Jag tror att jag irriterade mig för ett tag sedan över det nya ordet ”hen.” Åtminstone känner jag ingen eufori över ordet idag, så jag har troligen haft samma inställning till det sedan jag första gången läste om ”hen.”
Men jag upptäckte att språket, precis som alla andra stora organisationsfrågor, kräver lite mer än ett nytt ord. Precis som att det inte räcker att ta ner skyltarna från arbetsplatsens toadörrar för att få folk att glömma vilket kön de är.
Jag undrar förresten vilken effekt man vill uppnå med sådant? -Att få männen att sittkissa? Damerna återtar ändå sina domäner med egengjorda lappar och sedan bryr sig ingen om hur vi gör bakom den låsta dörren.
Nåväl, till rubriken: Om ”hen” någonsin blir stadfäst vill jag att vårt språk blir konsekvent genomtröskat så att inga semantiska brott av misstag kan begås av mig och andra likställda. Det är en uppgift som kräver sin man…
Nä! Jag kommer inte att börja använda ordet hen. Jag erkänner att det kan vara praktiskt ibland, men som uttryck för feminism är det enbart löjligt tycker jag. Jag vet också att det ifrågasätts av en del professionella språkvårdare, som inte tror att det finns tillräckligt behov av det för att det ska slå igenom. Vad som är levande språk kan inte fastställas med diktat, det är vi språkanvändare som formar språket. Och språket är mest av allt styrt av våra behov av att uttrycka oss.