Alastair Reynolds har skrivit en bok som heter ”Chasm City”
Det är Science Fiction förstås, och Alastair är en av mina favoriter. Staden i boken är mycket mer spektakulär än Grand Canyon, men eftersom jag är fast på det här klotet så kan jag inte visa mer än det näst bästa….
Staden i mitt fall var Las Vegas och avgrunden som sagt Grand Canyon. Det var ganska OK i alla fall 🙂
Grand Canyon
En (egentligen fyra) bild tagen en tidig morgon från bron vid Plaza España, klicka på bilden för att se den större:
120m från topp till botten
Ronda, staden som uppfann tjurfäktningen och sedan lurade två jänkare att bli förälskade i den.
När den tredje personen i inläggets titel besökte staden drabbades han av svindel och tyckte att både Hemingway och Welles hade gjort det lätt för sig som bara tog med sig skrivmaskiner dit. De behövde minsann inte luta sig ut över någon avgrund för att fånga känslan utan kunde sitta med både cigarr och whisky på hotell Parador och fabulera över staden. Orättvist!
Kelter, Fenicier och Romare hade nog inga sådana tankar när de i tur och ordning besatt staden. Att försvara den verkar vara en gåva från gudarna kan man tänka när man ser vyn över ett av vakttornen:
Anfall detta om du kan!
Svensk viking som jag är anföll jag med list och erövrade ett av rummen på Parador med mitt visakort, inget blod behövde spillas.
När jag vaknade första morgonen var hela världen fylld av dimma. Detta var för mig mycket konstigt, finns det dimma i Spanien? Men eftersom solen skulle gå upp om tre minuter studsade jag glatt upp och greppade kameran. Väl ute på gatan träffade jag strax några andra kamerabärare, vi log förstående mot varandra och letade vidare i dimman.
Tyvärr var det en sådan där ”höjdardimma” som gick från golv till tak, så solen fick ingen chans att skapa spännande bilder, allt var bara höljt i grått som ljusnade allteftersom solen steg. Och till sist så sa det ”vips” (tyckte jag i alla fall) och sedan fanns det inte ett spår av dimman.
En fördel med att vara tidigt uppe är åtminstone att man kan få bilder på en folktom stad. Jag tycker att den här bilden skulle kunna visa hur det såg ut när jänkarna var här:
Ronda
Här skulle jag kunna ordna en lite frågesport: Ser du några detaljer som avslöjar när bilden kan vara tagen?
Det finns mycket mer att berätta om och visa av Ronda, jag föreslår att du åker dit och tar med en kamera och en skrivmaskin!
Jag har varit i Budapest och hittat ännu en stad att fascineras av. Efter en guidad busstur med en väldigt duktig guide har min skalle fyllts av tankar.
Charles Dickens skrev ”A tale of two cities” (som jag fortfarande försöker hitta igenom som ljudbok, jag går vilse bland kapitlen.) Det var en tanke som tog mycket plats i mitt huvud, Budapest är ju egentligen två städer fick jag veta när jag var där, endast skilda åt av floden Donau men enade av några broar, ett språk och ett parlament.
Fast såvitt jag vet hittills skrev Dickens om London och Paris. Två städer skilda av vatten precis som Budapest men inte riktigt enade av någonting. Titeln på hans bok ropade i alla fall på uppmärksamhet när jag fick veta mer om Budapest.
China Mieville är en författare skild från Dickens med 160 år men geografisk närstående eftersom han också är engelsman. Därmed också förenad i språket, som dock har förändrats en del under åren…. Men mister Mieville verkar vara en författare som har vördnad för språket och använder det för att i stället visa hur fantasin kan utvecklas.
”The City and the City” av China Mieville utspelar sig i min fantasi i närheten av Budapest. Kanske man lika gärna tänker på Istanbul eller något liknande men efter mitt besök i de två ungerska städerna kan jag lätt dra liknelsen med Mievilles städer.
Mievilles städer är inte skilda åt av någonting, egentligen. De existerar på samma yta och separeras endast av regler som innevånare i respektive stad måste lyda. Om man oturligtvis råkar möta någon från den andra staden när man är på väg hem från jobbet måste man stålsätta sig för att ignorera denne, att interagera utan att ha passerat den enda gränskontrollen riskerar ett omhändertagande av specialpolisen”Breach.”
Som tur var drabbades jag inte av vare sig Dickens eller Mievilles scenarior under mitt besök och jag kunde utan oro fotografera åt båda håll från floden som delar staden.
Click to enlarge
Fjorton miljoner människor, deras hem, husdjur och arbetsplatser. Plus en hel del annat också. Som stockholmare blir man smått överväldigad av staden, det tar en stund att vänja sig vid det intensiva myllret som aldrig upphör. När jag sitter i taxin på väg hem från Arlanda tänker jag ”en istanbul-bo som aldrig varit här förr måste ju tro att det är något fel, att alla flytt staden på grund av en katastrof.” Motorvägen ligger öde i natten och det känns både skönt och vemodigt att vara hemma igen.
Men när jag bläddrar igenom mina bilder är jag glad över att vara en upplevelse rikare och tycker att hemma är bäst, man kan alltid åka tillbaka om man vill. Ett privilegium som inte är alla förunnat!
Taximtorget
Monumentet på Taximtorget är till minne av republikens tillblivande. Före 1923 stod landet under ottomanskt styre, alltså en sultan.
Färgglada lampor, signalhorn och människor.
I en folktät stad utvecklas med tiden en balans mellan regler och sunt förnuft. Såklart råder ibland delade meningar om vad som är sunt förnuft, det blir obalans åt något håll men rättar till sig med tiden.
Stora basaren, myllrets kärna
Vackert på håll
Modernt
Miljömedvetet
Men också med skavanker
Traditionell huvudbonad
Att täcka huvudet verkar vara en tradition på tillbakagång bland kvinnorna men det finns också de som bara låter ögonen synas.
Traditionell sysselsättning:)
Jag såg ingen kvinna som fiskade, det verkar vara en manlig syssla precis som här hemma.
Klicka på bilderna för att se dem i lite större format.
Vissa dagar är bara ”helt vanliga” dagar, det finns inget att nämna om dem och inget att minnas från dem. De försvinner spårlöst som en strumpa i tvättstugan. Jag tänkte se till att det här inte blir en sån dag, för mig i alla fall.
Jag åkte tunnelbana idag, spärrvakten hälsade mig med ”Tjenare! Vill du åka tunnelbana? -Då har du kommit till rätt ställe!” Väl ombord på tåget hamnade jag bredvid två tonårstjejer som försökte vänja sig vid att skolan börjat igen.
Tjej 1: ”Åsså frågade han en massa saker som vi hade prov på i våras”
Tjej 2: ”Men gud! Måste man komma ihåg sånt som man lärde sig förra året?”
Valaffischer finns överallt, om jag håller blicken still i trettio sekunder så kan jag fortfarande se dem när jag blundar, de har bränt fast på näthinnan. Intetsägande klyschor och floskler är de allihop, men de ger mig en idé som jag tänker ta upp i ett annat inlägg.
Staden har fått besök av något som liknar ett rymdskepp:
Seaborn Sojourn för ankar, Gröna Lund i bakgrunden
Jag försökte googla fram var den kom ifrån men lyckades inte. Kanske den är på evig resa mellan Europas hamnar, för alltid förvisad till de sju haven. Det ryktas att Davy Jones är kapten…
Inte långt därifrån, i Gamla stan, fanns dessa två. Kanske besättningsmän, eller passagerare. Turister är jag säker på att de är.
Prästgatans prästinna hade öppnat fönstret och gjort sig osynlig
Långt från storstadens konstigheter hade två lyckliga tilldragelser ägt rum. Detta skedde för flera veckor sedan och har inget med denna vanliga onsdag att göra. Men så är det ju med ”helt vanliga” dagar, man börjar drömma sig bort eller bakåt, letar i minnet efter något som kan förgylla.
Två vuxna, två barn, fri mat & logi
Bilderna är små men numera är de vänligt klickbara, testa vet jag!