Religion, är inte det helt enkelt en förklaringsmodell? Låt vara att en väsentlig del av modellen innefattar något osynligt väsen med stor makt. Ingen har någonsin sett detta väsen men väl spår av dess framfart, vilket tas som bevis för att det existerar.
Vår vana trogen vill vi blidka den som har makt över oss, för att inte råka illa ut eller för att bli favoriserade. Vi bygger katedraler, offrar ting och liv, bönar och ber, propagerar och krigar; allt för att blidka det osynliga väsen med stor makt.
Att vara en god tjänare till det man tror på borde vara vara ett säkert kort för att slippa den osynliges vrede. Kanske rent av ett sätt att vinna fördelar, få en ynnest. Kardinaler och präster skulle kunna intyga att så är fallet, de har ju som lön för mödan fått flytta upp på stegen, närmare makten. Likaså kan vunna segrar tas som bevis för att man gör det rätta, om det vore fel skulle man ju inte vinna?
Religion är ett otyg som ställer till mycket elände, tycker en del och vill kanske helst förbjuda det. Men hur skulle det gå till? Tro är inbyggt i oss människor, vi måste helt enkelt tro på något. Vi söker förklaringar till saker som vi inte begriper, vi skapar förklaringsmodeller.
Nu har ni säkert tänkt på ordet ”gud” när ni läst om ett osynligt väsen med stor makt. Men vad har ni tänkt på när det gäller spåren av dess framfart? Hur många har tänkt på ett fotografi? Vilken förklaring har ni till att ett foto blir bra eller dåligt, att det överhuvud taget blir en bild?
Jag tror att det är Canon som visar sin vrede eller välvilja. Någon protesterar och säger att det är Nikon som avgör sådant. Debatten trappas upp, ett krig är nära.
Lite bredvid i en mörk skrubb står en Leicaägare och vindar upp film på en trilskande rulle samtidigt som han utstöter besvärjelser över Paterson. Dessa övergår senare i böner till Kodak medan han regelbundet vänder dosan.
De som har riktigt stark tro kan belönas med en liten maktposition där de får skriva hymner till den osynliges lov. De kan till och med avlönas för sitt arbete och blir stärkta i sin övertygelse att de går den rätta vägen. Men häri lurar en fälla, det finns plats för många gudar i världen och en av de lömskaste är mammon. Han stöter sig sällan med några av de andra och kan vara både frikostig och grym. Spåren av hans framfart är synliga nästan överallt.
Sagor, tänker ni kanske. Men försök att inte tro något så får ni se 🙂
45 dagar sedan, hur är det möjligt?
Tack för trevlig alternativ julläsning!
God Jul!
Lola
Tack själv Lola, och en God Jul till dig också!
Att det finns många religioner och trosföreställningar är vi medvetna om. Men det finns också många föreställningar om varför vissa människor har en religiös tro. S k skeptiker framför ofta den åsikten att det beror på att vi är så rädda för döden (som då dogmatiskt fastslås vara detsamma som utplåning) att vissa tvångsmässigt fantiserar ihop en fortsättning på livet. Till det hör förstås också en makt (Gud) som i bästa fall ordnar så att denna fortsättning blir dräglig. Men alltsammans är vidskeplighet, eftersom den moderna människan ”vet” att något medvetande bortom den fysiska kroppen inte existerar och inte kan existera.
Denna uppfattning är mycket kär för skeptikerna. De anser att den vittnar om deras eget mod att se sanningen i vitögat. Men den är felaktig såtillvida att den inte alls förklarar människors religiösa tro. Utom kanske i något undantagsfall.
Själv har jag ingen religiös tro i konventionell mening, men jag har haft en traditionell kristen tro. Jag senare gått igenom en process som jag beskriver som att jag vuxit ur den traditionella kristendomen. Jag kan alldeles säkert säga att det inte var rädsla för utplåning som låg bakom min tro.
Det går inte att naturvetenskapligt syssla med frågan om det mänskliga medvetandet. Det är enfaldigt att sätta likhetstecken mellan processer i hjärnan (som man kan vetenskapa kring) och medvetandet som sådant. Medvetandet innefattar filosofiskt sett en kvalitet som inte kan vetenskapligt förklaras. Att det skulle produceras av elektrokemiska processer i hjärnan är inte ens en hypotes, det är ett fundamentalt tankefel.
Detta håller förstås inte skeptikerna med om, men av alla människor i vår tid är skeptiker bland dem som har det mest rigida tänkandet. De är i detta avseende jämförbara med religiösa fundamentalister. Därmed är deras tankevärld sluten och orörlig.
Förklaringen till religiösa trosföreställningar kan säkert vara mångfacetterad och grundas på en mängd olika saker: behov, tradition, ganska snåriga psykologiska mekanismer. Alla förklaringar grundade på sådana mekanismer leder lätt till antagandet att en religiös tro i grunden är irrationell och inte kan accepteras av det kritiskt granskande intellektet. Men det finns en förklaringsgrund som är helt annorlunda, nämligen personlig erfarenhet. Det finns en enorm fond av mänskliga erfarenheter som vittnar om en erfarenhetsvärld utanför vårt fysiska liv. Man kan se religionerna som mer eller mindre intelligent försök att förklara dessa erfarenheter. Sådana förklaringar är emellertid inte nödvändiga, utan speglar snarast vårt outrotliga behov av att förstå, som lett förleder oss att acceptera en dålig förklaring hellre än att acceptera att vi inte vet.
Det som således förenar alla religioner och förenar dem med alla slags ”nyandliga” idéer är övertygelsen att människans medvetande inte är begränsat till den fysiska kroppen. Därmed öppnas för en världsbild som kan se ut på många olika sätt men under alla förhållanden skiljer sig fullständigt från – eller går utanför – den naturvetenskapliga världsbilden.
Vi behöver naturvetenskapen, därför att den förser oss med allehanda verktyg och förnödenheter som behövs för att skapa ett gott liv. Vi behöver den också för att förkasta felaktiga idéer av det slag som faktiskt kan undersökas naturvetenskapligt. Vi behöver den för att inse att t ex fotogen inte är något bra botemedel mot difteri, vilket en del läkare trodde för hundra år sedan. Naturvetenskapen är oumbärlig. Men den kan inte alls användas till att undersöka meningen med livet eller medvetandets egentliga väsen. Den duger inte till det och behövs naturligtvis inte alls för det ändamålet heller. För sådant finns andra verktyg, för den som vill sätta sig in i och lära sig dem. Man kan inte sitta på sin kammare och spekulera fram en fungerande naturvetenskap. För det behövs utbildning och forskning. Men man inte heller sitta på sin kammare och spekulera fram en fungerande förståelse för det som ligger utanför det materiella. Till det behövs också utbildning och forskning, om än av annat slag än den naturvetenskapliga. Skeptikerna, som så ärar sanna kunskaper, borde inse det. Men det gör de inte, utan de utnämner sig glatt till experter på precis allting.
Så den som är intresserad av de ting som här diskuteras har inget att hämta hos dem och kan lika gärna vända dem ryggen. Varför lyssna på den som inget har att säga?
PS. Jag råkade hitta en bloggpost som kan ses som en kommentar till vad jag själv skrivit:
http://roberthahn2010.wordpress.com/2010/12/23/fornuftet-tron-och-sanningen/
Det är ett väldigt intressant ämne, när andan faller på, ibland kan det bli för allvarligt men jag tycker inte det har blivit det här (jag tänker även på mitt identiska inlägg på FS med kommentarer.) Tack för din förra kommentar och tack för den här länken till ytterligare intressant läsning. Helst skulle jag sitta IRL och diskutera sånt här, det skulle vara mycket mer tillfredsställande men internet får väl duga från stund till annan.
Jag har ju stött på uttrycket ”skeptiker” men inte reflekterat över vad det innebär men nu vet jag. Därmed kan jag ordna lite bättre i mitt kartotek över människor jag kommit i kontakt med, en sorts julklapp ser jag det som -tack!
Ha en fortsatt god jul på Saltspring! /Thomas