Jag heter Mark och jag är labassistent på MIT. Just nu är jag väldigt stressad eftersom jag inte kan komma till jobbet och jag vet att de behöver mig där, det jobb vi gör är nämligen det viktigaste som någonsin gjorts i människans historia.
Låt mig förklara: Vi hade ett utmärkt sätt att ta hand om den globala uppvärmningen, en term som mer korrekt kunde ha kallats ”den globala hysterin” då det visade sig att vi faktiskt inte hade behövt göra något alls för att överleva.
Visst, det hade blivit lite jobbigare för oss och oljan hade ju tagit slut någon gång, så det var väl bra att vi gjorde något. Tyvärr gjorde vi fel saker.
Det var genbyggarna som löste problemet med växthuseffekten, helt utan avsikt egentligen. De var ju duktiga på att bygga om spannmål och grönsaker så att de blev lönsammare. Att få dem att växa snabbare är plugin nummer ett på odlarnas önskelista och sådana fanns ett flertal att välja på till varje ätbar gröda.
Så kom någon på att man kanske borde få andra saker att växa snabbare också, då skulle kanske överskottet av koldioxid försvinna. Sagt och gjort, snart växte det upp energiskogar lite varstans på planeten och koldioxidhalten i atmosfären började sakta sjunka.
Genbyggarna hade alltid varit noga, övervakade av en orolig allmänhet och politiker. Så var de även nu, därför gjorde de bara två sorter snabbväxare: En sort att användas i produktion och som energikälla, samt en sort som helt enkelt fick vara ifred; en kolsänka som lämnades till kommande generationer att ta hand om.
Men de måste ha känt lite lösare tyglar trots allt, den här gången skulle ingen äta av det de byggde så oron över deras jobb var inte så stor. Därför tillät de sig att experimentera, för att förbättra det som fungerade bra.
De förändrade klorofyllet, så att det inte var begränsat till ljus utan kunde fungera tillsammans med all elektromagnetisk strålning. Resultatet var fantastiskt, de träd som odlades i produktionssyfte kunde växa femton meter på ett dygn. Som tur var så insåg man faran med att göra likadant med det gräs som fungerade som kolsänka, samma effekt även där hade berövat atmosfären på så gott som all koldioxid. Snart stängdes alla gräsfarmar, den här gången för att forskarna var oroliga.
Tyvärr slarvade någon. Ingen vet vem eller hur, det var faktiskt en vetenskaplig sensation men likväl en katastrof: Generna var ”smittsamma.”
Det dröjde kanske sju år innan hälften av jordens flora var infekterad med de snabbväxande generna och nu kämpade varje människa för sin överlevnad. Vatten blev en bristvara överallt, växterna lade beslag på allt de kunde komma åt. Björkfrön på din altan kunde vara katastrofalt om det var morgondimma, säg adjö till den altanen. Grundvattnet sjönk då regnet omedelbart sögs upp av växterna.
Vi som bor i de modernaste städerna har hittills klarat oss bra genom att bygga in oss. Hela stadsdelar har tak och väggar som skärmar av strålning från rymden och vi har dragit fiberoptik överallt för att kunna kommunicera. All användning av radio eller annat som skapar elektromagnetisk strålning är förbjudet och renlighet är inte bara en dygd, det är lagstadgat.
Vårt vatten försöker vi samla innan växterna tar det men det är en ständig tävling. Även taken på våra städer blir bevuxna men vi rensar dagligen så att vi kan samla in regnvatten. Teknik för att samla in luftens fuktighet håller på att utvecklas.
Men jag törs inte tänka på hur det ser ut ”där ute.” Alla de som inte bor i en stad som vår, hur överlever de? Finns det några kvar?
Vid några sällsynta tillfällen har vi tagit emot någon enstaka från utsidan men de kan inte berätta mycket. De har inte haft någon kommunikation och har vandrat långt, det enda de kan berätta är vad de sett på vägen och det är oftast bara djungel.
Därför måste jag komma till jobbet, vårt uppdrag är att fixa det här och det har prioritet över allt annat. Men igår kväll måste det ha blåst in maskrosfrön på gården och nu kan jag inte komma åt min cykel.
Tags: berättelse, science fiction
*lol* Lysande!
Tack EG, vad roligt!