Blå penna i dansande sand

Stockholm år 2313. För en gamling från 2000-talet är det förvånande nog inte en främmande stad .

Gamla stan ligger kvar förhållandevis intakt, riksdagshuset likaså. Fasaderna är nya förstås men när man ser på dem minns man inte riktigt hur de såg ut för ett ögonblick sedan, då vi befann oss i vår ”hemtid.” Så är det ofta, man ser att något förändrats men minns inte hur det gamla såg ut.

Hötorgsskraporna finns också kvar men de är helt nya, ersatta av mycket högre byggnader. Det var nödvändigt att riva de gamla eftersom de föll sönder och blev livsfarliga att vistas i och omkring. Att de nya byggdes högre är ett resultat av dels markpriserna, dels tuppfäktning i byggbranschen -De gamla skraporna låg i skuggan av diverse nya skrytbyggen som växt upp i city.

Så visst, Stockholm skyline är inte vad den var för 300 år sedan men det ser man ju bara på avstånd. Vi är just nu mitt inne i smeten och kan inte annat än känna igen oss bland kvarteren.

Dagsljuset mellan de höga tornen är till och med skönare än någonsin. Det mesta av solljuset fångas upp och omvandlas till elektricitet men en bråkdel -och det räcker- reflekteras ned på gatorna av ett datorstyrt spegelsystem som på natten kompletteras med smarta strålkastare. Gatubilden i stan har aldrig varit njutbarare och vid festivaler och liknande får ljussättarna fria händer att skapa fantastiska miljöer.

Gatorna är förresten väldigt bilfria. Inte på grund av något förbud, det var över hundra år sedan man övergav förbudsprincipen och i stället började erbjuda bättre alternativ för det som man tidigare försökt förbjuda bort.
De fordon som ändå måste trafikera gatorna är eldrivna och tysta. De behöver inte ens ha någon varningssignal som stör sin omgivning, alla innevånare har en egen larmapparat som diskret varnar när något ljudlöst fordon närmar sig.

De kvantmekaniska framsteg som vetenskapsmännen gjorde i början av 2100-talet är så fantastiska att inte ens Nobelpriset räckte till. Fast många undrar om pristagarna av ”Googlesoft Marlboost Science Award” inte hellre skulle ha tagit emot ett Nobelpris.

Hur som helst ser man resultatet av framstegen på många ställen i detta Stockholm. Sommartid finns en isbana mitt ute på Riddarfjärden, frusen på plats av apparater som ligger på botten av fjärden. Att bygga tunnlar under staden är lika enkelt som att köra buss, principen om förflyttning av materia har ersatts av principen om omvandling av materia. Så vill man ha en tunnel kör man helt enkelt in sin ”buss” i berget och låter lämpliga delar av det omvandlas till gaser. Det mest tidskrävande i ett sådant arbete är att hitta en väg genom berget, om man kör fel kan det hända att man råkar omvandla ett tunnelbanetåg till gas…

Tunnelbanan ja, det är sorgligt nog det som är enklast att känna igen från vår hemtid. Eftersom den så gott som alltid varit eldriven fasthåller SL (de heter fortfarande så) att de legat så långt fram i utvecklingen att de inte behöver göra några förbättringar. Som följd av detta har tunnelbanenätet utökats med fem procent under trehundra år.

Sant är att antalet passagerare tredubblats, så något har förbättrats. Tyvärr valde SL att använda de kvantmekaniska framstegen på ett lite udda sätt. Landstingspolitikerna som alltid påstått att de inte kan sitta på två stolar samtidigt valde att köpa in ett system som tillåter passagerarna att sitta tre stycken på samma stol. Alla tåg har försetts med molekylvibratorer, dessa skakar om passagerarnas molekyler så att upp till tre personer kan finnas på samma ställe, dvs sitta på samma säte. Upplevelsen i rusningstrafik är minst sagt omtumlande och var en starkt bidragande orsak till att Gröna Lund gick i konkurs. (En före detta grönalundanställd har startat upp Blå Tåget igen med sin slogan ”Här åker du på eget säte”.)

SL vill förresten köpa starkare tåg som orkar med att dra upp till fem passagerare per säte. Samtidigt ökar utbudet av kvantmekaniska ögonbindlar och öronproppar, alla med löftet om en tunnelbaneresa fri från allt utom dina egna intryck.

Mer än så hinner vi inte med innan vi måste återvända till vår hemtid. Kanske det räcker så, eller kanske vill vi se mer av framtiden. Vi får se hur det blir.