Blå penna i dansande sand

Författare: Thomas

  • Självporträtt

    Självporträtt är svårt, eller enkelt. Det beror bara på hur man ser sig själv, och det försöker dagens ungdomar ta reda på. Med mobiltelefonen kan man ta tusentals bilder på sig själv och utforska sin person, en populär sysselsättning.

    När jag var ung kunde man välja på porträttfotografen eller en fotoautomat. Jag har inte så många bilder på mig själv från den tiden kanske ni förstår. Egentligen vet jag inte riktigt hur jag ser ut. Men det går ju att ta reda på!

    Enkelt att ta bilden, svårt att göra porträttet. Vad är jag för människa, hur vill jag vara? En bra porträttfotograf kan fånga personligheten hos folk, kan en ordinär fotograf fånga sin egen personlighet? Vilken bild ska man välja, blir det en äkta bild eller en smickrande? Känner jag mig själv så bra att det är möjligt att göra en äkta bild?

    Svåååårt, stön! Det är roligare att plåta och lämna filosofin åt kråkorna. Jag valde profiler eftersom man sällan ser sig själv från sidan. Gjorde det inte helt lätt för mig genom att rikta kameran nedåt och lägga mig under den men det blev ju lite häftigt. Jag ser frustrerad ut och det stämmer ju på mig ibland. Nu upptäcker jag att slumpen har många fingrar med i spelet, åtminstone såhär i början när man är nybörjare.

    En svart pappskiva som bakgrund och blixt rakt framifrån, testa lite olika positioner tills man inte orkar ligga kvar på det hårda golvet. Sedan kommer det roliga, att välja en bild. Smickrande eller äkta eller vadå? Jag borde börjat med det här när jag var femton, jag hittar ju inte mig själv!

    Främling

  • Bildspråk

    Jag frågade en bildlärare i grundskolan en gång ”varför har man ämnet bild i skolan?” Svaret blev en vass blick och orden ”Det är ett kommunikativt ämne, precis som svenska och engelska.”
    Givetvis är det så men jag visste inte det då och bad om ursäkt för min okunskap, sedan hade vi ett långt samtal om bild och konst. Det här var i mitt glapp mellan film- och digital fotografering, jag hade några kameralösa år då intresset hade paus.

    Kanske var det det där samtalet som väckte intresset på nytt, eller så berodde det på att digitalkameror började dyka upp i annonser och skyltfönster. I vilket fall har jag alltid kommit ihåg bildlärarens ord sedan dess.

    Häromdan fick jag en tidning i handen som påminde mig om orden. Jag förstod inte ett dugg av texten i tidningen men bilderna talade för sig själva, jag förstår dem trots att jag kommer från en helt annan kultur än tidningen. Här är förstasidan, bilderna inuti tidningen följer samma stil:

    Jag tror det är ett familjemagasin

  • 1824 bilder

    1824 bilder på drygt en minut, vad blir det? -En film såklart! Även om man bara har en bild att börja med så kan man göra en film av den, kolla här:

    A house in the winter morning. Warped by the human interpretation of legislation intention. Neither the house, the winter or the morning cares about such things. Together they work to capture a moment of beautiful time.

  • Köpe å köpe

    … e de di enda du tänker på? Sa Emils pappa någon gång när de skulle åka på marknad.

    En annan pappa som jag hörde häromdan hade skojat med sitt barn. Stulit näsan, ni kanske vet hur man gör. Roligt var det i alla fall tyckte barnet och spelade med ”nu har jag ingen näsa”, varpå pappan sa ”då får du köpa en ny.”

    Köpe å köpe, det är det enda vi tänker på. Från barnsben blir vi upplärda att allting går att köpa. Det var länge sedan jag hörde ordet ”önska.” Inte ens en ny näsa ska man önska sig, den ska köpas. Språkbruket är säkert oavsiktligt, folk har glömt bort att man kan önska sig saker, att köpa är normen.

    Jag för min del önskar att vintern slutar plåga oss, även om den kan vara vacker ibland. Den här bilden tog jag häromdagen, det är den längsta skugga av mig själv jag någonsin sett:

    Solen i ryggen, nedförsbacke och medvind

  • Ett trevligt bildbehandlingsprogram

    OpenCanvas är ett ganska okänt bildbehandlingsprogram. Kanske för att det är japanskt men det finns i en engelsk version också. Hanteringsmässigt är det likt photoshop men kan naturligtvis inte lika mycket. Fast det kan en del saker som inget annat program kan, till exempel spela in redigeringssessionen så att man sedan kan se händelseförloppet som en film.

    Vad det nu ska vara bra för frågar man sig kanske. Men det är så att OpenCanvas används av tecknare, japanska mangatecknare kan man tänka. Se ett exempel här: http://www.youtube.com/watch?v=hYClAhsldfI (vrid ned ljudet så orkar ni titta hela klippet)

    Jag har testat OpenCanvas på fotografier och det fungerar alldeles utmärkt, jag föredrar faktiskt det framför photoshop elements, speciellt om jag ska trixa med bilden.

    Effekten kallas colour halftone

    Programmet finns hos http://www.portalgraphics.net/en/

  • Supp-förnasängs

    Ibland är det faktiskt kul att åka tunnelbana. Det kan vara så erbarmligt dåligt ljud i högtalarna att det som ropas ut blir rena knoparmojen. Någon dag när jag har tråkigt ska jag åka runt hela dagen och spela in olika varianter på ”Se upp, dörrarna stängs”

    Dörrarna har stängts

  • Födelsedag

    Ojdå, det var ju ett tag sedan inser jag när jag hittar buketten undanstoppad. Vet inte varför jag inte slängt den men nu är den så vissen att den går i bitar när jag försöker lägga den i sopkorgen.

    Fast innan jag gör det så plockar jag fram kameran och förevigar den fina uppvaktningen, något jag skulle gjort långt tidigare förstås.

    Rosenkalla, tror jag

    Georges Bataille skrev:

    …Because flowers do not age honestly like leaves, which lose none of their beauty even after they are dead; flowers wither like simpering, overly made-up old women, dying ridiculously on the same stem that seemed to be bearing them up to the stars.

    Fast han skrev väl på franska antar jag, och han kände sig nog övergiven och sviken av någon blomma. Jag har snott citatet ur Umberto Ecos bok ”On ugliness”, där kan man hitta många exempel på vackra fula ting, om man nu inte har någon gammal bukett att titta på.

  • Med mitt mått mätt

    Hur lång är du? Om du inte kan svara på det är du antingen ett spädbarn eller senil. Vår längd bokförs från det att vi sprattlar ut ur livmodern och hänger med oss tills vi dör. När vi dör antecknas dessutom noga hur länge vi levde.

    Foto: Keith Edkins, Cambridge, UK.

    Vadan detta intresse att mäta saker? Såklart är det bra att veta hur lång man är när man ska köpa nya kläder men det är inte nödvändigt, man kan prova sig fram.
    Ålder då? Nja, det är nog bara myndigheter som har någon nytta av att veta det. Men på det personliga planet är vi ändå fullständigt besatta av ålder, från det första ögonblick då vi förstår begreppet är vi nyfikna på våra medmänniskors ålder. Och vi jämför.

    Vetenskapsmän mäter saker för att kunna göra förutsägelser. Det är väl OK men jag känner ingen vetenskapsman, ändå känner jag många människor -och alla mäter de saker.
    Överallt har mätandet smugit sig in, det har blivit en del av vårt liv och vi tänker kanske inte på det. Vi får saker mätta åt oss utan att vi ber om det: Antalet vänner på Facebook, antalet läsare av vår blogg, antalet kommentarer på bilder och så vidare. Många av måtten är offentliga, och vi kan jämföra dem.

    Vad kommer vi fram till när vi jämför våra mått med andras? Ofta drar vi slutsatsen att vi är bättre eller sämre än någon annan. Ibland blir vi riktigt korkade och tror att om vi kan ändra mätetalet så blir vi själva förändrade, vi skaffar oss fler vänner på facebook och jagar fler kommentarer på våra bilder.
    Fast en viss logik finns i det här beteendet. Eftersom vi vi vet att andra jämför på samma sätt så blir vi förändrade, i deras ögon. Kanske det räcker så för att vi ska vara nöjda.

    När jag flyttade till Sundsvall och började på nytt jobb frågade jag en jobbarkompis hur länge han bott där. Svaret blev ”två avgasrör.” Jag fattade ingenting men han hade alltså bytt avgasrör på sin bil två gånger sedan han kom dit. Det var på sitt sätt ett ganska vetenskapligt mått och jag kom också att bo där i två avgasrör innan jag flyttade 🙂

    Jag är 188 cm lång och troligtvis längre än många av er som läser det här. När min grabb var liten var det ett solklart bevis på att jag var bästa pappan i klassen!

  • Årets julklapp

    En riktigt bra julklapp ska man ha gjort själv har jag hört. Teknikmagasinet har hakat på den trenden och erbjuder den händige att ge bort något riktigt originellt till jul:

    DIY

    Produktinfo hittar ni här.

    En vidareutveckling av den här idén borde ju vara att koppla sin klon till datorn och sedan fjärrstyra den över internet. Kanske kommer till nästa jul 🙂

  • Semiotik

    Det slog mig idag att allt inte är vad det ser ut att vara

    Pappersrymdskeppen lämnar jorden för att docka vid en rymdstation i form av en mapp.

    Semiotik är läran som studerar tecken och symboler. Jag har aldrig lärt mig något om det, kanske det är därför jag tolkar filmen så konstigt 🙂