Elvis Costello lär ha sagt ”Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur”, ett roligt och träffande uttryck. Men att skriva musik då, är det möjligt?
Nu menar jag inte att skriva låttexter eller att plita ner noter, jag menar att skriva en text som får läsaren att uppleva musik. Jag har upptäckt att det är möjligt! Författaren Richard Powers roman ”The times of our singing” handlar mycket om musik, och är musik i vissa delar. Hör här:
”There is a sound like the burning sun. A sound like the surf of blood pumping through my ears. The women starts by themselves, their note as spreading and dimensionless as my father says the present is. ’Keee’, the letter-box slots of their mouths release – just the syllable of glee little Ruth made before we persuaded her to talk. The sound of a simple creature, startling itself with praise before settling in to the night. They sing together, bound at the core for one last moment before everything breaks open and is born.
Then ’reee’. The note splits into its own accompaniment. The taller woman seems to descend, just by holding her pitch while the smaller woman next to her rises. Rises a major third, that first interval any child any color anywhere learns to sing. Four lips curve upon the vowel, a pocket of air older than the author who set it there.”
Det är lite lösryckt ur sitt sammanhang, pappans uppfattning om nuet, och vem lilla Ruth är går inte att förstå av detta. Men musiken finns där, tycker jag.
Boken handlar om mycket mer än musik, huvudtemat handlar om rasdiskriminering i USA. Vi får följa en ”blandrasfamilj” från att den bildas under andra världskriget fram till (nutid? -jag har inte läst klart boken ännu.) Powers är en fenomenal författare som ibland ger sina karaktärer smått galna egenskaper, men han beskriver dem med sådan värme att man upptäcker att vi alla faktiskt är lite knäppa. Den här boken kan jag utan tvekan rekommendera till vem som helst!
Den här bilden är från 80-talet. Skannad från en papperskopia, äkta analog teknik alltså.
Those were the days…
