Archive for januari, 2013

Torchwood, dead or alive?

måndag, januari 21st, 2013

Jag gillar SciFi och om man gillar sådant kan man inte undgå att förr eller senare (troligtvis förr) fundera över det här med liv och död. Eller snarare levande vs död.

I alla SciFi-historier jag läst, hört och sett är det någon som dör, trots att många av historierna har löst detta med vår dödlighet. Man har föryngringskurer, långlivat DNA, minnesbackup, återupplivning, nedfrysning, … Men lik förbaskat är det alltid någon som dör i berättelserna. Det enda som tycks överleva i SciFi-sfären är författarnas tvång att döda någon karaktär i berättelsen.

En TV-serie jag följt är Torchwood, så här ser två av huvudpersonerna ut:

Gwen & Jack

Gwen & Jack

Gwen Cooper och (Captain) Jack Harkness, två väldigt charmiga karaktärer. Eve Myles som spelar Gwen kommer från Wales förresten, med dialekt och allt.

Det speciella med Jack är att han inte kan dö, eller kanske snarare att han alltid kommer tillbaka levande. I ett avsnitt är han inte mer än en starkt övergrillad entrecote men blir snart snygg o fin igen.

Men, i den senaste (sista?) säsongen vänder man på allting. Jack blir helt plötsligt sårbar och dödlig medan resten av mänskligheten blir odödlig. Det är bara det att alla verkligen blir odödliga, men inte oförstörbara.
Till skillnad från Jack, som alltid återuppstår i sin vanliga skepnad, så fortsätter människorna att leva i sin nya skepnad. Till exempel inuti en bil som pressats ihop på en bilskrot, för all evighet med bara ett öga rörligt….

En hemsk historia men det rättar till sig på slutet -ett ganska dåligt slut frånsett att det rättar till sig.

Tyvärr verkar det som att TV-serien Torchwood inte har Jacks egenskaper, nu börjar tiden för återuppståndelse ta slut och vi som tittat får ägna oss åt minnen i stället.

Dock, som all SciFi lämnar den efter sig funderingar. Funderingar om liv & död i det här fallet, är evigt liv verkligen något att ha? Jag tänker på något jag läst om anden i lampan, man ska vara försiktig med vad man önskar sig.

Den stulna mutan

fredag, januari 18th, 2013

Det här utspelar sig i en okänd stad i ett okänt land långt borta, i en för oss okänd tid. Därmed kan vi dra slutsatsen att den det kanske ännu inte har hänt, i vilket fall är de kända faktorerna så få att det för oss moderna människor lika gärna kan vara en fantasi. Men för de som inte är så moderna, eller för de som lever på den där okända platsen i en tideräkning skild från din och min, så är detta lika sant som att solen gick upp i morse.

Du behöver inte fundera över om du är modern eller var du lever, tänk inte ens på vilken tid du lever i -det är ändå bara din tid i oändligt många tider. Du behöver bara läsa och sätta in historien i din levnad, några korta meningar bland all den information du kommer att processa under din livstid. Sedan kan den glömmas bort eller sparas, hur det blir och varför det blir så är det bara du som vet.

-<*>-
Dödgrävaren i staden levde gott. Han var den ende stark nog att ta hand om alla döda, oavsett deras skick och det var på det viset att många som dog inte var speciellt presentabla när anden lämnat kroppen.
Många av hans företrädare hade ganska snart gladeligen lämnat företaget vidare till någon naiv stackare för att själva dra vidare till storstaden, där liken höll en mer normal standard.
Men dödgrävaren hade kommit för att stanna. Han rörde inte en min när han tog hand om de rester som anhöriga påstod var deras älskade broder/syster/mamma/pappa/… och så vidare. Han antog med det sunda förnuftets logik att ingen skulle komma till honom helt nedbruten med några köttbitar bara för att skämta med honom -och dessutom betala för det.

Till saken hör att staden var hemsökt, som man kallade det. Slumpmässigt försvann fullt friska människor utan förklaring och endast ett fåtal kunde senare identifieras genom någon tillhörighet som man fann bland kvarlevorna. Dödgrävaren tog emot allt utan att röra en min, men han gick inte att lura. När några tonåringar kom med resterna av ett lamm som fallit offer för ett rovdjur blev dödgrävarens ögon rödglödgade. Ingen av tonåringarna vet vad som hände sedan, de hade alla lagt benen på ryggen och ångrade sedan vad de gjort, de blev alla en smula vuxnare av händelsen.

Dödgrävaren avstod att anmäla saken till staden domare, hon var den ende i landet som kunde mäta sin personlighet med dödgrävaren. Han visste att ungdomarna tagit ett steg på vägen mot vuxenlivet och att de inte skulle få hjälp på vägen av domarens vrede. Han var dock glad att ha en bundsförvant i henne, tillsammans stod de för stabilitet och trygghet i staden. Han avundades henne inte, hon som måste stå lika stabil i hela landet med bara ett fåtal stadiga karaktärer till hjälp.

En dag kom en ung vacker kvinna till dödgrävaren. Till en början var hon väldigt blyg, men blygsamheten försvann bakom ett bländande ljus som lyste upp dödgrävarens kontor så att spindlarna i hörnen flydde in i de springor de kunde hitta. Dödgrävaren såg sitt liv passera revy och trodde att han höll på att dö, känslorna som attackerade honom var något som han aldrig upplevt förr. Efter trettio år i yrket förstod han för första gången vilka krafter som kan sättas igång av sinnesrörelse.

Alla dessa sörjande, de som begravt köttbitar som inte gick att skilja från det rivna fåret. Deras gråt och ångestkvidanden. Plötsligt förstod han! Om denna kvinna skulle försvinna från honom skulle han vilja dö, precis som de gråtande vid alla begravningar han bevistat. Om hon vände och gick ut genom dörren skulle inte bara mörkret och spindlarna återvända, de skulle fylla hans kontor så att han själv inte fick plats. Han skulle krossas av saknaden.

Kvinnan sade -Jag vill att du begraver min far.
Orden fick dödgrävaren att återvända till sitt kontor. -Ja, det kan jag göra. Räcker det med en kvarts kista som är vanligt?

-Nej, det är en hel kropp.

-Åh, då blir det lite dyrare är jag rädd.

Vid varje ord som sagts hade både kvinnan och dödgrävaren tagit ett steg närmare varandra. Och likt ett magnetfält hade attraktionen mellan dem stärkts ju närmare de kom så att de till sist nästan måste luta sig bakåt för att inte kollidera våldsamt.

-Min far…

Längre hann hon inte komma innan dödgrävaren gav efter för magnetismen och fann sig djupt begraven i en passionerad kyss, en stulen kyss. Kvinnan besvarade kyssen med brinnande iver men avbröt den tvärt med ett självsäkert uttryck. Hon sade:

-Min far lever fortfarande.

Dödgrävarens ben försvann och han föll ihop på golvet. Kvinnan tittade oroligt på honom, blev högröd i ansiktet och försökte vända sig mot dörren, men föll ihop även hon.

-Ni kysste mig! Sade hon anklagande.

-Ni…. ni begär det omöjliga. Sade dödgrävaren.

-Ni stal en kyss! (Kvinnan)

-Ni försökte muta mig med en kyss! (Dödgrävaren)

En vecka senare återupprepas argumenten inför domaren. Hon suckar, tvungen att döma och därmed göra sig av med en av sina stadiga stöttepelare. Dömd för stöld av en kyss. Tillika är hon tvungen att beröva en far sin dotter, dömt för mutbrott.
-<*>-

Vad är muta, vad är stöld? Har jag stulit din tid med den här historien? Har jag blivit mutad att skriva den? Beror inte allt på hur man värderar saker och företeelser? Jag hoppas att ingen domare läser det här.

Stadsbon

fredag, januari 18th, 2013

Som inbiten stadsbo är man ovan vid vissa ljud. En knirkande trädstam får mig att stanna upp och spana efter varifrån ljudet kommer. Ljudet hör inte hemma bland höghusen, det är nästan lika främmande som om ett får hade bräkt i trappuppgången.

Vem knirkar där?

Vem knirkar där?

När jag kommer ut på landet upptäcker jag återigen att jag är en stadsbo. Jag kliver ur bilen i kolmörkret och chockas av stjärnhimlen. Blicken dras obevekligt uppåt och där finns miljontals gnistrande punkter, mitt syncentra vänder sig ut och in av upplevelsen. Helt plötsligt är det jag som befinner mig i vakuum och det är den rigida verkligheten som finns därute, onåbar för mig. Jag blundar och böjer huvudet mot marken, öppnar ögonen och andas djupt, törs inte titta upp igen.

Som ni förstår finns ingen bild som kan illustrera detta…

Vi är nyfikna vi människor. Jag sitter på tunnelbanan och tittar mig omkring, många gör likadant. Ibland möts våra ögon, en del väjer bort andra ler i samförstånd.
Så finns det de som sluter sig, de vill bara komma fram dit där de kan se bekanta ansikten, eller få vara för sig själva.
Jag fascineras av alla olika ansikten, en enkel grundform i oändliga variationer. Om man tittar noga börjar man lägga märke till detaljerna som gör skillnaden, en läpp här, en annan där. En näsa som matchar ögonen eller drar uppmärksamheten från öronen. Att vara skulptör måste vara roligt.

(Det här senaste skrev jag 2010, smarttelefonerna hade börjat sitt intåg i vårt samhälle men var fortfarande i minoritet bland mobiltelefoninnehavarna. Idag möter jag sällan några ögon i tunnelbanan. En hjässa här, en nacke där -det beror på åt vilket håll man sitter.)

T-bana year  3 BiP (Before iPhone)

T-bana year 3 BiP (Before iPhone)

Ego iacio ergo sum

onsdag, januari 16th, 2013

Eller Sagittent ergo sum, google translate har lite olika varianter på “Jag fotograferar, alltså finns jag.”

Att fotografera är i vilket fall något att göra medan man finns och ibland kan man undra var man funnits någonstans. Jag bläddrade nyligen igenom en veritabel loppmarknad av bilder -min iphone. Där fann jag en bild från förra sommaren:

Vad är detta?

Vad är detta?

Jag har tydligen varit ute i naturen och det ser ut som ett häftigt ställe tycker jag. Av någon anledning har jag inga GPS-data till den här bilden, så var den är tagen och vad som finns på bilden är en gåta…

De unika generationerna

måndag, januari 14th, 2013

Lever du nu? Ja, förlåt min dumma fråga, det borde du ju göra om du läser det här.

Vad jag vill säga är att om du lever nu, oavsett om du har barnbarn, eller endast barn eller kanske bara har passerat tonåren, så tillhör du de första generationerna av vårt släkte som kan gå på museum och hitta grejor som du själv har använt.

Visst finns det museer som visar “modern tid” men man brukar ju tänka på gamla grejor när man hör ordet museum och man brukar undra över hur de upplevde sina “gamla” grejor: Ångdrivna traktorer utan gummihjul, Dubbeldäckade flygplan med propeller, Bilar med gengasdrift, Televerket, Svartvit TV, Rörradio, TjockTV, Text-TV, Rullbandspelare, …

Anar ni vartåt det lutar? Titta på den här:

Ericsson Hotline

Ericsson Hotline

Utvecklingen inom “det elektroniska” har fullkomligt exploderat och medfört att vi levande kan skratta och förundras över antika grejor som faktiskt uppfunnits sedan vi föddes.

Vi nu levande är de första som upplever detta. I framtiden kommer det att bli allt vanligare, så passa på att känna dig unik!

Borta är snön på taken

tisdag, januari 8th, 2013

…Snart slipper tomten vara vaken.

Puuuhhh.

Puuuhhh.

Fast lite snö har vi faktiskt just idag.

Staden växer

onsdag, januari 2nd, 2013

Om jag hade tagit en bild härifrån för fem år sedan så hade det varit en naturbild. Men bakom mig och runtomkring går en massa vägar och gator så det var ingen natur att njuta i.

Ståldjur

Nu, innan det blir klart, kan jag i alla fall ta spännande bilder. Jag fascineras av byggen.

Men frågan är om någon vill bo här när de får veta vad kvarteret heter: Tältlägret. Någon måste ha skrattat när det bestämdes….

Två tjejer och en dator

tisdag, januari 1st, 2013

Och utanför fönstret ser framtiden ljus ut.

Framåt, mot 2013 !