Det här utspelar sig i en okänd stad i ett okänt land långt borta, i en för oss okänd tid. Därmed kan vi dra slutsatsen att den det kanske ännu inte har hänt, i vilket fall är de kända faktorerna så få att det för oss moderna människor lika gärna kan vara en fantasi. Men för de som inte är så moderna, eller för de som lever på den där okända platsen i en tideräkning skild från din och min, så är detta lika sant som att solen gick upp i morse.
Du behöver inte fundera över om du är modern eller var du lever, tänk inte ens på vilken tid du lever i -det är ändå bara din tid i oändligt många tider. Du behöver bara läsa och sätta in historien i din levnad, några korta meningar bland all den information du kommer att processa under din livstid. Sedan kan den glömmas bort eller sparas, hur det blir och varför det blir så är det bara du som vet.
-<*>-
Dödgrävaren i staden levde gott. Han var den ende stark nog att ta hand om alla döda, oavsett deras skick och det var på det viset att många som dog inte var speciellt presentabla när anden lämnat kroppen.
Många av hans företrädare hade ganska snart gladeligen lämnat företaget vidare till någon naiv stackare för att själva dra vidare till storstaden, där liken höll en mer normal standard.
Men dödgrävaren hade kommit för att stanna. Han rörde inte en min när han tog hand om de rester som anhöriga påstod var deras älskade broder/syster/mamma/pappa/… och så vidare. Han antog med det sunda förnuftets logik att ingen skulle komma till honom helt nedbruten med några köttbitar bara för att skämta med honom -och dessutom betala för det.
Till saken hör att staden var hemsökt, som man kallade det. Slumpmässigt försvann fullt friska människor utan förklaring och endast ett fåtal kunde senare identifieras genom någon tillhörighet som man fann bland kvarlevorna. Dödgrävaren tog emot allt utan att röra en min, men han gick inte att lura. När några tonåringar kom med resterna av ett lamm som fallit offer för ett rovdjur blev dödgrävarens ögon rödglödgade. Ingen av tonåringarna vet vad som hände sedan, de hade alla lagt benen på ryggen och ångrade sedan vad de gjort, de blev alla en smula vuxnare av händelsen.
Dödgrävaren avstod att anmäla saken till staden domare, hon var den ende i landet som kunde mäta sin personlighet med dödgrävaren. Han visste att ungdomarna tagit ett steg på vägen mot vuxenlivet och att de inte skulle få hjälp på vägen av domarens vrede. Han var dock glad att ha en bundsförvant i henne, tillsammans stod de för stabilitet och trygghet i staden. Han avundades henne inte, hon som måste stå lika stabil i hela landet med bara ett fåtal stadiga karaktärer till hjälp.
En dag kom en ung vacker kvinna till dödgrävaren. Till en början var hon väldigt blyg, men blygsamheten försvann bakom ett bländande ljus som lyste upp dödgrävarens kontor så att spindlarna i hörnen flydde in i de springor de kunde hitta. Dödgrävaren såg sitt liv passera revy och trodde att han höll på att dö, känslorna som attackerade honom var något som han aldrig upplevt förr. Efter trettio år i yrket förstod han för första gången vilka krafter som kan sättas igång av sinnesrörelse.
Alla dessa sörjande, de som begravt köttbitar som inte gick att skilja från det rivna fåret. Deras gråt och ångestkvidanden. Plötsligt förstod han! Om denna kvinna skulle försvinna från honom skulle han vilja dö, precis som de gråtande vid alla begravningar han bevistat. Om hon vände och gick ut genom dörren skulle inte bara mörkret och spindlarna återvända, de skulle fylla hans kontor så att han själv inte fick plats. Han skulle krossas av saknaden.
Kvinnan sade -Jag vill att du begraver min far.
Orden fick dödgrävaren att återvända till sitt kontor. -Ja, det kan jag göra. Räcker det med en kvarts kista som är vanligt?
-Nej, det är en hel kropp.
-Åh, då blir det lite dyrare är jag rädd.
Vid varje ord som sagts hade både kvinnan och dödgrävaren tagit ett steg närmare varandra. Och likt ett magnetfält hade attraktionen mellan dem stärkts ju närmare de kom så att de till sist nästan måste luta sig bakåt för att inte kollidera våldsamt.
-Min far…
Längre hann hon inte komma innan dödgrävaren gav efter för magnetismen och fann sig djupt begraven i en passionerad kyss, en stulen kyss. Kvinnan besvarade kyssen med brinnande iver men avbröt den tvärt med ett självsäkert uttryck. Hon sade:
-Min far lever fortfarande.
Dödgrävarens ben försvann och han föll ihop på golvet. Kvinnan tittade oroligt på honom, blev högröd i ansiktet och försökte vända sig mot dörren, men föll ihop även hon.
-Ni kysste mig! Sade hon anklagande.
-Ni…. ni begär det omöjliga. Sade dödgrävaren.
-Ni stal en kyss! (Kvinnan)
-Ni försökte muta mig med en kyss! (Dödgrävaren)
En vecka senare återupprepas argumenten inför domaren. Hon suckar, tvungen att döma och därmed göra sig av med en av sina stadiga stöttepelare. Dömd för stöld av en kyss. Tillika är hon tvungen att beröva en far sin dotter, dömt för mutbrott.
-<*>-
Vad är muta, vad är stöld? Har jag stulit din tid med den här historien? Har jag blivit mutad att skriva den? Beror inte allt på hur man värderar saker och företeelser? Jag hoppas att ingen domare läser det här.
