le när han tittade på siffrorna, det var återigen rekordvinst och med sådana siffror kunde han stå ut med hennes ständiga påpekande ”I den boken finns inga datavirus.”

Enkelhet, noggrannhet och försiktighet. Det var Miss Mims ledord och med dem hade hon skapat ett framgångsrikt företag. Revisorn skulle nog även lägga till orden nätverk och förutseende som bidragande faktorer i hennes marknadsdominans. Tack vare ett oavbrutet bloggande och chattande i unga år, till sina föräldrars förskräckelse, hade Miss Mim ett gigantiskt nätverk över hela landet och hon verkade vara personlig vän med var och en av dem. När hon sedan anade vad som var på gång med biografbranchen var hon förutseende nog att mobilisera sina styrkor i god tid.

Det var staten som sett till att hon blivit rik. När biografbranchen höll på att gå under för femton år sedan föll staten till föga och gick med på en rad av deras krav. Ett av kraven var att filmerna skulle visas i hermetiskt tillslutna biosalonger dit filmen strömmades via nätet direkt från filmbolagets server. Biobesökarna fick passera en helkroppsskanner på väg in i salongen och de som hade någon form av inspelningsutrustning blev plockade ur kön och sedan polisanmälda.
Naturligtvis bidrog detta inte till fler biobesök så ett annat krav från branchen var statliga subventioner så att biljettpriset kunde sänkas. Underligt nog gick staten med även på detta och efter ett års tillvänjning återvände besökarna till biosalongerna, i mängder.

Miss Mim hade följt processen noga och var tvärsäker på vad som skulle komma. Mycket riktigt, när biograferna etablerat och investerat i den nya ordningen kom motkraven. En hermetiskt tillsluten biosalong måste vara säker. Det måste finnas dubbla system för ventilation och framför allt måste det vara brandsäkert. Kravet var att en biosalong måste kunna utrymmas på tio sekunder per besökare. Om man inte kunde visa upp ett intyg på en lyckad utrymning blev det höga straffskatter. Många biografägare knöt näven i fickan och betalade, så fick staten tillbaka en hyfsad del av sina subventioner.

Men Miss Mim hade en lösning. För en något mindre summa än straffskatten kunde hon mobilisera sitt nätverk. Hon kände tillräckligt många i varje stad med biograf för att kunna fylla upp den med ”utrymmare”, som hon kallade sina anställda. De första gångerna behövde de träna men sedan kunde de sina biografer och sin rutin så en utrymning gick i snitt på sex komma tre sekunder per besökare. En gång om året kunde en imponerad biografägare se på hur ungdomarna rann som vatten ur salongen medan inspektören stod bredvid med stoppur. Miss Mims utrymmare fick se en film gratis och veckan efter betalade hon ut en väl tilltagen fickpeng, medan biografen fick sitt intyg förnyat.

Framgång föder avundsjuka. Nu har det bara gått en vecka sedan Miss Mim lämnade sin bokföring hos revisorn och hon har åkt tåg till Falköping för att övervaka utrymningen av en ny biograf. På tåget kan man också se på film, en skärm som kan fällas upp från armstödet visar en gammal film i 2D. Efter trettio sekunder visas ett meddelande ”För att se hela filmen, stoppa in kreditkortet i kortläsaren. Pris €40”
Vilket ocker, tänker Miss Mim, för den dinosaurierullen. Men såklart har inte EJ några filmsubventioner, dessutom är det säkert en originalfilm tänker hon, det är värt en del förstås. Bara själva grejen att se en originalfilm är lite kultigt, plus att man slipper de löjliga omskrivningarna av originalstoryn, som naturligtvis är skyddad.

Framme vid biografen i Falköping går det åt nästan två timmar av nätverkande IRL, hon måste passa på att vårda sitt nätverk när de kan ses på riktigt. Sedan är det dags att ta plats i salongen. Filmen som visas heter ”Ryhar Topter och fången från Abbastan”, den handlar om en kille som går på bio och ser en gammal film. Vad den filmen heter får man aldrig veta men alla vet ändå att det är den gamla succésagan ”Harry Potter och fången från Azkaban”. I princip alla remakes inleds på det här sättet, någon ser en film eller läser en bok och sedan kan den riktiga storyn börja. Enkelt, och Miss Mim gillar enkelhet. Tyvärr jobbar väl juristerna dygnet runt för att hindra även detta sätt att återberätta gamla historier.

Eftersom det är en ny biograf så ska de se hela filmen först innan de börjar utrymningsövningarna. Alla har fått en stor skål med popcorn, en ny sort som faktiskt smakar bra och belysningen släcks.
I kontrollrummet kikar Benita Gross ner på publiken, detta är hennes stora dag. Många år och mycket pengar har gått åt att nå fram hit, idag ska hon tillintetgöra Miss Mim och ta över hennes armé av utrymmare. Inte de som sitter därnere förstås, de har sett sin sista film, men alla andra, tänker hon och trycker på en knapp.

Popcornen, som är kryddade med ett militärt nanosubstrat, börjar brinna och folk får panik. De rusar mot utgångarna men Benita Gross har stängt av säkerhetssystemet och de dubbla ventilationssystemen. Någon riktig brand blir det aldrig, popcornen brinner bara en kort stund men tillsammans med människornas panik har de snart förbrukat allt syre i salongen.
”Jag gissar att jag inte får något intyg för min biograf” tänker Benita Gross och ler. Men en nedlagd biograf är en struntsak, hon har besegrat Miss Mim, det är vad som räknas.

Enkelhet, noggrannhet och försiktighet. Tre egenskaper som tagit Miss Mim till toppen och som höll henne kvar där, även denna gång. Att gå in i ett hermetiskt tillslutet rum utan reservluft är höjden av oförsiktighet, så Miss Mim tog snabbt fram ett dykarmunstycke ur sin handväska. Luftpatronen i väskan skulle räcka minst femton minuter och det tog bara tre minuter innan hennes vänner på Aktiebolaget Brandsläckning hade brutit upp dörrarna till biosalongen. På hennes förfrågan hade de valt att äta lunch på en restaurang rakt över gatan och parkerat en brandbil utanför biografen. Miss Mims telefon var förprogrammerad så ett enda knapptryck var vad som behövdes för att brandmännen skulle reagera.
Skadorna kunde räknas samman till ett brutet finger och en stukad fot plus en massa blåmärken men inget värre än så, jämfört med fyrahundra döda var det en hjältebragd för brandmännen.

Snipp, snapp, bok slut.