Jag sitter och läser novembernumret av Communications of the ACM, från 2004. Där finns en artikel som beskriver svårigheterna med att bygga en dator som kan utföra matematiska operationer mycket snabbt. Drömgränsen 2004 var petaflop, ett uttryck som på ren svenska betyder tusen miljoner miljoner flyttalsoperationer per sekund. Med siffror ser det ut så här: 1000000000000000
Communications of the ACM är en branchtidning för de riktigt seriösa datanissarna och när artikeln skrevs var det inte möjligt att bygga en så snabb dator, hör här: Det skulle behövas 200000 processorer av den snabbaste typen, dessa processorer skulle kräva lika mycket elektricitet som 10000 genomsnittliga amerikanska hem. Vidare skulle dessa processorer producera lika mycket värme som ett mindre kärnkraftverk. Datorn skulle inte gå att ställa i ett rum utan man måste bygga ett hus runt den i stället.
Det var sex år sedan, 2004. Idag läser jag också en oansenlig artikel på idg.se som förkunnar att IBM till våren har byggt klart en dator som presterar tio petaflop och 2012 räknar man med att ha byggt en 20-petaflops-dator!
Jag tittar ut på gatan, där står en bil från 2004. Undrar hur mycket bättre nästa års modell är?
Datorframställd bild
Petaflopparna är tydligen de största ännu uppmätta flopparna 🙂
Skämt åsido, marginalnyttan av varje ny dimension av hastighet och kapacitet blir allt mindre. Jag jämför med The big hadron collider. De största vetenskapliga upptäckterna på 1900-talet (och någonsin) gjordes med papper och penna, och baserades på experiment på vanliga universitetslaboratorier. Nu har man byggt den största maskin som människan hittills konstruerat. Med den hoppas man kunna visa att det existerar Higgs-bosoner. De som tror på Big Bang behöver dem. Om de hittar dem? Jubel i busken förstås, men inte för det mänskligheten framåt något jättekliv. Om de inte hittar dem? Det finns alternativa teorier till Big Bang.
Men det finns säkert en marknad för ännu snabbare petaflopmaskiner.