Det är den sextonde juli tjugohundrafem, sommaren är tryckande het. Klockan är sju på kvällen och det är dags för kvällskaffe.
Mannen till höger i bild är fotografens pappa. Han häller precis upp kaffe ur kaffepannan som funnits i familjen i över förtio år, det är kokkaffe naturligtvis. Till vänster i bild ser vi fotografens mamma. Hon ser överraskad ut, kanske hon inte visste att det fanns en kamera i rummet men hon har inget emot att bli fotograferad.
Ingen av dem bär glasögon, trots sin höga ålder. Kanske de ser bättre än sina jämngamla kamrater, eller så behövs det inte glasögon när man ska dricka kaffe.
Längre bort vid bordet, på vänster sida i bild, sitter fotografens son. Han ska fylla tio år och tycker fortfarande om att hälsa på hos farmor och farfar. Det ska ändra sig med åren, men sådant hör åldern till. Hans favorit på bordet är de nyvärmda kanelbullarna som farmor har bakat speciellt för honom.
Mitt på bordet står en sockerskål, med strösocker i. De gamla vid bordet är gamla nog att dricka på bit men har ändå valt att ställa fram strösocker. Det är ovanligt. Skålen är en gåva från fotografen till sina föräldrar sedan många år tillbaka, kan det vara därför den står framme?
Fotografens lite större kopp står framför sockerskålen och väntar på att fyllas på.
-Jag har stulit konceptet från Hans Villius och Olle Häger men ändrat det lite i ett speciellt syfte. Själva bilden får ni vänta på, och strax därefter kommer slutklämmen.
Tags: fotografering, historia
Vad är detta för en cliffhanger? Villius och Häger visade alltid bilden tillsammans med texten! 🙂
Hej Thomas!
Jag tycker egentligen att den story som du författat passar bäst ihop med bilden…samtidigt.
Kanske för att du använder formulering som; ”Mannen till höger i bild…”
Hade hellre sett en fristående berättelse om bilden, där du inte hänvisar till bilden…
Men kanske det var din mening…att man liksom skulle sakna bilden…?
För mig blev det lite knepigt när texten liksom inte stod på egna ben.
(men det kan också bero på att jag, precis som Nalle Puh har en ovanligt liten hjärna…)
Text och bild tillsammans tycker jag däremot är jättebra, och bilden är verkligen inte ointressant, utan text heller. Jag tror att sådana där kaffe-bilder talar till många av oss, för vem har inte suttit så…och sörplat kaffe, med sina föräldrar…och njutit av både livet, kaffet och skvallret…för en liten stund.
PS Ingen tvekan om att det är berättaren som är fotograf…
MVH Lena